Vid skjulet bakom tennisplanen är det alltid lä och aldrig tyst för det brusar jämt från stora vägen. Ingen tar hand om det. Plankorna börjar se sköra ut och upp mellan dom växer bebisträd vars namn jag inte har en aning om. Fast ett par grenar ser ut som syren. Det vore fint om det var syren.

  Jag sitter där ibland och läser och lyssnar på tennisspelarna som oh:ar och ah:ar, ganska ofta lite högre än vad som känns nödvändigt. Förr låg det drösvis med bollar i buskarna under kyrkogårdsmuren och i det höga gräset ner mot stängslet. Tennisbollar av så mycket bättre kvalité än de man kan köpa på Ö&B. Jag hade hela väska full, då

  Det här är den bästa tiden på året, innan det börjar bli så varmt att det alltid ligger som en liten skälvning i luften och en svetthinna över huden. Innan Folkparken invaderas av soldyrkare och frisbeegolfare och volleybollspelare, människor som knappt ens sätter sin fot där innan marken är torr och varm nog att ligga på.

Man kan klättra hela vägen upp till Ramunderbegets topp utan att alls tänka på hur det skulle kännas att ramla. Det är först när man ska ner man tänker på det, fast bara lite flyktigt, som man tänker på deklarationen tre dagar efter att den landat på halgolvet. Inte som den 4:e maj, med ett helvete också!

  Där uppe är solen alltid varm, alla dom gånger jag suttit där har den varit det i alla fall, och kisat ut över lilla Söderköping, Göta kanalen som luktar rutten fisk och dy, eller fotat årets första nyckelpiga. Det skulle bli en tradition var det tänkt. Första fina dagen i april. Men det är mycket som inte blir som man tänkt sig. Och nu är det nästan första maj.

Idag har jag fått min tv uppsatt. Annsofie och Gustav kom hit och fixade borrandet, mätandet och dammsugandet. Själv tittade jag bara på. Rätt perfekt arbetsfördelning om ni frågar mig.

  Det blev jättebra! Nu ska jag bara fixa en hylla och nån typ av förvaring/pallaktig grej att ställa datorn på så jag nån gång i en mycket, mycket avlägsen framtid kan koppla in den till tv:n.

  Som tack för hjälpen bjöd jag på fika och Amadeus på sin kropp. Gimli har blivit grinig gubbe och låg och surade ensam på hyllan och sen i klösträdet. Medelålderskris kanske.

Och Gimpa fyllde tio år igår! Han leve hurra hurra hurra hurraaaaaaa! Det är lite av ett under att han fortfarande lever. Jag har slarvat bort honom två gånger, en gång har han krupit upp i en bilmotor, en annan gång var han på vift i ett trapphus i Stockholm och när han var typ ett år var han sjuk och blev felbehandlad av en puckad veterinär.

Sen ska vi inte glömma alla förnedrande och plågsamma påhitt jag utsatt honom för genom åren. Som att klä ut honom till tomte och stjärngosse, försökt få honom att gå fint i koppel, köpt en hund som plågade honom från day one, bjudit hem en hel flock ungar vilka han inte alls gillar. Kattvaktat morsans vidriga Maya, may she rest in peace som var elak och dessutom bajsade i dikhon osv osv.

Och naturligtvis slapp han inte undan födelsedagsutstyrsel. Jag vill poängtera att det inte är nån form av förmänskligande av djur jag ägnar mig åt, utan snarare förlöjligande. Är man katt och så dum att man låter sig utsättas för hattar och skit, ja då får man skylla sig själv helt enkelt. Amadeus fick också skylla sig själv.

Idag har det vart småfrämmande här. Fem ungar med tillhörande mammor. Det var väldigt trevligt. Humöret var lite växlande till och från hos alla. Även jag surnade till ett tag när någon påstod att det låg bajs på golvet. Det gjorde det inte! Det var russin! Och chokladmuffins. Jag vet för jag smakade… Skojar bara. Jag blev inte alls sur. Det händer faktiskt att det är bajs på golvet.

