Halv sju pinglade klockan ikapp med regnet som verkligen bankade på fönsterrutan. Jag svor, ställde om alarmet och sov en halvtimme till och gissa vad? Nästa gång det ringde var solen framme. Halleluja! Och på jobbet var det lugnt för första gången på flera månader (när jag jobbat i alla fall). En bra dag typ.

  Ett besök på biblioteket resulterade inte i något alls och jag är besviken på Atwoodboken jag köpte så nu är det lite torrt på bokfronten igen, som vanligt nu för tiden. En kopp kaffe och ett Dead like meavsnitt senare försökte jag mig på en promenad med hunddjuren men Kenzo, med en avsliten klokapsel och tre ben ovana vid att bära hela hennes förhållandevis lätta vikt, ville inte vara med.

  Figaro och jag tog cykeln och eskorterade Sven en bit på väg hem för att sen fortsätta ett varv runt i den höstbrungråblöta parken som lixom förlorat en hel del av sin charm sista månaderna. Sommaren var alldeles för kort i år. Alldeles, alldeles för kort. Kom tillbaks, vi var inte klara med varandra!