Okej idag känner jag mig smått grinig. Det kan bero på att jag är stel och öm i nacken och det kan bero på att det luktar rök i hela jävla lägenheten eftersom kärringen på våning fyra, eller tre eller vart fan det nu är hon bort, envisas med att tända sina cigaretter i trapphuset. Det kan också bero på att jag inte förstår mig på vissa människor ens litegrann. Men det beror fan inte på mig, det beror på att vissa människor helt enkelt måste vara dumma i huvudet! Ser inte hur man kan dra någon annan slutsats än den…

Nåja, skit samma. Igår lagade jag mat för första gången på typ en vecka. Annars har jag levt på kesella och äggmackor. Men igår blev det alltså riktigt mat. Inget fancy eller så, bara torsk, potatis och ägg-och persiljesås. Men det var gott! Potatis är ju sjukt gott. Speciellt när den blivit kall. Fan vad jag älskar potatis!

Sen har vi haft ett dödsfall här hemma. Det var min timjan som blev så missnöjd med att bli omplanterad att den begick självmord. Otacksamt! Det var i fredags det. Så jag planterade sticklingarna som jag tog med hem från morsan. Jag gillar dom, jag har på känn att vi kommer komma bra överens. Mycket bättre än den där jävla timjanen.

Asså dom senaste dagarna har jag haft väldigt mycket extra tid och jag har spenderat den väl. Jag har tex sett massa South Parkavsnitt och gjort ett par nya serier om Kenny Florians ögonbryn. Jag är mycket imponerad av dom. Det är som han har två stora fjärilslarver i ansiktet.

Jag känner mig lite hängig och sliten. Och jag är trött på det här konstiga jävla vädret nu! Det trodde jag väl aldrig att jag skulle säga. Men man blir ju helt messed up och förvirrad av vårväder i november. Mitt stackars huvud pallar inte sånt!

  I morse vaknade jag tex och tänkte på scenen i Dumbo, när dom spärrat in hanns mamma och hon får stoppa ut snabeln genom gallret och vagga honom och stackars Dumbo gråter stora elefanttårar. Fy fan alltså! Nä nu blir jag nästan tjutfärdig!



Här kan ni kolla själva. Kan man se det här utan att blir alldeles rörd är det ju nått fel på en!

http://www.youtube.com/watch?v=-HVVCUqSBx4&feature=related

Alltså jag var på gymmet en gång och det var ett pyttelitet barn där. Uppenbarligen en smart unge för han städade och det vet ju alla att renlighet tyder på mycket hög intelligensnivå. Det är vetenskapligt bevisat och inte bara nått jag hittar på för att jag också gillar att städa…

  Normala människor säger saker som ”Men vilken söt” och ”Nämen titta vilken liten ordningsman” eller ”Ojojoj, den där har du inte fått för dina synder” (så vida man inte är religiös och var ogift när ungen blev till, höhöhö!). Sen kanske dom sliter åt sig ungen och kånkar runt på den i en kvart och gör pruttljud på dens kinder.

  Det är vad normala människor gör (tro det eller ej, det är synd om barn som blir runtsläpade och pruttade i ansiktet). Sen finns det såna som jag som lixom blir lite lätt panikslagen när det lilla lilla barnet kommer nära. Inte för att barnet är otäckt på nått sätt men för att det är så himla litet och skulle gå så tvärsönder om jag snubblade på det eller tappade en 20kilos viktplatta på det. Jag vill inte förstöra nåns unge heller! Speciellt inte en söt en som hjälper till och städar!

Det har blivit lite bättre sen Tesse tillverkade den där lille Oliver. Honom är jag inte alls rädd för. Jag kan till och med lyfta honom utan att föreställa mig hur jag tappar honom och han inte alls landar på fötterna som en katt skulle ha gjort.

