Det var länge sedan jag verkligen asgavade. Ni vet sådär så man blir dubbelvikt och inte kan andas och om man försöker säga nått blir rösten till ett högt tjut på slutet. Och ryggen gör så jävla ont av skratt att man måste kasta sig på golvet och rulla ett par varv och flämta ”Jag dör jag dör!” fast man vet att man inte alls kommer dö och egentligen vill man inte ens sluta skratta.

  Det är väl en sån där grej som hör barndomen till. Som sommarlovsförväntan och mörkrädsla och julaftonspirr. Som att ligga vaken till två på natten, fast man ska gå upp halv åtta, med en bok som suger en in i en annan verklighet. Det händer ju inte heller längre. Nu är det förnuftet och ingen förälder som knackar på klockan tio och talar om att man ska släcka lampan och sova. Förnuftet har pondus. Förnuftet argumenterar man inte emot. Och från nattduksbordet lockar inte boken på en genom mörkret. Fy satan vad fint det var att vara barn va!

En balkong som badar i solljus. Bruna löv rör sig lite ängsligt i vinden, som rädda att tappa taget om sina grenar. Höstens röda fingeravtryck har nästan helt tvättats bort men i parken är gräset fortfarande lysande grönt och spindlarna har väl gått och lagt sig nu, men deras nät är kvar och fångar daggdroppar i Tennisparkens inhägnad.

  Luften har fått små huggtänder att borra in i kinder och nakna fingertoppar. Kameran tynger lite i handen och en solkatt skuttar över asfalten i en långbent skugga när solen reflekteras i linsen.

  Under den nerdragna mössan rör sig tankarna trevande fram över gamla minnen, sköra som torkade kastanjer och utan någon riktig tyngd, utan vassa hörn. Inte bortglömda, bara inte så viktiga längre.

Idag har jag lärt att små ungar kan röra sig med typ ljusets hastighet. Dom är precis som mjölk, kokar över när man vänder ryggen till. Jag har full förståelse för föräldrar som tappar bort sina barn. Lätt gjort.

Men jag tycker Oliver är ball. Vi har mycket gemensamt, tex är han intresserad av inredning. Han gjorde vissa förändringar i min lägenhet. Jag kan väl kanske inte påstå att vi har samma smak, jag är lite mer strikt och vill ha lite ordning och reda medan Oliver är mer okontroversiell och tycker om kaos. Men det är ändå ett intresse vi delar. Mat är han förtjust i och det har väl inte undgått någon att jag också är. Okej hans bordsskick är väl lite oortodox.. och jag kan erkänna att jag var lite överraskad över hur stora ytor en så liten människa kan sprida några grönsaksbitar på. Men jag är openminden lixom, så det är okej med mig. Fast äta blåbärssoppa i soffan lär han aldrig få göra! Och så gillar han djur.

Det är inte bara jag som behövt öva på det här med att hänga med småglin. Gimli och Amadeus är mycket, mycket skeptiska. Idag vågade dom göra annat än ligga och lura under sängen i alla fall. Det går framåt alltså. Jag tyckte det syntes på Olivier att han tyckte mina katter var mycket, mycket finare än hans egna katter…

Tesse har gjort ett sjukt bra jobb med den där ungen alltså. Så glad och lättsam och så söt att man skulle kunna äta upp honom alltså!

Frukost är det bästa jag vet! Surdegsbullar (surprise!!) med nån extrastark salami, te och färskpressad apelsinjuice. Det bestod min frulle av idag. Juicen pressade jag innan jag gick till bageriet. Erkänn nu, ni är imponerade och önskade allihop att ni fick äta frukost hos mig!



Med på promenaden till bageriet var Annsofie och Morris. Morris blev alldeles glad av att se mig. Kan ni fatta hur glad jag blev då? Jag började nästan böla av lycka! För er som inte fattar varför kommer här en kort förklaring: Morris känner stark antipati för mig, antagligen på grund av att han förknippar mig med Figaro som till och från betedde sig som ett svin mot honom.*
  Själv är jag vansinnigt förtjust i Morris av i stort sett samma anledning, han påminner mig om Figaro. 

