Just nu tycker jag allt är så jävla rörig. Ingenting är lixom som det ska vara. Och när det blir så får jag ett skitstort behov av att reda upp sånt jag kan, vilket i stort sett inte är nått annat än min lägenhet.

  Så här om dagen sorterade jag ett par kartonger och hittade en miljon vykort. Jag samlade på vykort ett tag. Inte på något särskilt organiserat viss, mer på ett dethärskullejagskickatill någonomjaghadenågonattskickadettillvis.

Jag har ätit svenska jordgubbar för första gången i år idag. Dom var inte sådär hysteriskt söta och goda som dom kan vara ibland. Men jag åt självklart upp hela litern ändå.

Lyssnat en hel del på The Cure den här helgen. Och jag håller på att reta ihjäl mig på ett minne som jag inte kan komma ihåg. Det ligger där och lurar mest som en känsla, en ganska angenäm känsla. Det hade inte gjort något om jag glömt det, men det här med att komma ihåg att jag gjort det. Så jävla störande!

Hur fan har den här hamnat på min balkong föresten?

Övergngen från överhettad arbetsplats till normaltempererar arbetsplats verkar ha gett min kropp en ligen chock. jag har bland annat fått halsont. När jag vaknade i morse påminde jag om Johnny Cash. Om han varit kvinna och inte kunnat sjunga.

För tusen år sedan, när jag hade Domino och vi var på tävling var höjdpunkten att, efter att antagligen ha vägrat ut oss på hopptävlingar eller placerat oss på dressyrtävlingar, få äta matsäck på läktaren. Köttbullsmackor med rödbettssallad, äggmackor, toscatårta, vindruvor, varm choklad. Allt möjligt gott! Som morsan gått upp innan hon gått och lat sig för att fixa.

  Matsäck är det bästa som finns, typ. Men jag har så väldigt sällan anledning att göra någon nu för tiden. Aldrig för att vara mer exakt. Förr, när jag hade Figaro, så brukade jag fixa en macka i alla fall och ta med mig när han och jag gick långpromenad upp till Vrinnevi för att sitta på ett stockhinder och dingla med benen. Jag saknar det.

Jag har nya blåmärken och träningsvärk i låren och det är ett skönt avbrott från bara frustrationsvärken. Jag blir så rastlöst såhär års. Sitta på en kontorsstol och vara trevlig och hjälpsam är plågsamt.

  Det var kallt att cykla hem från jobbet idag, vantar och knäppt jackakallt. Fast jag hade inga vantar. När ska det bli riktig varm vår egentligen? Så man kan sitta och pilla med tårna i gräset och klaga över att det rinner svett utmed ryggen på en och det inte ens är sommar än?

Helgen, som för min del började i torsdags klockan 15:00 (25 timmar och 15 minuter tidigare än beräknat, awesome!) har varit fullt med trevliga aktiviteter och samtal. Inledningsvis blev det ett par glas vin i parken, fast det var lite för kallt för att vara riktigt njutbart. Så det blev häng hemma hos mig med lite god mat och Varg Veum.

Fredagen började med lite tvättande och Despicable me. Gru tar låg panna till en helt ny nivå alltså! Strax innan elva hojade jag hem till Cissi som bjöd på en överraskning. Våffla! Om inte det legat ett sovande barn i rummet intill hade jag antagligen skrikit lite i fasett av lycka. För inget är en bättre överraskning är nått ätbart i mina ögon!

  Vi drack kaffe och åt och pratade allvarliga saker, som vikten av att våffla och ligga medan järnet är varmt. Det är visa ord som jag härmed tänker leva efter. Och senare på dagen power walkade vi runt strömmen i skitvädret.

Vid sexsjuhalvåttasnåret trillade Karro och Jeanette in och det blev vin, cider och äggmacka. För som den strålande värdinna jag är lät jag förstås inte mina gäster dricka på fastande mage.

  Sen gick vi till Wasa för att dansa men dom spelade i ärlighetens namn mest skitmusik, tyvärr. Och nått liveband hade dom också. Som bara körde covers. Det var rena slakten. Det var nästan så man ville bua, eller mer handgripligten slit ner dom från scenen, och kanske kasta dom från balkongen oxå. Jag fattar inte poängen? Jag är inte stormförtjust i Gyllene tider. Men ska jag höra När vi två blir än hör jag hellre Gessle framföra den än nån gammal brud som antagligen fortfarande drömmer om att bli nästa Madonna.