Jag funderar på om jag har en 30: årskrisk. För idag skrockade jag lite som en snuskgubbe över för små flickor med ännu mindre kjolar när en stilig men alldeles för ung gosse passerade mitt fönster. Det kändes inte helt okej så jag städade bokhyllorna som straff. Fast det var ett dåligt straff för jag gillar ju att städa.

  Den som kände sig straffad var Amadeus som inte kunde ligga och vräka sig på bordet under nån timme eller så. Men det kan han gott ha den jäveln.

Jag har en fikus, han har bott hos mig i snart 14 år. Det är längre än jag bott ihop med någon annan (förutom morsan då henne fick jag dras med i 17 år)! Just nu har fikusen och jag det rätt bra men så har det inte alltid varit och jag får nog helt ta på mig ansvaret för det. Ni vet hur det är, gräset är grönare på andra sidan. Man tror att man växt ifrån varandra, man har inget gemensamt längre. Han tar upp för mycket plats i fönstret.

  Det har funnits stunder då jag tröttnat på fikusen och nästan vanvårdat ihjäl honom. Men till mitt försvar vill jag poängtera att det bara en enda gång var med flit! Vi har gått igenom mycket tillsammans. Sjukdomar (han fick svamp en gång), vi har typ växt upp ihop (fast ett tag växte han så mycket att jag fick utföra en amputation på honom). Det känns jävligt fint alltså.

Av barn och fulla människor får man höra sanningen säger folk som är dumma i huvudet. När jag är full får jag för mig massa saker. Ofta om andra människor. Att jag gillar dom till exempel, men det gör jag inte alls! Och barn dom vill vara till lags och säger det dom tror man vill höra. Ljuger gör dom också. Som borstbindare! Här om dagen påstod en unge på gården att tjuvar klättrat in genom ett fönster hos dom. Men in i hans rum vågade dom inte gå för han hade en hund som Figaro. Jag inte bara hörde utan vet att det var en fet lögn för han har ingen hund och bor på andra eller tredje våningen och dit klättrar man helt enkelt inte.

  Fast ibland är dom förstås ärliga. Som när dom berättar om mammas tuttar som är så fina för att dom är så långa. Eller frågar om man är en pojke eller flicka för ens korta hår förvirrar dom.

Amadeus ville mysa i sängen i morse. Det händer inte så ofta. Han har en lite udda uppfattning om vad det innebär att mysa i sängen. Jag har nu skrapsår efter hans hörntänder i hårbotten, kattspott i ansiktet, hår i näsan och ont i ögat för där petade han mig med tassen. Jättemysigt asså…

  Sen Figaro försvann har jag tagit typ tio jättesteg åt crazy-cat-lady-hållet. Jag var visserligen på god väg åt det hållet innan men utvecklingen har så att säga eskalerade väldigt kraftigt senaste året.

  Men, om jag nån gång börjar kalla Amadeus och Gimli för mina bebisar eller referera till mig själv som deras mamma, vänligen skjut mig. Jag freakar ut totalt på människor som håller på sådär och vill fan inte leva med mig själv om jag gör det!

Så jag tog en morgonpromenad i morse. Det här med lokalsinne har aldrig riktigt varit min grej. Minns orienteringen på högstadiet med en kraftig rysning av obehag. Inte ens när vi orienterade i den mikroskopiska lilla skogen bakom mitt eget hus, som jag tyckte jag kände utan och innan, kunde jag hitta dom där jävla markörerna med hjälp av kartan.

  Så jag blev väl inte jätteförvånad när jag fann mig själv totalt vilse i nått allt annat än pittoreskt villaområde i morse. Satan vilken tur att det finns karta på telefonen! Bara knappa in vart man vill så får man en väg att följa. Och anledningen till att jag kan följa den är förstås att jag ser på telefonen om jag går åt fel håll. Fast alltså det var ju inte så att jag inte skulle hittat hem på egen hand, tillslut, men jag blev hungrig och ville gå snabbaste vägen.

