Det var bara en mardröm, intalar jag mig. En hemsk, hemsk och hemskt verklig mardröm, men ändå bara en dröm, en mardröm, bara. Men känslan ligger kvar på botten av min mage och virvlar upp som dy i en grund vattenpöl. Att man kan känna så på låtsas. För det är ju vad en dröm är, ett sorts låtsasliv. Och när jag minns hur det kändes blir jag rädd. Och när jag minns varför jag kände så, i drömmen, blir jag ännu räddare.

  För tänk om det finns sanndrömmar trots allt och tänkt om just den här var en av dom? Tänk om jag en dag får stå i den mörka lilla hallen och höra det där skrattet och veta att nu, nu händer det. Nu bli det verklighet, nu är det ingen dröm. Tänk om?

http://www.youtube.com/watch?v=rsIKbH9p9zI