Vi har varit på en alldeles exceptionellt häftig promenad! Folkparkssafari! Jag är alldeles lyrisk! Allting började precis som vanligt med att vi knatade ut från gården och blev oense om åt vilket håll vi skulle gå. Figaro ville ner på stan, jag ville till parken. Eftersom det alltid är trevligare om man är överens om vart man ska så försökte jag övertal Figaro, men det gick inte. Så jag brukade våld och drog helt sonika med honom åt mitt håll.

  Vid tennisplanen stannade vi för lite fotograferande. Jag ställde mig i ”skjulet” för att titta på resultatet. Man ser ju så mycket bättre i skuggan än i solen. Så där stod jag i godan ro när Figaro plötsligt började vråla. ”Hunden är lös! Den är lös! Det får den INTE vara!” Jag kastade mig ut ur ”skjulet” och fick se två förvånat stirrande hundar, som inte alls var lösa, dom var kopplade.

  Matten till en av hundarna förklarade upprymt ”Det är inte oss han skäller på, det är en räv! Den sprang precis där!” och så pekade hon ut vart räven sprungit. Figaro hade vid det här laget glömt bort räven och ägnade sig istället åt att förklara sin djupa kärlek till de båda hundarna. Han är mycket eldig och i kontakt med sina känslor så han behöver bara kasta ett öga på en hund för att veta om han älskar den mest av allt på hela jorden, eller avskyr den av hela sitt lilla jack russellhjärta.

  Räven att kvar. Man såg två rödsvarta öron sticka upp över en snödriva. Jag tog en miljon kort. De båda andra hundarna begav sig efter en stund vidare. Figaro och jag var kvar. Jag smög på räven och Figaro sörjde sina förlorade kärlekar. Jag var tvungen att fråga honom vad han menat med att hunden inte fick vara lös och han sa att det stod så på skyltarna ju. ”Men du är ju lös och du är ju en hund.” sa jag. Figaro blängde djupt förorättat på mig ”Jag är ingen hund, jag är en varg!” sa han med sann övertygelse.

  Räven var inte det minsta rädd. Jag fick komma närmare och närmare. Tillslut var det nog bara fyra fem meter mellan oss. Den satt där helt coolt och kisade mot solen. Gäspade lite, putsade av tassen, gäspade lite till, sträckte på sig. Tillslut blev Figaro otålig och började klaga på att han hade tråkigt och ville gå. Så vi gjorde det. Batteriet i min kamera höll ändå på att ta slut.