Sen passade jag på att ta lite mer kort på jujutsunsparringen. Nu, efter typ ett år, börjar jag tycka att min kamera är rätt okej. Rätt, inte skitbra. Det är antagligen (läs absolut) inte dens fel. Hade jag tillexempel orkat läsa instruktionsboken eller faktiskt kunnat något alls om fotografering kanske vi hade varit BFF:s nu. Och bilderna hade nog blivit några kilon bättre. Men man kan ju inte få allt här i livet alltså. Eller?

Det händer att jag retar mig lite på vissa typer av människor ibland. Det kommer kanske som en överraskning för er… Yeah right. Haha! I alla fall, så är det en viss person på thaiboxningen som verkar tro att hon befinner sig på ett aerobicpass på Friskis & Svettis och inte på ett kampsortgym (flashigt det låter va? Kamsportgym.). Inget fel med det, om det faktiskt var på Friskis & Svettis hon befann sig, men det är det inte. Och jag blir fan helt jävla galen på hennes påhejande och peppande (satan vad jag avskyr det ordet by the way, peppa. Pjuk!). ”Hårdare kan du! Kom igen nu! Ge gärnet! Lite till! Ta i nu!”. Seriöst, jag får nervryckningar i ögat av irritation av att lyssna på henne. Är det okej att be folk hålla käften på träningen eller? Är det det? Jag vill i alla fall göra det.

Nu ska jag tvätta, mitt tvättande har ökat med ungefär 600% den här hösten. Och så ska jag ta en morgonpromenad. Funderar på att skaffa en sån där osynlig hund, ni vet en sån där med stålkoppel och sele som man kan köpa på marknader. Nån som vet vart man får tag på en sån? Det skulle kanske se dumt ut (men det är jag van vid) men kanske kännas mindre dumt än det känns med hundlösa morgonpromenader.

Alltså, jag blir lätt uttråkad och rastlös. Jag är ledig och att bara slösa bort tiden på att göra ingenting känns så B. Så efter morgonjogg, fika, styrketräning och solning bestämde jag mig för att göra ett försök att göra hemgjorda bivaxsalvan. Sådär lagom pyssligt lixom, tänkte jag.

  Det verkade ju så enkelt och det var enkelt. Att göra den. Att göra rent efteråt däremot, inte enkelt alls. Satan vad jag fick gno för att få gafflar och litermått och diskhon ren! DET tog dom minsann inte upp det där jävla Gomorgon Sverige. Dåligt TV 4. Dåligt!

  Som tur är ska den där salvan tydligen stå sig i flera år så jag behöver förhoppningsvis aldrig göra om det igen.

Nu blir det i alla fall Thaiboxning, och sen ska jag bjuda mig själv på lite trevlig mat, ett glas vin och kanske nån trevlig efterrätt. För det är det ju aldrig någon annan som gör. Bjuder mig på sånt. HINT HINT HINT!

Det är mycket smidigare att jogga utan hund, det är det. Men det är inte alltid man vill att det ska vara smidigt. Lediga dagar saknar jag Figaro så jävla mycket. Ja, jag tycker synd om mig själv idag, och känner mig lite ensam.



Så då satt det ju extra fint med surdegsbullefrukost för är det nått som gör mig på bra humör är det ju att äta. No suprise there lixom. Och som somliga vet jobbar jag ju hårt för titeln Världens bästa kompis. Därför bjöd jag över Sven på chokladkaka och kaffe. Det var lite av en besvikelse. Från och med nu blir det bara kokosmums. Det är alltid lika gott!

  Amadeus och Gimpa fick också fika, tonfiskfika. Det var inte så smart. Amadeus har hållit på och gapat och tjatat ända sedan han fick lite igår och nu har han ju fått vatten på sin kvar. Att man aldrig lär sig lixom.



Marklyft på gymmet. Det gick väl hyffsat. Och jag tänkte på det att det är ovanligt rent på det där stället. Asså städjunkie som jag är blir jag ju glad när jag upptäcker att det är dammfritt på ställen det normalt sätt inte är dammfritt på ett gym. Två tummar upp!

