Jag har en misstanke om att anledningen till att så få läser min blogg är att dom inte är fullt lika intresserade av Figaro som jag är. Det är ju bara att inse att nästan varje inlägg på ett eller annat sätt berör honom. Så även detta.

  Naturligtvis glömde jag kameran på morgonpromenaden. Därför var Svanen ute och simmade väldigt nära strandkanten och riktigt poserade med sin eleganta hals och stiligt gulsvarta näbb. Än värre var att han inte var ensam! Han hade en mycket stilig svandam (mina spekulationer) i sällskap. Dom simmade nära men inte jättenära varandra, i rad. Det såg lite nyförälskat och blygt ut. Jag gav mig själv ett par mentala örfilar som straff för att jag klantat mig med kameran.,

När vi skulle passera hundrastgården såg jag en övergiven pulka. Jag kunde inte motstå frestelsen att göra ett provåk. Sagt och gjort. Med pulkan i näven älgade vi upp för backen. Jag försökte övertala Figaro att åka med men han vägrade. Pulkan fick en jävla fart! Figaro blev upprörd! ”Vad fan gör du! Hoppa av! Hoppa av!” skrek han och rusade efter. När jag inte gjorde som han sa högg han tag i mitt byxben och försökte dra av mig. Det gick inget vidare. Jag är rätt besviken. Det var inte alls så kul att åka pulka som jag trodde det skulle vara. Så det blev bara ett åk.

  Hundrastgården gästades av en liten Malle som hette Affe. Affes matte undrade om vi ville komma in och leka. ”Han leker inte så mycket nu för tiden.” sa jag sanningsenligt, men eftersom Affe var en snorvalp på bara fem månader såg jag en chans för Figaro att få träffa en stor hane som ändå inte var stor. Så han ska inse att dom inte är farliga.

  Så in gick vi. Figaro blev väldigt spak under några minuter när Affe högljut och med stor iver undersökte honom. Sen förstod han att Affe bara var en barnunge och då var det slut med spakeriet. Han skrämde skiten ur stackars Affe som försökte klättra upp i sin mattes famn för att få tröst och skydd. Affes matte bara skrattade. Som tur var. Jag skämdes lite. Men på det hela taget tyckte jag mötet avlöpte riktigt fint.

När vi kom hem hade Sven gått upp. Han blev mycket upprörd när han upptäckte att jag lagt undan hans sportbilaga. Han försökte smiska mig. ”Hjälp mig Figaro!” Skrek jag. ”Hugg honom! Hugg honom!” Men Figaro vet att man inte får bitas så istället för att hugga Sven sprang han och hämtade sin repleksak och försökte slå honom med den. Det är i alla fall så jag tolkar det hela. Han är så smart!

  Sven däremot tolkar det som att Figaro hämtade repleksaken till honom, så han skulle kunna slå mig med den. Så var det naturligtvis inte. Inners inne tycker Figaro allra mest om mig!