Jaha, här sitter jag igen och fullkomligen leds ihjäl av tristess! Jag har städat. Sängen är så väldigt färggrann just nu. Den är röd, svart, guldfärgad, gul, brun och grå. Det bruna och grå är katthår. Jag försökte borsta bort det men det gick inte helt. Normalt sätt har vi grå/beiga sängkläder mot vilka håren knappt syns. Ny syns dom skrämmande tydligt!

  Gymmet stänger halv sju. Vanligtvis går vi på förmiddagen men Sven var tvungen att gå på möte så vi fick skjuta på det.

Nu är jag lite orolig att det ska vara tjockt med folk och alla ”mina” grejer ska vara upptagna. Sånt gör mig pisst off. Verkligen.

  Nu ska jag betrakta Sven när han gör mat. Såhär går det till:

”Humhumhum! Lite soya. Hoppsan! Skvätte visst lite där.”

Kaklet blir helt svarprickigt.

”Nu ska vi se… Vart är saltet? Äh, jag tar det stora paketet. Sådär ja.”

Sven ställer ifrån sig saltpaketet på bänken, 30 centimeter från ett nästan fullt saltkar.

”Nu ska vi se. Mjöl!”

Sven öppnar med soya och vitlökskletiga fingrar ett köksskåp. Det blir fläckar på handtaget och luckan.

”Sådär! In med mjölet i skåpet igen! Nu behöver vi grädde!”

Sven öppnar kylskåpet, fortfarande med vitlök och soyakletiga fingrar. Även här blir det fläckar.

Han häller grädde i en kastrull och börjar vispa.

”Röra röra röra! Hoppsan! Där skvätte det visst! Jaja! Ingen fara skedd! Oj! Det skvätte vist lite till!”

Det går en stund och den utskvätta såsen torkar fast i spisen.

”Sådär ja. Nu är det klart. Jonna! Vi kan äta nu!”