Knäböj på gymmet idag. Gick så jävla kasst asså. Klen som en nyfödd kalv. Jag kan inte fatta hur allt kan ha blivit så tungt. Jag funderar på att köpa ett skohorn. Det vore praktiskt. Hur gammal är man när man köper skohorn?

Jag har två blåmärken i ansiktet. Dom är små, jag har haft värre. En gång när vi skulle bila genom Europa och jag trillade ur loftsängen i en husbil och dammade ansiktet i typ tusen saker på väg ner till exempel.

  Jag får blåmärken rätt lätt. Det var jobbigt ett tag när jag var liten och fick se nån sorts utbildningsfilm om blodcancer i skolan i samband med att en klasskamrat fick det. Han dog sen. Dom sa att ett av tecknen var att man lätt fick blåmärken. Så jävla opedagogiskt alltå! Fattar ni hur många ångestfyllda nätter jag spenderade med att tro att jag också skulle dö en lång och plågsam död för jag hittat ett blåmärke som jag inte kunde minnas att jag fått? Va? Jävligt många!
  Sen ska vi inte glömma morsan som i all välmeningen smorde in mig i ett två centimeter tjockt lager solskyddsfaktor 3000 och sen tvingande mig att bada med en t-shirt på när vi var på semester så att jag inte skulle få hudcancer när jag var liten. Och just som blåmärksångesten gav med sig läste jag i tidningen om att man skulle vara vaksam mot nya leverfläckar och pigmentförändringar. Jaha, där rök ju nattsömnen igen. Jag fick ju panik så fort en ny liten prick, som naturligtvis var helt ofarlig, dök upp. Det är ju ett rent under att jag inte är hypokondriker. 

Inte ett av mina faceblåmärken, men ett annat blåmärke.

Sådan höst har det blivit och jag minns knappt lukten av solvarm asfalt, den som fastnar i gommen, blandar sig med avgaserna på Kungsgatan och bildar en hinna över huden. Det pirrar i handflatorna. Det kanske blir en kort vinter och jag behöver ju inte trampa oplogade promenadvägar i folkparken i år heller. Fast det känns inte som lättnad att slippa snövåta byxor och iskalla fingrar, det känns mer som saknad.

  Lite mer kyla, den fuktiga som får träden runt Åbackarna att klä sig i centimeterlång rimfrost, sådär så dom ser ut som gnistrande vita brudslöjor när dom lutar sig över Motalaån. Den vill jag ha.

När folk säger ”andra andningen” verkar dom syfta på att man ska ha tagit sig igenom en jobbig fas av fysisk aktivitet och fått ny energi, typ. Jag tycker det är helfel! Såhär tycker jag det ligger till med andningens olika faser. Den fysiska aktiviteten kan vi säga är joggning.

Första andningen: Precis när man börjat springa, det går jättelätt och man inbillar sig att man ska springa Stockholmsmaran och kanske borde bli professionell löpare.

Andra andningen: Mjölksyran slår till som en hästspark i magen och med den kommer blodsmak i munnen och illamående. Man sätter luften i halsen och får kvävningskänslor eftersom man är så andfådd att man måste andas in innan man är färdig med en utandning. Man vill lägga sig i ett dike och självdö.*

Tredje andningen: Här börjar det kännas lättare igen vilket antagligen beror på att man fått syrebrist i hjärnan. Kanske man rent av blivit medvetslös. Jag vet faktiskt inte.**

* Andra andningen är en fas jag mycket sällan upplever för jag gillar inte att plåga mig själv och har därför svårt att ta mig ur min comfortzone. Och så är jag lat. Kanske mest lat.

** En gång kom jag hit, det var hösten 2008. Tror jag, jag minns inte riktigt, som sagt, jag var antagligen medvetslös. Det kan ha varit en dröm.

