Det klarnar upp. Härifrån ser jag bara hustaken, den blåvita himlen och nakna trädgrenar. Inte snöblasket och den smutsbruna marken. Och jag tänker på när jag var liten och längtade efter att få hoppa hopprep utan jacka och vantar. Jag längtar fortfarande efter den dagen, då det porlar av smältvatten när tjälen går ur marken och tussilagosarna slår ut i dikesgrenen som små solar.

  Jag borde skaffa ett hopprep. Sen kunde jag stå på trottoaren här ute och skutta bort vintertröttheten och bli liten och lycklig igen i snygga gympapjuck och en stickad tröja med spöket Labanmotiv.

Nu är himlen helt blå.