Det var länge sedan jag verkligen asgavade. Ni vet sådär så man blir dubbelvikt och inte kan andas och om man försöker säga nått blir rösten till ett högt tjut på slutet. Och ryggen gör så jävla ont av skratt att man måste kasta sig på golvet och rulla ett par varv och flämta ”Jag dör jag dör!” fast man vet att man inte alls kommer dö och egentligen vill man inte ens sluta skratta.

  Det är väl en sån där grej som hör barndomen till. Som sommarlovsförväntan och mörkrädsla och julaftonspirr. Som att ligga vaken till två på natten, fast man ska gå upp halv åtta, med en bok som suger en in i en annan verklighet. Det händer ju inte heller längre. Nu är det förnuftet och ingen förälder som knackar på klockan tio och talar om att man ska släcka lampan och sova. Förnuftet har pondus. Förnuftet argumenterar man inte emot. Och från nattduksbordet lockar inte boken på en genom mörkret. Fy satan vad fint det var att vara barn va!