Och här en helt orelaterad bild av min frukost!

Okej jag gick och solade idag för det tyckte jag att jag förtjänade. Lite behaglig relaxing i höstvädret lixom. Och visst var det skönt, ett tag. Nu är det INTE skönt! Dom hade bytt rör, fast bara ett. Så nu har jag en superröd ca 20 cm bred rand från höger axel och vidare ner över ryggen, arslet, låret och vaden. AJ för helvete!

  Jag tröstade mig med UFC 139. Jag är inget Shogunfan men satan vad impad jag blev av honom idag! Respekt! Jag hade flyt med mina picks. Förutom Shogun satte jag allihop.

Så har jag styrketränat och nu börjar jag visst komma ihåg vad det är som är kul med det. Att lyfta tuuuuungt! Så är det. Tog en kvällsjogg också. Satan vad snabbt det gick! Kändes det som. Men det gjorde det inte. Det är nackdelen med att klocka löpningen. Crap! Men det är väl inte så konstigt att det går tungt när jag väger typ tio kilo för mycket.

Nu ska jag kolla på Beck och gulla med det här kräket.

Det är väl ändå inte okej va?! I natt drömde jag att jag var barnvakt åt Tesses Oliver. Det gick skitbra tills jag glömde bort att jag var barnvakt och gick hemifrån i flera timmar. Upps!

Är det bara jag som är vaken?

Jag ville ju vara ute idag, men det är ju tråkigt som satan om man är ensam. Som tur är fick jag låna Morris av Annsofie och Gustav. Jävligt bussigt asså! Morris är fortfarande lite splittrad när det gäller mig och har lite svårt att bestämma sig för om han ska slita handen av mig, eller vara glad att se mig.
  Vi travade runt Himpa och det var så strålande väder, folk och kanadgässbajs överallt och jag fick lite ont i hjärtat av saknad när jag kom att tänka på en fotosession jag hade med Figaro förrförra hösten. Aj.

Och efter den promenaden, en kaffe och en kokosmums traskade jag ner på stan och lämnade igen ett par böcker. En julklapp hittade jag också. Ett tag trodde jag att jag var skitduktig på att köpa presenter, eftersom jag själv alltid ville behålla dom. Sen insåg jag att det antagligen bara betydde att jag köpte grejer jag själv vill ha till andra. Inte riktigt samma sak. Nu vet jag inte hur jag ska göra, för jag vill behålla den jag köpte idag själv. i och för sig var presenten till morsan så den kommer ju hamna i min ägo igen när hon går å dör, fast vem vet hur lång tid det kan ta.

Resten av dagen har bestått av glögg, TUF och Merlin hemma hos Sven, kvällspromenad med Annsofie och Morris och en fet grekisk sallad med pasta. Jag är nöjd med dagen.

  Nu måste jag gå och trösta Amadeus. Han ligger i hallen och är sur över att ha satt eld på sin egen svans. Lite känsligt det där.

Gimli tyckte inte alls vi skulle gå upp i morse, fast vi låg i sängen längre än vanligt. Å andra sidan tycker han aldrig vi ska gå upp. Så jävla lat alltså!

  Hängde på låset på bageriet. Som jag längtat efter surdegsbullar, mitt heroin! Varit utan ända sedan förra lördagen, rena tortyren. På Hemköp fick jag stå och vänta i delikatessdisken i tusen år medan en gubbe berättade hela sitt livs historia för expediten. Den slutade med att han beställde bland annat julskinka och det är inte okej i november! Hajja det! Snart kommer vi äta julskinka året runt.

  Nu håller jag på och färgar håret. När det är klart ska jag dra ut i det strålande vädret. Vad jag ska göra där vet jag inte riktigt. Kanske ta en sväng förbi biblioteket. Dricka lite kaffe. Ta lite kort. Den som lever får se.

