Samtal med Vårdcentralen:

Jag: Jo jag har ont i halsen och är lite svullen. Det har varit så i ungefär en vecka och det ger lixom inte med sig.

VC: Hm… Har du ont på båda sidorna?

Jag: Nej det har gått från den ena till den andra. Det gör ont när jag rör tungan.

VC: Hm… Har du feber?

Jag: Nej.

VC: Hm… Ja… Det kan ju vara någon sorts infektion.

Jag: Problemet är att jag pratar i telefon hela dagarna på jobbet …

VC: Så det gör ont när du pratar?

Jag: Ja eftersom det gör ont när jag rör tungan.

VC: Aha … Gör det ont när du gapar?

Jag: Nej.

VC: Hm… Och du har aldrig känt så här förut?

Jag: Jo flera gånger, men det brukar gå över.

VC: Aha … Ja det kan ju vara nån infektion.

Jag: Okej.

VC: Det är ju svårt att säga. Men ja det kan ju vara en infektion.

Jag: Oooookeeeej …

VC: Och det blir värre när du pratar mycket?

Jag: Ja. Och på nätterna.

VC: Hm… Du kanske skulle försöka att inte göra det så mycket.

Jag: Ja det blir ju svårt med tanke på mitt jobb.

VC: Haha! Ja det förstås. Det kan ju vara nån infektion i stämbanden.

Jag vill sucka mycket, mycket djupt: Okej.

VC: Men det är ju svårt att säga… Och det blev värre på natten sa du?

Jag, börjar önska jag sms:at eniro och frågat vad som var fel på mig istället.

VC: Det är ju svårt att säga vad du ska göra … För det kan ju vara en infektion som är påväg tillbaks. Eller som är på väg att bryta ut.

Jag: Jag kanske ska avvakta och återkomma om det inte blir bättre?

VC: JAAA! Ja du kan ju avvakta och blir det värre eller inte bättre är du förstås välkommen åter.

Jag: Gud vad snällt! (tänkte jag). Då gör jag så.

VC: Okej! Tack så mycket.

Jag: Tack ... För inget! (tänkte jag)

Vad var det där för jävla hjälp? Ingen alls! Jag kunde lika gärna ringt upp mig själv på mobilen och haft den där konversationen. Nu hatar jag Vårdcentralen!