  Kvällen slutade, bland annat, med en kokt med bröd och räksallad. Kanske det godaste jag ätit i hela livet…

I lördags, då hade Unionen gjort sig till och ordnat en provapåkampsortdag för det typ 300 fackanslutna på mitt jobb. Och eftersom det var på gymmet och jag gillar kamsport gick jag förstås dit. Det gjorde två jiu-jitsuutövande jobbarkompisar också. Bortsett från det var det fruktansvärt, fruuuuktansvärt dålig uppslutning. Sådär att man undrar vad det är för fel i huvudet på folk?

  Hur som helst. Jag behövde egentligen inte prova på för jiu-jitsu kör jag ju redan och thai körde jag en stund förra året. Men det var så kul att jag började längta till sommarschemat då det blir lätt att köra både och! Och jag provade att bli lite slagen i ansiktet. Det var nytt och intressant. Värt att prova igen tror jag.

Lördagen rundades av med grillning i Lagerlunda. Förlåt Jeanette, men dina hundar är jävla monster! Men jag borde väl inte vara förvånad, man blir ju som man umgås och dom umgås ju väldigt mycket med dig…;0) Ni behöver uppfostras alla tre.:0P

  Men om man bortser från att mina trumhinnor nästan gapades sönder av dom där båda marodörerna så var det en mycket lycvkad tillställning! Köttet var helt okej, salladen dögod, bearnaisesås god ihop med bröd och vin går fan alltid ner!

  Jeanette hade bjudit in sin polare från Linköping och han hade med sig sin unge (eller om han snott den nånstans på vägen, jag vet inte) och den var ju på gränsen till olagligt söt! Tuff var han också och blev inte skraj fast både Ville och Buster skällde ut honom efter noter. Respekt!
  Och ja Jeanette, jag gör hemskt gärna om det mycket snart igen, trots mitt gnäll på dina byrackor.:0D

Jag tog ett helkasst kort på en halvkass skatebordåkare idag, som var för gammal för att vara halvkass och fortfarande hålla på. Lägger man inte av när man nått en viss ålder och inser att man typ suger? Och sen när jag kollade på korten så såg jag att jag fotat Rasmus. Med en ölflaska och stilig mustach! Stan är liten ibland.

  På Waynes coffe vinkar dom så glatt. ”En mellanlatte, dricker här.” säger jag fast jag antagligen inte ens behöver för vid det här laget vet dom väl. Och några minuter senare placeras min mellanlatte på en bricka och den korta tjejen bakom kassan upprepar beställning, vilket ju är lite werid. Det var ju jag som beställde och jag är inte senil. Än. Men jag tacktackar och balanserar ut genom dörren med koncentrerad min.

  Jag fikar alltid ensam. Och jag vill inte sitta nära människor som pratar så högt att jag hör vad dom säger. Helst vill jag bara att det ska vara ett mummel. Jag vill inte veta vad dom pratar om, bara ATT dom pratar. Men idag sätter sig ett par flickor i skitsvarta solglasögon och nästan jätteblonderat hår bakom mig och låter sina stora vackra läppglansiga munnar tala alldels för högt. Men jag är inte så arg längre, inte så jag retar upp mig och gnisslar ihopbitna tänder. Skönt.

  Sen gör jag av med lite mer pengar än planerat på sånt jag egentligen inte alls behöver men vill ha och känner mig nöjd med mig själv. För att jag unnar mig. Som jag lovat. Som jag ta mig fan förtjänar. Och har en skitbra dag!

Vid skjulet bakom tennisplanen är det alltid lä och aldrig tyst för det brusar jämt från stora vägen. Ingen tar hand om det. Plankorna börjar se sköra ut och upp mellan dom växer bebisträd vars namn jag inte har en aning om. Fast ett par grenar ser ut som syren. Det vore fint om det var syren.

