Skulle snackat med farsan i torsdags. Han skulle ringa hem till C kvart över elva, jag var där elva. Då hade dom tydligen ändrat till halv tolv och där började jag bli irriterad. Sen ringde han inte alls. Väntade till tjugo över tolv under kanske oresonlig ilska. Men jag är en tidsfascist. Tider är till för att passas.

  Jag vet inte riktigt, men det vrider ihop sig i magen när minuterna tickar iväg och jag vet att någon vet (borde veta i alla fall) att jag sitter och väntar. Kanske är det kopplat till låg självkänsla, men jag ser bara en anledning till att låta någon vänta och det är att personen inte är viktig nog. Inte betydelsefull nog att komma ihåg.

  Inte vet jag, jag kanske bara är en otroligt lätt person att glömma bort.