Bilen är så liten att en tyngdlyftare antagligen skulle kunna stöta den. Och i baksätet sitter jag så ihoptryckt att klaustrofobin jag inte alls lider av exploderar i knäna och får dom att värka. Det är tur att det inte är långt till Ljuga. Skitmycket tur!

  Stuvad potatis, hemrökt lax och (inte hemrökt tror jag) fläskfilé står på menyn och det är gott! Så gott att jag får behärska mig för att inte glufsa i mig som en svulten gris ur en skulhink. Inte för att någon skulle bry sig. Men för att jag inte orkar den där äckelmättnaden längre. Och efteråt blir det världens bästa hemgjorda kaffe som från en lyxig Bosch som jag sneglar på och klappar lite med giriga händer när ingen ser. Och jag skrockar av förtjusning när Harriet och jag jämför vår avsky för Marcus Birro. Fan vad jag hatar Marcus Birro!