Majje har duvor på balkongen. Att kalla någon duva ska föreställa ungefär typ gulligt. ”Min lilla duva vad fin du är!”. Nu när jag fått bekanta mig med duvor inser jag att det i själva verket är en förolämpning. Duvor är riktiga snuskpellar! Dom bajsar och bajsar i drivor! Och inte nog med det, dom är korkade! Gång på gång lägger dom ägg där på balkongen. Ibland rakt på golvet, ibland i små värdelösa bon bestående av ett par kvistar och lite av tidigare nämnda bajs. Askorkat!

  Igår var jag på rätt dåligt humör. Jag tog ut min frustration på duvorna och jag skämdes inte ett dugg! Ut på balkongen stormade jag och begick barnarov. De två ägg som mamma Duva satt och ruvade på åkte i soporna. Så egentligen begick jag ju barnamord också (eller är det en abort om man tar fågelägg innan dom kläckts?). Hade jag varit på bättre humör hade det smärtat mig. Att ta livet av okläckta duvungar. Men inte igår. Det kändes som en välgärning. Puckade duvor som lägger ägg mitt på golvet! Vad är det för föräldrar va? Och Majje vill inte ha duvungar på sin balkong i år. A Jonna most do what a Jonna most do.

  Jag försökte ta kort på Morphis också, men det var hopplöst. Han var så sällskapssjuk att han kråmade och kråmade sig och var inte still ens en sekund! Men det kan man väl förstå. Jag ska hänga med honom i kväll igen.



Figaro är nästan död. Vi har varit på en lång, lång tur i Vrinneviskogen med Malin och Story. Det är tur att det regnat så mycket i år att det fortfarande finns ställen med vatten där uppe. Story verkade helt oberörd av värmen och sprang och sprang. Figaro sprang och sprang också mellan varven. Vi tvåbeningar släpade och släpade oss fram, svårt plågade av hettan.