  Amadeus gled runt och var snygg och poppis. Han blev klappad, lekt med och matad. Till skillnad från Gimpa, som jag trodde vad den smartare av de två, som istället för att utnyttja situationen, låg och surade under sängen.

Nu blir det bildkavalkad!

När jag gick i typ…mellanstadiet tror jag, fick en klasskamrat leukemi. Vi fick se en film om sjukdomen där en liten tjej spelade huvudrollen. Hon fick blåmärken lätt utan att ens märka att hon slagit sig. Varningstecken, varningstecken, varningstecken! Nu blev tjejen frisk i slutet av filmen, trots hemska cellgiftsbehandlingar och håravfall. Men jag som väldigt lätt får blåmärken och just då var inne i min OMG-jag-kommer-dö-en-lång-och-plågsamdödfas (OMG är en efterkonstruktion för att göra det hela lite lättsammare), jag gick ju hem och la mig på natten alldeles ångestfylld över alla oförklarliga blåmärken.

  Nu har jag som tur var växt ifrån det där med att ligga och oroa mig för döden om nätterna. Blåmärken får jag jättelätt fortfarande. Efter gårdagens jiu-jitsupass ser min arm ut som den fastnat i en hissdörr. Det gör inte ont. Och det gjorde inte ont igår heller. Ganska tufft om ni frågar mig.

Åka tunnelbana klockan sex på morgonen, på väg hem från krogen och efterfest. Det har jag aldrig gjort förr. Och jag vet inte om jag någonsin sett så mycket snö i mitten av april som jag gjorde då. Inte har jag någonsin sovit så gott på en buss som jag gjorde på hemvägen heller. Jag orkar inte dra alltihop, så jag sammanfattar bara

Vacker utsikt från Gondolen

God mat på Hötorgshallen

Skitdyra drinkar på Götgatan

Skitjobbig Italienare

Skitroliga norrmän på besök för att se UFC

Whiskey klockan fem på morgonen

Snöovänder

Sömnbrist

God mat med mamma

Besök i Solna

Hemlängtan

Lammraggs, hur gott är inte det på en skala från ett till evigheten? Om man dessutom inte behöver laga själv utan mest bara sitta med fötterna på bordet och äta matze med leverpaté, ja då kan man ju säga att man inte direkt lider.

  Fast det här med att sova borta, det är jag inte så bra på. Men hellre det än att vänta på en buss i hällregn. Fyra fem timmar sömn kanske, blev det väl i slutänden och jag är lite förvånad över att jag inte fallit död ner för länge sedan. Jag som lixom tycker nio timmar är rätt lagom.

Och jag har shoppat en tv idag, som inte är så stor men väldigt platt, just like I want it. Snälla Tesse körde hem den åt mig. Och på vägen köpte vi pizza från Smile pizzeria eller vad fan den heter. Två för en på hela menyn. Hade man lagt pizzorna på varandra hade dom blivit som en normalpizza. Bottennapp! Jag var knappt ens mätt när jag var klar med min. Never again!

När Tesse och Oliver dragit vid typ kvart över fem lade jag mig på soffan för en powernap. Det gick sådär, mina inälvor kändes som jag föreställer mig spagetti känner sig om dom fått koka torra och börjat bränna fast i kastrullen. Så när klockan 20 minuter senare ringde jiu-jitsudags var det bra nära att jag stannade hemma. Men sen tog jag mig samman och gick ändå. Och stannade på nybörjarpasset också, fast mest som observer. Men det lär man sig också på!

Bilen är så liten att en tyngdlyftare antagligen skulle kunna stöta den. Och i baksätet sitter jag så ihoptryckt att klaustrofobin jag inte alls lider av exploderar i knäna och får dom att värka. Det är tur att det inte är långt till Ljuga. Skitmycket tur!

