Jag drömmer mardrömmar ibland. Efter tio år (förr var det förstås färre år) kommer jag tillbaks till stallet, som om ingenting hänt. Som om jag var liten igen och min lilla stridsvagn väntade på mig, som då. I drömmen förstår jag inte varför jag inte varit där på så länge, så länge, så länge men han mår ju bra.

  Egentligen blir drömmen ingen mardröm fören jag börjar vaknar. När tanken på att han stått där och väntat på mig så länge letar sig in i den del av hjärnan som först vaknar och får dåligt samvete och avsky över vad jag gjort rusa rakt genom hela kroppen. När jag för ett ögonblick på riktigt i händerna kan känna värmen från hans andedräkt och den välbekanta stalldoften, men vet att det bara är inbillning.

  Då blir det en mardröm, en vaken mardröm och dom har en obehaglig tendens att stanna kvar hos en.