Hur som helst. Idag blir det lite KBT-terapi med Oliver och Tesse. Det behövs. Jag måste komma till rätta med min barnskräck. I natt drömde jag en mardröm om att jag hade två egna barn. Jag var helt förstörd för jag kan ju inte ta hand om två ungar! Fast sen kom jag på att jag kunde ta ut mammaledighet och då kändes det bättre. Ungefär då visade det sig att det inte var två bebisar jag hade utan två kattungar. Jag behöver verkligen hjälp!

* Detta är bara en teori, Morris kan lika väl ogilla mig för att han tycker jag är dum i huvudet.

Mjölksyra, det är så jävla vidrigt! Jag hade sån fruktansvärd mjölksyra i axlarna på Thaiboxninge igår att jag trodde jag skulle dö. Har aldrig riktigt varit bra på att stå ut med det. Därför jag suger på långdistanslöpning. Och intervaller. Och halvdistans. Och på att bära tunga saker länge. Och på att cykla. Och på att simma. Och gå i trappor. Ja typ allt suger jag på som ni ser. Mjölksyra får mig att vilja ligga i fosterställning och skrikgråta som Andy Wang. Suck.

  Hur tränar man för att bättra på sin mjölksyretålighet? Tipps mottages ödmjukast.

Idag har jag fått min julkalender också. Mamma skickar en till mig varje år. I år trodde jag nästan hon glömt, men idag dök den alltså upp. Jag hade hoppats på en med pengar bakom luckorna, men icke. Lite snålt, men men.

Jag mår inte så vidare bra just nu. Jag vet inte vad det kan bero på. Tror i alla fall inte det har nått att göra med att jag satte i mig en gigantisk skål popcorn på ungefär 30 minuter… Det har säkert inget alls med saken att göra…

Okej idag känner jag mig smått grinig. Det kan bero på att jag är stel och öm i nacken och det kan bero på att det luktar rök i hela jävla lägenheten eftersom kärringen på våning fyra, eller tre eller vart fan det nu är hon bort, envisas med att tända sina cigaretter i trapphuset. Det kan också bero på att jag inte förstår mig på vissa människor ens litegrann. Men det beror fan inte på mig, det beror på att vissa människor helt enkelt måste vara dumma i huvudet! Ser inte hur man kan dra någon annan slutsats än den…

Nåja, skit samma. Igår lagade jag mat för första gången på typ en vecka. Annars har jag levt på kesella och äggmackor. Men igår blev det alltså riktigt mat. Inget fancy eller så, bara torsk, potatis och ägg-och persiljesås. Men det var gott! Potatis är ju sjukt gott. Speciellt när den blivit kall. Fan vad jag älskar potatis!

Sen har vi haft ett dödsfall här hemma. Det var min timjan som blev så missnöjd med att bli omplanterad att den begick självmord. Otacksamt! Det var i fredags det. Så jag planterade sticklingarna som jag tog med hem från morsan. Jag gillar dom, jag har på känn att vi kommer komma bra överens. Mycket bättre än den där jävla timjanen.

Asså dom senaste dagarna har jag haft väldigt mycket extra tid och jag har spenderat den väl. Jag har tex sett massa South Parkavsnitt och gjort ett par nya serier om Kenny Florians ögonbryn. Jag är mycket imponerad av dom. Det är som han har två stora fjärilslarver i ansiktet.

Jag känner mig lite hängig och sliten. Och jag är trött på det här konstiga jävla vädret nu! Det trodde jag väl aldrig att jag skulle säga. Men man blir ju helt messed up och förvirrad av vårväder i november. Mitt stackars huvud pallar inte sånt!

  I morse vaknade jag tex och tänkte på scenen i Dumbo, när dom spärrat in hanns mamma och hon får stoppa ut snabeln genom gallret och vagga honom och stackars Dumbo gråter stora elefanttårar. Fy fan alltså! Nä nu blir jag nästan tjutfärdig!



Här kan ni kolla själva. Kan man se det här utan att blir alldeles rörd är det ju nått fel på en!

http://www.youtube.com/watch?v=-HVVCUqSBx4&feature=related

Alltså jag var på gymmet en gång och det var ett pyttelitet barn där. Uppenbarligen en smart unge för han städade och det vet ju alla att renlighet tyder på mycket hög intelligensnivå. Det är vetenskapligt bevisat och inte bara nått jag hittar på för att jag också gillar att städa…

  Normala människor säger saker som ”Men vilken söt” och ”Nämen titta vilken liten ordningsman” eller ”Ojojoj, den där har du inte fått för dina synder” (så vida man inte är religiös och var ogift när ungen blev till, höhöhö!). Sen kanske dom sliter åt sig ungen och kånkar runt på den i en kvart och gör pruttljud på dens kinder.

