Okej jag vet inte vad det är med mig. Sven ligger och vilar/sover i sängen och jag ligger i soffan. Tv:n är avstängd och jag har ingen musik på. Det är tyst på ett sätt jag inte är van vid längre och det ger mig lite ångestkänslor, obehagliga fjärilsvingar i magen, ryckiga lite osammanhängande tankegångar. Paranoia.

  Sven ligger alltså ungefär två meter ifrån mig och ändå känner jag mig sjukt ensam.=S Så jag stör honom hela tiden med "Hur är det?", "Hur mår du" "Ska jag hämta nått åt dig", "Vill du titta på något?". Stackarna får ingen ro. Måste försöka skärpa mig.

Ska nog ta och titta på ett Grays. Sen är det mer än lovligt okej att gå å lägga sig.