Jag kan vara gnällig och missnöjd och gnatig och eländig och tycka att allt är riktigt pissigt. Men sen får man lite perspektiv på tillvaron. Som när kompisen berättar om skulderna som bara växer och pengarna som aldrig räcker och karln som aldrig gör någonting och som bara skyller på att han mår ju så dåligt men vägrar göra någonting åt det. Eller hon vars kille har fått barn med en annan kvinna och som aldrig har ork att engagera sig ordentligt i deras förhållande som dom ändå haft i tio år, minus den tid då han gjorde en annan gravid.

  Ja då inser man att en sladdhärva på databordet och en slarvigt bäddad säng inte är världens undergång. Och att man inte behöver bryta ihop för att böckerna i bokhyllan inte följer kanten precis eller att det inte är rentorkat i diskhon och diskborsten ligger kvar i skummet. Det är såna små, små grejer i det stora hela.