  Det är vad normala människor gör (tro det eller ej, det är synd om barn som blir runtsläpade och pruttade i ansiktet). Sen finns det såna som jag som lixom blir lite lätt panikslagen när det lilla lilla barnet kommer nära. Inte för att barnet är otäckt på nått sätt men för att det är så himla litet och skulle gå så tvärsönder om jag snubblade på det eller tappade en 20kilos viktplatta på det. Jag vill inte förstöra nåns unge heller! Speciellt inte en söt en som hjälper till och städar!

Det har blivit lite bättre sen Tesse tillverkade den där lille Oliver. Honom är jag inte alls rädd för. Jag kan till och med lyfta honom utan att föreställa mig hur jag tappar honom och han inte alls landar på fötterna som en katt skulle ha gjort.

Jag funderar på om jag har en 30: årskrisk. För idag skrockade jag lite som en snuskgubbe över för små flickor med ännu mindre kjolar när en stilig men alldeles för ung gosse passerade mitt fönster. Det kändes inte helt okej så jag städade bokhyllorna som straff. Fast det var ett dåligt straff för jag gillar ju att städa.

  Den som kände sig straffad var Amadeus som inte kunde ligga och vräka sig på bordet under nån timme eller så. Men det kan han gott ha den jäveln.

Jag har en fikus, han har bott hos mig i snart 14 år. Det är längre än jag bott ihop med någon annan (förutom morsan då henne fick jag dras med i 17 år)! Just nu har fikusen och jag det rätt bra men så har det inte alltid varit och jag får nog helt ta på mig ansvaret för det. Ni vet hur det är, gräset är grönare på andra sidan. Man tror att man växt ifrån varandra, man har inget gemensamt längre. Han tar upp för mycket plats i fönstret.

  Det har funnits stunder då jag tröttnat på fikusen och nästan vanvårdat ihjäl honom. Men till mitt försvar vill jag poängtera att det bara en enda gång var med flit! Vi har gått igenom mycket tillsammans. Sjukdomar (han fick svamp en gång), vi har typ växt upp ihop (fast ett tag växte han så mycket att jag fick utföra en amputation på honom). Det känns jävligt fint alltså.

Av barn och fulla människor får man höra sanningen säger folk som är dumma i huvudet. När jag är full får jag för mig massa saker. Ofta om andra människor. Att jag gillar dom till exempel, men det gör jag inte alls! Och barn dom vill vara till lags och säger det dom tror man vill höra. Ljuger gör dom också. Som borstbindare! Här om dagen påstod en unge på gården att tjuvar klättrat in genom ett fönster hos dom. Men in i hans rum vågade dom inte gå för han hade en hund som Figaro. Jag inte bara hörde utan vet att det var en fet lögn för han har ingen hund och bor på andra eller tredje våningen och dit klättrar man helt enkelt inte.

  Fast ibland är dom förstås ärliga. Som när dom berättar om mammas tuttar som är så fina för att dom är så långa. Eller frågar om man är en pojke eller flicka för ens korta hår förvirrar dom.

Amadeus ville mysa i sängen i morse. Det händer inte så ofta. Han har en lite udda uppfattning om vad det innebär att mysa i sängen. Jag har nu skrapsår efter hans hörntänder i hårbotten, kattspott i ansiktet, hår i näsan och ont i ögat för där petade han mig med tassen. Jättemysigt asså…

  Sen Figaro försvann har jag tagit typ tio jättesteg åt crazy-cat-lady-hållet. Jag var visserligen på god väg åt det hållet innan men utvecklingen har så att säga eskalerade väldigt kraftigt senaste året.

  Men, om jag nån gång börjar kalla Amadeus och Gimli för mina bebisar eller referera till mig själv som deras mamma, vänligen skjut mig. Jag freakar ut totalt på människor som håller på sådär och vill fan inte leva med mig själv om jag gör det!