Men äntligenäntligenäntligenäntligen är det här sjudagarspasset slut! Den lättnad jag känner kan icke beskrivas i vare sig ord eller handling! Tydligen var jag inte ensam om att känna viss frustration. Någon kände sig uppenbarligen så beklämd att den kände sig tvingad att försöka anlägga en brand på en av toaletterna igår. Jag hade gått hem då. Och jag har alibi för stunden tror jag för händelsen ska ha ägt rum nån gång efter 18:00 på kvällen och då var jag på gymmet.

Eftersom jag varit så strängt upptagen med att ”slita häcken” av mig på jobbet den här veckan har jag inte så mycket mer att förtälja. Jag tänker ta ett glas vin och bänka mig i soffan och ha det skitmysigt. Den tänker jag enbart lämna för att öppna dörren, toalettbesök, påfyllning och sen för att gå till sängs. Här är soffan där myset ska ske.

Okej tre personer har gett muntliga bekräftelser på min jul/nyårssemester. Men ingen kan ge mig en skriftlig. Det känns inte helt okej alltså. Men jag får väl försöka vara lite tillitsfull och tro på dom och inte räkna med att bli blåst…

Under gårdagens jujutsu böjde jag mitt lillfinger åt fel håll för andra gången på en vecka. Satan vad ont det gjorde! Knogleden är öm nu.=S Det blir till att tejpa på nästa pass för en gång till klarar jag inte, då kommer jag börja grina som värsta mesen!

Idag har jag gjort fjärde dagen av sju arbetsdagar. Mer än halvvägs är jag äntligen men fy fan vad lång tid det är kvar. Jag försöker tänka positivt. Typ såhär ”Fredag kan man ju knappt räkna för det är ju dagen min ynkliga tvådagarsledighet börjar, så egentligen är det ju bara två aslånga och plågsamma dagar kvar… Plus en till då…Så tre aslånga dagar kvar. Argh! Skjut mig!”. Ja som ni ser så går det inte så bra. Nu ska jag äta lite mellanmål och göra mig redo för lite Muay thai.

Ååååååh så sliten jag känner mig idag! Jag vill bara ligga på rygg med handen på pannan i en dramatisk gest och stöna lite utmattat då och då. När jag kom hem från jobbet tänkte jag jogga men jag lixom gled/sjönk/föll ner i soffan och har fortfarande inte lyckats ta mig upp ur den. utsikterna för att jag ska göra det är mycket, mycket små…

  Jag har en vagt obehaglig känsla i kroppen, det lixom stramar lite från vänster höft och uppåt. Det är väl höftkulan som håller på att ge upp, dom gör ju det ibland på gamla människor. När jag tänker på saken vill jag bestämt minnas att jag drömde att jag var helt galet rynkig i ansiktet i natt. Om jag frågade Aftonbladet skulle dom kanske tala om för mig att min ”egentliga ålder” är 70, inte 30. Då hade jag kanske kunnat kräva fem års pension retroaktivt. Vilken dröm.

Jag önskar jag hade hemtjänst så nån annan än jag själv kunde fixa äggmackor åt mig. Jag älskar äggmackor.

Kollat lite på UFC on FOX idag. Snacka om att dom gjorde bort sig när dom valde att bara visa tungviktarnas titelmatch. Den var över på typ en minut. Haha! Dos Santos vann på TKO. Well done!

  Men bästa matchen var ändå Clay Guida mot Benson Henderson. Holy crap alltså! Dom gick på som illrar på amfetamin i hela tre ronder. Det var sjukt imponerande! Fast som jag trodde var Henderson lite bättre på det mesta så han vann på ett välförtjänt decision.

  Jag har ju alltid gillat lille Alex Caceres så jag blev glad när han vann sin fight. Och till och med imponerad. Inte direkt ut av hans flashiga sparkar (fast lite av dom med får jag erkänna) utan för hur bra han handskades med att hamna på rygg med Escovedo. Way to go!

