Figaro fick ju ett märgben igår. Det är ju feta grejer och satte rejäl fart på hans ovana mage. Det resulterade i att jag var tvungen att gå ut med honom mitt i natten. Jag var inte ensam om att vara ute sent. Vi mötte våran granne Trollet. Han heter naturligtvis inte trollet men han ser ut som ett. Inte på ett hemskt sätt men på ett svartmuskigt och tjockt sätt.

  Hur som helst. Vi möttes på gården och han sa ”Är det dags igen?” Ja sa som vanligt inget normalt som ”Jajamen!” eller ”Nöden har ingen lag.” Nej, jag kände mig manad att förklara att vi inte går ut mitt i natten till vardags. Det skulle ju kunna få mig att framstå som en daddig matte (vilket jag faktiskt inte är) och Figaro som en jobbig hund (vilket han faktiskt bara är ibland).

  Så på de få sekunder det tar för två personer att passera varandra, i normal promenadtakt, försökte jag förklara att Figaro fått ett märgben, och det var han inte van vid så därför var han lite nödigare än vanligt. Jag tror inte det blev så begripligt. Fast jag tror faktiskt inte grannen var särskilt intresserad. Jag vet att jag inte är särskilt intresserad av andra hundars tarmtömningsrutiner. Speciellt inte klockan tre på natten.