  Jag sitter där ibland och läser och lyssnar på tennisspelarna som oh:ar och ah:ar, ganska ofta lite högre än vad som känns nödvändigt. Förr låg det drösvis med bollar i buskarna under kyrkogårdsmuren och i det höga gräset ner mot stängslet. Tennisbollar av så mycket bättre kvalité än de man kan köpa på Ö&B. Jag hade hela väska full, då

  Det här är den bästa tiden på året, innan det börjar bli så varmt att det alltid ligger som en liten skälvning i luften och en svetthinna över huden. Innan Folkparken invaderas av soldyrkare och frisbeegolfare och volleybollspelare, människor som knappt ens sätter sin fot där innan marken är torr och varm nog att ligga på.

Man kan klättra hela vägen upp till Ramunderbegets topp utan att alls tänka på hur det skulle kännas att ramla. Det är först när man ska ner man tänker på det, fast bara lite flyktigt, som man tänker på deklarationen tre dagar efter att den landat på halgolvet. Inte som den 4:e maj, med ett helvete också!

  Där uppe är solen alltid varm, alla dom gånger jag suttit där har den varit det i alla fall, och kisat ut över lilla Söderköping, Göta kanalen som luktar rutten fisk och dy, eller fotat årets första nyckelpiga. Det skulle bli en tradition var det tänkt. Första fina dagen i april. Men det är mycket som inte blir som man tänkt sig. Och nu är det nästan första maj.

Idag har jag fått min tv uppsatt. Annsofie och Gustav kom hit och fixade borrandet, mätandet och dammsugandet. Själv tittade jag bara på. Rätt perfekt arbetsfördelning om ni frågar mig.

  Det blev jättebra! Nu ska jag bara fixa en hylla och nån typ av förvaring/pallaktig grej att ställa datorn på så jag nån gång i en mycket, mycket avlägsen framtid kan koppla in den till tv:n.

  Som tack för hjälpen bjöd jag på fika och Amadeus på sin kropp. Gimli har blivit grinig gubbe och låg och surade ensam på hyllan och sen i klösträdet. Medelålderskris kanske.

Och Gimpa fyllde tio år igår! Han leve hurra hurra hurra hurraaaaaaa! Det är lite av ett under att han fortfarande lever. Jag har slarvat bort honom två gånger, en gång har han krupit upp i en bilmotor, en annan gång var han på vift i ett trapphus i Stockholm och när han var typ ett år var han sjuk och blev felbehandlad av en puckad veterinär.

Sen ska vi inte glömma alla förnedrande och plågsamma påhitt jag utsatt honom för genom åren. Som att klä ut honom till tomte och stjärngosse, försökt få honom att gå fint i koppel, köpt en hund som plågade honom från day one, bjudit hem en hel flock ungar vilka han inte alls gillar. Kattvaktat morsans vidriga Maya, may she rest in peace som var elak och dessutom bajsade i dikhon osv osv.

Och naturligtvis slapp han inte undan födelsedagsutstyrsel. Jag vill poängtera att det inte är nån form av förmänskligande av djur jag ägnar mig åt, utan snarare förlöjligande. Är man katt och så dum att man låter sig utsättas för hattar och skit, ja då får man skylla sig själv helt enkelt. Amadeus fick också skylla sig själv.

Idag har det vart småfrämmande här. Fem ungar med tillhörande mammor. Det var väldigt trevligt. Humöret var lite växlande till och från hos alla. Även jag surnade till ett tag när någon påstod att det låg bajs på golvet. Det gjorde det inte! Det var russin! Och chokladmuffins. Jag vet för jag smakade… Skojar bara. Jag blev inte alls sur. Det händer faktiskt att det är bajs på golvet.

  Amadeus gled runt och var snygg och poppis. Han blev klappad, lekt med och matad. Till skillnad från Gimpa, som jag trodde vad den smartare av de två, som istället för att utnyttja situationen, låg och surade under sängen.

Nu blir det bildkavalkad!

När jag gick i typ…mellanstadiet tror jag, fick en klasskamrat leukemi. Vi fick se en film om sjukdomen där en liten tjej spelade huvudrollen. Hon fick blåmärken lätt utan att ens märka att hon slagit sig. Varningstecken, varningstecken, varningstecken! Nu blev tjejen frisk i slutet av filmen, trots hemska cellgiftsbehandlingar och håravfall. Men jag som väldigt lätt får blåmärken och just då var inne i min OMG-jag-kommer-dö-en-lång-och-plågsamdödfas (OMG är en efterkonstruktion för att göra det hela lite lättsammare), jag gick ju hem och la mig på natten alldeles ångestfylld över alla oförklarliga blåmärken.

