Det är väldigt mycket höst nu och vi behövde inte gå långt för att se rimfrost. Men den är kort och inte särskilt vacker, ser mest ut som utspilld mjölk. Figaro är sprallig. Eller så känner han sig bara frusen, det är svårt att veta med honom. Jag känner mig frusen i alla fall. Fingrarna stelnar runt kopplet och huden blir liksom skör, så allting gör ont. Bara att dra ner jackärmen över händerna gör lite ont.

  Precis vid krematoriet finns det ett träd som är både levande och dött på samma gång och från bögberget trillar solljuset ner genom vissnande lövverk. Figaro och jag trillar inte. Vi liksom hasar, utan att lyfta fötterna ordentligt från marken. Rasp, rasp, rasp låter det om Figaro när han släpar sina klor över asfalten. Inte för att han är trött, det är bara hans sätt att gå på. Stelbent liksom. Lite sprättigt.

Och vid fågelmatarbusken får han syn på tanten som numera bara har en vit hund i släptåg och han springer sitt allra snabbaste. Figaro ser skitkul ut när han springer sitt allra snabbaste. Öronen fladdrar, benen spretar åt alla håll och svansen blir så nära rak den kan bli. ”Näääää-ääääj!” ropar jag efter honom, rätt uppgivet och inte så engagerat och blir jätteförvånad när han faktiskt stannar, står ett tag under tyst kontemplation, innan han vänder tillbaks. Inte i fullt lika högt tempo, men tillräckligt för att öronen ska fladdra sådär fint, somt två små, små mantlar runt huvudet på honom.
  I nätet runt tennisplanerna har skickliga spindlar spunnit konstfyllda små nät och lyckats fånga mängder med små, små daggdroppar. Antagligen är det mindre effektivt med synliga spindelnät, men vackra är dom. Och på den judiska kyrkogården blommar fortfarande ett par rosor. Just där kan man nästan tro att det fortfarande är sommar, för den värme solen fortfarande erbjuder blir instängd mellan gravstenarna och fängelsemuren.