Vi gav oss av i gryningen. Okej det var kanske en liten överdrift. Klockan var nästan tio men egentligen var hon ju bara nästan nio och det är rätt tidigt. Jenny körde bilen, Figaro läste kartan. Jag fick sitta i baksätet. Fast nu ljuger jag igen. Jag satt fram med Figaro i knät. Han blev rätt darrig efter ett tag. Jag frågade honom om han frös. Hans varade inte. ”Han kanske är uppspelt?” sa Jenny lite tveksamt. ”Fast han ser inte så uppspelt ut …” I själva verket såg Figaro bedrövlig ut. Han hade nog blivit lite åksjuk.

  Hur som helst, vi gick på en grusväg utmed sjön. Vi var i stort sätt ensamma, bortsett från några förvirrade orienterade som då och då dök ut ur skogen. Dom var allihopa väldigt gamla. Vi misstänkte att det var PRO som ordnat nån sorts pensionärsorientering.

  Figaro var vild och lycklig och sprang som en speedad kanin efter sin boll. Varför gå på upptäcktsfärd och andas in nya, spännande dofter i skogen när man kan fylla näsan med en våt och lerig tennisbolls ljuvliga aromer lixom?

  Han körde fast lite ett tag efter att ha hoppat upp på den upplogade snödrivan utmed vägen och släppt ner bollen där. Gång på gång kavade han upp med bollen i munnen för att sedan släppa den för tidigt så den rullade tillbaks ner för snöslänten. Tillslut fick jag göra en insats och hämta den. ”Kolla så enkelt det är Figaro!” sa jag spydigt efter att ha plockat upp bollen och bara ha uppklättringen kvar. Snacka om att ta ut segern i förskott för sekunden där på låg jag också och kavade i snön. Det var rätt halt kan man säga.

  Vid ett ställe fick vi stanna och fråga om vägen. Där blev Figaro polare med en het Flatcoated retrieverdam på åtta år. Hon var glad och hade barnasinnet kvar. Hennes matte förklarade vägen för oss. ”Men det är LÅNGT!” sa hon och vi undrade hur långt. Hon tänkte länge och kom tillslut fram till att det var minst 2-3 … kilometer. A piece of cake tyckte vi och knatade vidare.

  När vi stannade för att äta matsäck insåg vi att det fan i mig inte var särskilt varmt! Det gjorde ingenting. Att hacka tänder och äta går utmärkt ihop. Men vi blev inte sittandes länge. Dom där tre kilometrarna avverkade vi i ett rasande tempo och plötsligt var vi tillbaks vid bilen! Det var rätt bra för mina värdelösa stövlar hade precis börjat läcka

  Efter att ha gett Figaro ett snöbad åkte vi hem, väldigt nöjda. Mer utflykter blir det fram över! Förhoppningsvis med lite bättre väder.