Första timmarna med Kenzo fick Sven och Figaro sköta själva. Dom kom och mötte mig när jag slutade jobbet. Figaro blev lite som en femåring med bekräftelsebehov och skrek ”Kolla mig då kolla mig då!” i högan sky.

  Det ända som är knepigt med Kenzo är att hon hela tiden ser skitnödig ut i mina ögon. Hon går som Figaro preciiiis när han är redo att sätta sig och förrätta sitt tarv, för att formulera det lite elegant. Men sånt där lär man sig ju.=)

  Hur som helst. Nu är det sänggång för min del.

Förresten, jag är inte helt säker, men det verkar nästan som det pågå någon typ av sammansvärjning under sängen.