Kanske har det aldrig förr varit så skönt att komma hem! The dygn in hell är äntligen över. Hoppades på att få en insulinchock och hamna i koma av allt godis jag vräkte i mig på vägen upp men tyvärr fick jag bara ont i tänderna och lite äckelkänslor.

  Snart är hela den här biten överstökad i alla fall och då behöver jag inte ha något med C att göra. Fast hon förstår nog inte det, att vi inte har något som helst gemensamt. Det är lite som Amadeus när han vill kela. Han blir otroligt jobbig så man blir arg och sen får man dåligt samvete för han förstår inte att han är jobbig. Bara det att han är en katt som jag är omåttligt förtjust i ändå och hon är en människa som jag egentligen inte vill veta av över huvudtaget. Men ändå, lite dåligt samvete.

Jag hade tänkt att vräka mig i soffan så fort jag kom hem men så tänkte jag på hur hemskt det skulle kännas att behöva i princip klättra över grejer för att ta sig ut i morgon bitti så jag tog mig i kragen och bar upp det som direkt kunde förpassas till vinden. Nu kommer det kännas okej att vakna imorgon.