Något jag tycker är jävligt irriterande är folk som går på cykelbanan. Speciellt på övergångställen. Det finns tydligt utmarkerade övergångsställen för fotgängare och sen ett för cyklar. Vart går människorna? Ja inte fan är det där dom ska i alla fall!

  Samma med bilar som stannar på övergångställen. Som i rondellen jag ska igenom på väg till jobbet. Det är kö. Två bilar står och väntar, den sista har bakvagnen på övergångstället. Det kommer en tredje bil. Istället för att stanna så det finns plats för folk att gå och cykla över vägen kör den upp i arslet på bilen framför. Eftersom det dessutom är tvåfiligt kan man ibland få hoppa av och leda cykeln i slalom mellan bilarna. I värsta fall får man helt enkelt vänta i en evighet tills dom har fått köra vidare och förhoppningsvis ingen annan jävla idiotbilist tagit deras plats. Jag hatar verkligen både bilister och fotgängare! Ibland även andra cyklister.

  Men nu lämnar vi det.

Idag är det visseligen den 14:e, men fredag den 13:e år 2006, klockan 18:10 stod Sven och jag och skakade hand på Norrköpings tågstation. Sven hade på sig ett par svarta byxor (som jag tror kalls för chinos, men jag är inte så bra på byxmodeller), en röd tröja med championtryck och en alldeles för tunn jacka. Om jag minns rätt var den beige. Jag hade på mig ett jättestort och fånigt smile (och kläder men jag minns inte vilka). Figaro hade på sig koppel och halsband.
  Det var alltså första gången vi träffades. Innan dess hade vi bara pratat på Internet. Jag tyckte Sven var precis som jag trott att han skulle vara. Sven tyckte tydligen jag var konstig, eftersom jag tog med en hund in i väntsalen, har jag fått höra i efterhand.  Men Sven är den sista att snacka om att vara konstig. Min konstighet har stigit till oanade höjder efter att han gjorde entre i mitt liv!