Igår var det dags. Den efterlängtade dagen med stort D var här! Eller med stort K snarare. Dagen KENT!=D Vi tog oss utan missöden till Cloetta Center. Inga missade tåg eller bortglömda biljetter. Platserna var perfekta!

  ”Hoppas det inte är nått jävla förband!” sa Sven. Fem minuter senare började förbandet. ”Det är i alla fall inte Markus Krunegård.” sa jag. Två minuter senare äntrade Krunegård scenen. Nej nu ljuger jag. Förbandet bestod av en tjej som inte alls var dålig. Jag har ingen som helt aning om vem hon var för jag hörde inte vad hon sa när hon presenterade sig.

  Hur som helst. Hon skulle spela fem låtar men spelade sex, sen tackade hon för sig och hoppade av scenen. Sen blev det en lång väntan. Vi blev lite irriterade. Vi muttrade lite argt och misslynt. Vi stirrade på klockan. Vi sa saker som ”Det här är faktiskt jävligt nonchalant.” och ”Det här är faktiskt riktigt dålig stil.”

  Men sen dök kentarna upp och började spela och allt var glömt och förlåtet! Konserten var minst lika bra som den förra. Dom avslutade även den här gången med Mannen i den vita hatten och bättre än så blir det ju inte. Livet alltså. Livet blir inte bättre än att Jocke Berg talar om för oss att vi ska alla en gång dö.

  Jaha sen tackade dom för sig med ett par sista kloka ord: Lita aldrig på barn. Vi begav oss hemåt. Fick vänta på tåget i 45 minuter i svinkylan. Centralstationen var stängd. Bussterminalen var stängd. Inte en mack eller kiosk så långt ögat kunde nå. Vi blev irriterade. Vi blev hatiska. Vi sa saker som ”Linköping suger!” och ”Det blåser ta mig fan alltid i Linköping!” och ”Vad är det för idioter som vill bo här egentligen?”

  Sen kom tåget och vi åkte hem. Trötta men nöjda, speciellt nöjda med att få lämna Linköping. Figaro mottog oss med stor glädje. Han hade haft sällskap av Majje större delen av kvällen. Han påstod att hon slagit honom och låst ut honom på balkongen. Jag verifierade historien med Majje och jodå, det stämde.