Och så skriver jag små minneslappar som jag gömmer i lägenheten. Också i hennes lägenhet när jag är där.

  Som hon kan läsa. Efteråt.

  "Hej Solveig, det är jag." Så börjar alla meddelanden. Korta iakttagelser. Minnen. Ord som vi haft tillsammans. Små notes som jag omsorgsfullt viker ihop och stoppat undan på alla möjliga ställen.

Jag är både rörd och berörd och väldigt, väldigt glad över att jag snubblade över den här alldeles för tunna romanen.