Så jag tog en morgonpromenad i morse. Det här med lokalsinne har aldrig riktigt varit min grej. Minns orienteringen på högstadiet med en kraftig rysning av obehag. Inte ens när vi orienterade i den mikroskopiska lilla skogen bakom mitt eget hus, som jag tyckte jag kände utan och innan, kunde jag hitta dom där jävla markörerna med hjälp av kartan.

  Så jag blev väl inte jätteförvånad när jag fann mig själv totalt vilse i nått allt annat än pittoreskt villaområde i morse. Satan vilken tur att det finns karta på telefonen! Bara knappa in vart man vill så får man en väg att följa. Och anledningen till att jag kan följa den är förstås att jag ser på telefonen om jag går åt fel håll. Fast alltså det var ju inte så att jag inte skulle hittat hem på egen hand, tillslut, men jag blev hungrig och ville gå snabbaste vägen.

Sen passade jag på att ta lite mer kort på jujutsunsparringen. Nu, efter typ ett år, börjar jag tycka att min kamera är rätt okej. Rätt, inte skitbra. Det är antagligen (läs absolut) inte dens fel. Hade jag tillexempel orkat läsa instruktionsboken eller faktiskt kunnat något alls om fotografering kanske vi hade varit BFF:s nu. Och bilderna hade nog blivit några kilon bättre. Men man kan ju inte få allt här i livet alltså. Eller?

Det händer att jag retar mig lite på vissa typer av människor ibland. Det kommer kanske som en överraskning för er… Yeah right. Haha! I alla fall, så är det en viss person på thaiboxningen som verkar tro att hon befinner sig på ett aerobicpass på Friskis & Svettis och inte på ett kampsortgym (flashigt det låter va? Kamsportgym.). Inget fel med det, om det faktiskt var på Friskis & Svettis hon befann sig, men det är det inte. Och jag blir fan helt jävla galen på hennes påhejande och peppande (satan vad jag avskyr det ordet by the way, peppa. Pjuk!). ”Hårdare kan du! Kom igen nu! Ge gärnet! Lite till! Ta i nu!”. Seriöst, jag får nervryckningar i ögat av irritation av att lyssna på henne. Är det okej att be folk hålla käften på träningen eller? Är det det? Jag vill i alla fall göra det.

Nu ska jag tvätta, mitt tvättande har ökat med ungefär 600% den här hösten. Och så ska jag ta en morgonpromenad. Funderar på att skaffa en sån där osynlig hund, ni vet en sån där med stålkoppel och sele som man kan köpa på marknader. Nån som vet vart man får tag på en sån? Det skulle kanske se dumt ut (men det är jag van vid) men kanske kännas mindre dumt än det känns med hundlösa morgonpromenader.

Alltså, jag blir lätt uttråkad och rastlös. Jag är ledig och att bara slösa bort tiden på att göra ingenting känns så B. Så efter morgonjogg, fika, styrketräning och solning bestämde jag mig för att göra ett försök att göra hemgjorda bivaxsalvan. Sådär lagom pyssligt lixom, tänkte jag.

  Det verkade ju så enkelt och det var enkelt. Att göra den. Att göra rent efteråt däremot, inte enkelt alls. Satan vad jag fick gno för att få gafflar och litermått och diskhon ren! DET tog dom minsann inte upp det där jävla Gomorgon Sverige. Dåligt TV 4. Dåligt!

  Som tur är ska den där salvan tydligen stå sig i flera år så jag behöver förhoppningsvis aldrig göra om det igen.

Nu blir det i alla fall Thaiboxning, och sen ska jag bjuda mig själv på lite trevlig mat, ett glas vin och kanske nån trevlig efterrätt. För det är det ju aldrig någon annan som gör. Bjuder mig på sånt. HINT HINT HINT!

Det är mycket smidigare att jogga utan hund, det är det. Men det är inte alltid man vill att det ska vara smidigt. Lediga dagar saknar jag Figaro så jävla mycket. Ja, jag tycker synd om mig själv idag, och känner mig lite ensam.



Så då satt det ju extra fint med surdegsbullefrukost för är det nått som gör mig på bra humör är det ju att äta. No suprise there lixom. Och som somliga vet jobbar jag ju hårt för titeln Världens bästa kompis. Därför bjöd jag över Sven på chokladkaka och kaffe. Det var lite av en besvikelse. Från och med nu blir det bara kokosmums. Det är alltid lika gott!