  Nu har jag som tur var växt ifrån det där med att ligga och oroa mig för döden om nätterna. Blåmärken får jag jättelätt fortfarande. Efter gårdagens jiu-jitsupass ser min arm ut som den fastnat i en hissdörr. Det gör inte ont. Och det gjorde inte ont igår heller. Ganska tufft om ni frågar mig.

Åka tunnelbana klockan sex på morgonen, på väg hem från krogen och efterfest. Det har jag aldrig gjort förr. Och jag vet inte om jag någonsin sett så mycket snö i mitten av april som jag gjorde då. Inte har jag någonsin sovit så gott på en buss som jag gjorde på hemvägen heller. Jag orkar inte dra alltihop, så jag sammanfattar bara

Vacker utsikt från Gondolen

God mat på Hötorgshallen

Skitdyra drinkar på Götgatan

Skitjobbig Italienare

Skitroliga norrmän på besök för att se UFC

Whiskey klockan fem på morgonen

Snöovänder

Sömnbrist

God mat med mamma

Besök i Solna

Hemlängtan

Lammraggs, hur gott är inte det på en skala från ett till evigheten? Om man dessutom inte behöver laga själv utan mest bara sitta med fötterna på bordet och äta matze med leverpaté, ja då kan man ju säga att man inte direkt lider.

  Fast det här med att sova borta, det är jag inte så bra på. Men hellre det än att vänta på en buss i hällregn. Fyra fem timmar sömn kanske, blev det väl i slutänden och jag är lite förvånad över att jag inte fallit död ner för länge sedan. Jag som lixom tycker nio timmar är rätt lagom.

Och jag har shoppat en tv idag, som inte är så stor men väldigt platt, just like I want it. Snälla Tesse körde hem den åt mig. Och på vägen köpte vi pizza från Smile pizzeria eller vad fan den heter. Två för en på hela menyn. Hade man lagt pizzorna på varandra hade dom blivit som en normalpizza. Bottennapp! Jag var knappt ens mätt när jag var klar med min. Never again!

När Tesse och Oliver dragit vid typ kvart över fem lade jag mig på soffan för en powernap. Det gick sådär, mina inälvor kändes som jag föreställer mig spagetti känner sig om dom fått koka torra och börjat bränna fast i kastrullen. Så när klockan 20 minuter senare ringde jiu-jitsudags var det bra nära att jag stannade hemma. Men sen tog jag mig samman och gick ändå. Och stannade på nybörjarpasset också, fast mest som observer. Men det lär man sig också på!

Bilen är så liten att en tyngdlyftare antagligen skulle kunna stöta den. Och i baksätet sitter jag så ihoptryckt att klaustrofobin jag inte alls lider av exploderar i knäna och får dom att värka. Det är tur att det inte är långt till Ljuga. Skitmycket tur!

  Stuvad potatis, hemrökt lax och (inte hemrökt tror jag) fläskfilé står på menyn och det är gott! Så gott att jag får behärska mig för att inte glufsa i mig som en svulten gris ur en skulhink. Inte för att någon skulle bry sig. Men för att jag inte orkar den där äckelmättnaden längre. Och efteråt blir det världens bästa hemgjorda kaffe som från en lyxig Bosch som jag sneglar på och klappar lite med giriga händer när ingen ser. Och jag skrockar av förtjusning när Harriet och jag jämför vår avsky för Marcus Birro. Fan vad jag hatar Marcus Birro!

Jag provar en ny grej: att vara positiv. Det höll på att skita sig rejält när jag kom ner i tvättstugan i morse, strax efter sju, och strömmen inte var påslagen. När det inte var påslagen 15 minuter senare var det bra nära att jag föll tillbaks i gamla bittra jaghatarvärldengängor, men istället gick jag upp och kokade ägg. Ägg som jag sen målade. Hade helt glömt bort hur kul det är att måla ägg! Jag är mycket nöjd med mitt piratägg.