Jag har två blåmärken i ansiktet. Dom är små, jag har haft värre. En gång när vi skulle bila genom Europa och jag trillade ur loftsängen i en husbil och dammade ansiktet i typ tusen saker på väg ner till exempel.

  Jag får blåmärken rätt lätt. Det var jobbigt ett tag när jag var liten och fick se nån sorts utbildningsfilm om blodcancer i skolan i samband med att en klasskamrat fick det. Han dog sen. Dom sa att ett av tecknen var att man lätt fick blåmärken. Så jävla opedagogiskt alltå! Fattar ni hur många ångestfyllda nätter jag spenderade med att tro att jag också skulle dö en lång och plågsam död för jag hittat ett blåmärke som jag inte kunde minnas att jag fått? Va? Jävligt många!
  Sen ska vi inte glömma morsan som i all välmeningen smorde in mig i ett två centimeter tjockt lager solskyddsfaktor 3000 och sen tvingande mig att bada med en t-shirt på när vi var på semester så att jag inte skulle få hudcancer när jag var liten. Och just som blåmärksångesten gav med sig läste jag i tidningen om att man skulle vara vaksam mot nya leverfläckar och pigmentförändringar. Jaha, där rök ju nattsömnen igen. Jag fick ju panik så fort en ny liten prick, som naturligtvis var helt ofarlig, dök upp. Det är ju ett rent under att jag inte är hypokondriker. 

Inte ett av mina faceblåmärken, men ett annat blåmärke.