När alarmet går igång sover jag sådär som allra bäst och jättetungt. och vakenheten kolliderar med resterna av en jättekonstig dröm. Va? Aj! Nej, va! Ska jag jobba? Fattar noll! Fumlar efter telefonen och trycker och trycker för att få tyst på larmet som blir högre och högre. Jaha, fel telefon. Tar nästa och äntligen blir det tyst.

  Okej varför ringer larmet, vad fan är det jag egentligen ska göra? Minns verkligen ingenting. Var det alls något? Jag är väl ledig va, jooo… ledig är jag. Men nått var det... Vad var det? Bara blunda en ett ögonblick, kanske nån minut… Inte länge alls. Orkar inte vara vaken. Vill inte vara vaken.

  I nått halvvaket tillstånd kommer jag sen på att det ju ska morgonpromenad med Annsofie och Morris. Oj! Fan! klockan, vad är klockan? Kastar av mig täcket, Gimli rullar som en dåligt uppblåst baksetboll över sängen. Snubblar på Amadeus som ligger och sover med toalettdörrkarmen som huvudkudde. Aj aj igen! Kattfan! Ena foten i byxbenet, bakofram. Gå på toa, klä på sig, dricka vatten. Simultankapacitet, det har jag blivit plågsamt medveten om att jag faktiskt inte alls har i den utsträckning jag trodde.

  Gimli sitter på hallgovlet och blänger surt när jag vinglar ut genom dörren, halvstrypt av halsduken och med fel vante på fel hand eller rätt vante på fel hand kanske det blir och två sekunders helveteglömdejagnyckelnångest när dörren slår igen.

Kommer otroligt nog i tid. Annsofie och Morris har reflexer. Jag har dödslängtan. Annsofie kvittrar glatt ”Visst är det lätt att gå upp tidigt när man inte ska göra något!”. Inte idag, inte i min värld i alla fall!