Plingeling i telefonen och jag argumenterar med mig själv på väg ut i hallen. ”Måste jag svara? Nej. Men tänk om det är nått viktigt? Hahaha! När ringde någon till dig om nått viktigt senast? Typ aldrig. Just det. Så svara inte då.”. Fast jag svarar ändå för jag har aldrig lyssnat på mig själv så varför börja nu lixom?

  Det är pappa. Det är bara pappa och telefonförsäljare som ringer till mig. Och i mitt huvud kolliderar nu och då som det alltid gör och jag känner vemod, som jag alltid gör. Och saknad, som jag också alltid gör.

  Okej att jag är vuxen nu men jag antar att man på ett sätt alltid är ett barn ändå och en pappa är väl alltid en pappa. Men det är en grå hinna över det som brukade vara svart och blått nu, och en bitter ton i det som brukade vara ett muntert muller. Och det känns lite som ett spännband dras åt runt min bröstkorg när jag jämför idag med då. Det känns som sorg.