Och eftersom jag spenderat drygt åtta timmar av den här dagen på jobbet finns det inte så mycket annat att säga om den. Nu ska jag äta vegetarisk lasagne och kolla en film, sen blir det sänggång.

Det är jag det! Och en av anledningen till att jag är det är att, bara för att ta ett helt random exempel, bjuder mina kompisar på frukost. Seriöst hur många av era kompisar gör det, va? Hur många av era polare gör mackor och tar med dom till jobbet till er? Va? Eller hem till er för den delen. Jag menar inte att jag är bättre än alla andras kompisar… Eller jo, det menar jag ju visst det. Haha! Skämt å sidor…



Jag la ner det där med att hitta krukor med hål i. Det var för svårt. Men jag hittade en gammal kaffeburk som jag blev sjukt förtjust i och den fick bli hem för min timjan. Rosmarinen fick en enkel knubbig kruka och basilikan en miniblomlåda. Den sista basilikan, den jag inte gillar, fick bo kvar i sin gamla plastbytta, den kommer ändå dö, det syns lång väg.

  Mycket nöjd känner jag mig hur som helst. Nu hoppas jag att mina kryddor tänker leva länge som fan, det är så jobbigt att börja om med ett gäng helt nya lixom.



Nu blir det kvällsmat. Ris och lax (färsk förstås) med kall olivsås. Sweeet!

Asså det är ju inte lätt att få nått gjort i det här hemmet. Det är den där jävla Gimlis fel. Han är ju överallt hela tiden! Som idag när jag planterade om örterna. Vart var han då? Jo mitt där jag skulle vara. Och han är ju så söt att jag lixom inte kan få mig till att köra bort honom. Bilder på resultatet av omplanteringen kommer imorgon.



Amadeus är föresten inte ett dugg bättre. I alla fall inte så fort det är mat på gång. Som idag när jag skulle skala räkor till ett par räkmackor. Då fort han ju runt benen på mig och ylade så att fönstren nästan sprack. Tillslut gav jag honom en stjärt. Det var förstås dumt. Han spydde över hela lägenheten och sen gick han och tog igen sig en stund på mitt matbord.



Och själv gick jag till gymmet för att ta lite jujutsubilder. Det blev rätt bra faktiskt och framför allt var det jävligt kul! Lär nog göra om det. Om jag får vill säga. Jag kanske var jättestörande när jag sprang omkring med kameran.

Tiden går i ett rasande temp och inte alls på samma gång. Det är besynnerligt och ledsamt på nått vis. Men skit i det nu. Ingen blir glad av att älta.

Asså den här hösten är ju mystisk. Igår var det helt galet varmt! Och det var det i onsdags också. Jag blir lite förvirrad och det blir mina kryddor också. Den förvirringen brukar jag späda på genom att tända och släcka i taket flera gånger om dagen. Haha! Dom fattar noll! Är det dag? Är det natt? Nä det är visst dag igen, eller? Suckers! Fast sen en dag fick jag så dåligt samvete att jag gick och köpte en ny taklampa åt dom.

  Jag ska plantera om dom också. Jag tror inte alls dom trivs i sina små plastbyttor. Men att hitta fina eller i alla fall dugliga krukor är inte lätt! Jag vill ha med hål i så jag kan vattna underifrån, för det har jag hört är bra. Men det verkar ju bara vara lerkrukor som har det om dom är tråkiga! Det får nog bli dagens projekt det.

Förra helgen var jag på besök hos min kära mor. Det var både trevligt och traumatiskt. Den traumatiska biten var lördag morgon när jag och Katten låg och myste tillsammans och Maya (även känd som Den Stora Skammen) satte sig och kissade på oss. Jag tror aldrig jag kommer bli helt återställd faktiskt. Inte Katten heller. Hon ville flytta hem till mig, det visade hon klart och tydligt genom att försöka packa ner sig i min väska. Dom trevliga bitarna var maten och bion.