Idag är det alltså vår treårsdag. När somliga pratar om hur länge dom varit tillsammans avslutar dom med att sägas ”Och jag är lika kär idag som när vi blev ihop!” Och då tänker jag att dom ljuger. Eller så har dom aldrig varit särskilt kära.

  Jag är inte så kär längre, som jag var i början. Jag stod lixom knappt ut med att gå till jobbet, att gå ut med Figaro var pest, sova var värdelöst. Allt som innebar att jag inte kunde vara med Sven eller prata med Sven eller ta på Sven eller tänka på Sven var en plåga! Så kan man ju inte ha det! Man skulle bli en arbetslös, kroniskt trött djurplågare! Jag vill inte vara en djurplågare, inte ens för Svens skull.

  Men som tur är lugnar ju dom där värsta känslorna ner sig efter ett tag. Det behöver ju inte alls vara dåligt. Tvärt om. För när man är så där psykokär så finns det så jävla mycket oro i kroppen. Man är lika mycket ledsen som man är lycklig för man måste förstås tänka på hur illa det kan gå och ta ut sorgen i förskott. Sånt lugnar ju ner sig.

  Dessutom tycker jag det är fint att jag utan två ton endorfiner och dopaminer och andra sorters signalsubstanser i kroppen, fortfarande allra helst vill vara med Sven.