  Amadeus och Gimpa fick också fika, tonfiskfika. Det var inte så smart. Amadeus har hållit på och gapat och tjatat ända sedan han fick lite igår och nu har han ju fått vatten på sin kvar. Att man aldrig lär sig lixom.



Marklyft på gymmet. Det gick väl hyffsat. Och jag tänkte på det att det är ovanligt rent på det där stället. Asså städjunkie som jag är blir jag ju glad när jag upptäcker att det är dammfritt på ställen det normalt sätt inte är dammfritt på ett gym. Två tummar upp!

Knäböj på gymmet idag. Gick så jävla kasst asså. Klen som en nyfödd kalv. Jag kan inte fatta hur allt kan ha blivit så tungt. Jag funderar på att köpa ett skohorn. Det vore praktiskt. Hur gammal är man när man köper skohorn?

Jag har två blåmärken i ansiktet. Dom är små, jag har haft värre. En gång när vi skulle bila genom Europa och jag trillade ur loftsängen i en husbil och dammade ansiktet i typ tusen saker på väg ner till exempel.

  Jag får blåmärken rätt lätt. Det var jobbigt ett tag när jag var liten och fick se nån sorts utbildningsfilm om blodcancer i skolan i samband med att en klasskamrat fick det. Han dog sen. Dom sa att ett av tecknen var att man lätt fick blåmärken. Så jävla opedagogiskt alltå! Fattar ni hur många ångestfyllda nätter jag spenderade med att tro att jag också skulle dö en lång och plågsam död för jag hittat ett blåmärke som jag inte kunde minnas att jag fått? Va? Jävligt många!
  Sen ska vi inte glömma morsan som i all välmeningen smorde in mig i ett två centimeter tjockt lager solskyddsfaktor 3000 och sen tvingande mig att bada med en t-shirt på när vi var på semester så att jag inte skulle få hudcancer när jag var liten. Och just som blåmärksångesten gav med sig läste jag i tidningen om att man skulle vara vaksam mot nya leverfläckar och pigmentförändringar. Jaha, där rök ju nattsömnen igen. Jag fick ju panik så fort en ny liten prick, som naturligtvis var helt ofarlig, dök upp. Det är ju ett rent under att jag inte är hypokondriker. 

Inte ett av mina faceblåmärken, men ett annat blåmärke.

Sådan höst har det blivit och jag minns knappt lukten av solvarm asfalt, den som fastnar i gommen, blandar sig med avgaserna på Kungsgatan och bildar en hinna över huden. Det pirrar i handflatorna. Det kanske blir en kort vinter och jag behöver ju inte trampa oplogade promenadvägar i folkparken i år heller. Fast det känns inte som lättnad att slippa snövåta byxor och iskalla fingrar, det känns mer som saknad.

  Lite mer kyla, den fuktiga som får träden runt Åbackarna att klä sig i centimeterlång rimfrost, sådär så dom ser ut som gnistrande vita brudslöjor när dom lutar sig över Motalaån. Den vill jag ha.

När folk säger ”andra andningen” verkar dom syfta på att man ska ha tagit sig igenom en jobbig fas av fysisk aktivitet och fått ny energi, typ. Jag tycker det är helfel! Såhär tycker jag det ligger till med andningens olika faser. Den fysiska aktiviteten kan vi säga är joggning.

Första andningen: Precis när man börjat springa, det går jättelätt och man inbillar sig att man ska springa Stockholmsmaran och kanske borde bli professionell löpare.

Andra andningen: Mjölksyran slår till som en hästspark i magen och med den kommer blodsmak i munnen och illamående. Man sätter luften i halsen och får kvävningskänslor eftersom man är så andfådd att man måste andas in innan man är färdig med en utandning. Man vill lägga sig i ett dike och självdö.*

Tredje andningen: Här börjar det kännas lättare igen vilket antagligen beror på att man fått syrebrist i hjärnan. Kanske man rent av blivit medvetslös. Jag vet faktiskt inte.**

* Andra andningen är en fas jag mycket sällan upplever för jag gillar inte att plåga mig själv och har därför svårt att ta mig ur min comfortzone. Och så är jag lat. Kanske mest lat.

** En gång kom jag hit, det var hösten 2008. Tror jag, jag minns inte riktigt, som sagt, jag var antagligen medvetslös. Det kan ha varit en dröm.

Och här en helt orelaterad bild av min frukost!