  Stuvad potatis, hemrökt lax och (inte hemrökt tror jag) fläskfilé står på menyn och det är gott! Så gott att jag får behärska mig för att inte glufsa i mig som en svulten gris ur en skulhink. Inte för att någon skulle bry sig. Men för att jag inte orkar den där äckelmättnaden längre. Och efteråt blir det världens bästa hemgjorda kaffe som från en lyxig Bosch som jag sneglar på och klappar lite med giriga händer när ingen ser. Och jag skrockar av förtjusning när Harriet och jag jämför vår avsky för Marcus Birro. Fan vad jag hatar Marcus Birro!

Jag provar en ny grej: att vara positiv. Det höll på att skita sig rejält när jag kom ner i tvättstugan i morse, strax efter sju, och strömmen inte var påslagen. När det inte var påslagen 15 minuter senare var det bra nära att jag föll tillbaks i gamla bittra jaghatarvärldengängor, men istället gick jag upp och kokade ägg. Ägg som jag sen målade. Hade helt glömt bort hur kul det är att måla ägg! Jag är mycket nöjd med mitt piratägg.

När jag kom hem från jobbet igår sprang jag ihop med en igelkott. Jag älskar igelkottar! Inte så att jag skulle vilja ha en afrikansk dvärgkotte, men på ett nostalgiskt jämfotahoppande småbarnsentusiastiskt sätt. När jag var liten hade vi kottar på gården, i alla fall minns jag att pappa lyfte upp en en gång och jag såg dom små tassarna och nosen som var alldeles inborrad i pälsen på magen. Jo, jag älskar kottar.

Tyvärr var det lite för mörkt för att bilderna på gårdagens kotte skulle bli fina, men förhoppningsvis dyker den upp igen.

Igår vad på det hela taget en strålande dag. Även om solen i stort sett försvunnit när det var dags att grilla. Kallt som satan var det faktiskt. Men totaly wort it. Jag grillade entrecote och det blev skitgott minsann! Inte alls för genomstekt eller nått!

  Tack vara vädret som alltså inte alls var särskilt vårmilt drog vi ganska strax hem till mig och där satt vi runt min soffbordkista i min i stort sett elektronikbefriade lägenhet och snackade skit till ungefär tio. Då gick vissa av oss hem och andra av oss till Harrys.

  Jag hade låtit mig mutas att gå dit. För ärligt talat tycker jag inte om Harrys. Kass musik! Fast bra med plastglas. I alla fall. När Annsofie lite senare anlände var det kö och medan hon köade kom vi fram till att vi inte ville vara kvar. Så jag dichade polarna jag kom med utan att säga hej då, för jag hittade dom inte (förlåt) och sen skuttade Annsofie och jag till Wasa.

  På Wasa var det inte trångt och bra musik. I några minuter var vi chockade över de hutlösa priserna för ett glas vin (79 spänn) tills vi insåg att det var MED garderobsavgift. Då var vi chockade över de låga priserna. Och sen var det ”Hörde jag skål?” hela kvällen.

  DJ:n spelade Kalle Baah, och seriöst, finns det nått bättre om man ska rocka loss på dansgolvet? I dont think so! Så vi blev kvar till stängning, trots att jag tidigare på kvällen sagt ”Det blir tidig hemgång”.

  På väg hem stötte vi ihop med nån snubbe som pissade på en grind in till Knäppingsborg. Så vi skällde på honom. Han var kanske dum i huvudet för sen ville han ha sälla hemåt. ”Schas! Gå din väg!” skrek vi men han fattade inte. Så Annsofie ljög och sa att vi skulle åt ett annat håll och sen vek vi av mot Drottninggatan. Och sen började jakten på mat.

  Första kebabhaket var det smockat med folk på. Vi rullade vidare. Jag satt på pakethållaren. Mycket bekvämare än jag mindes. Vi mejade nästan ner en kille från jiu-jitsun, som fått ragg på en gammal puma. Dom flyttade ju inte på sig fast dom blev ringklockade. Alla överlevde i alla fall och vi fick tag på ett öppet ställe med god pommesfrittes och 90bröd till 150gramshamburgare. Utmärkt slut på en utmärkt dag.

När jag var liten gjorde mamma skattjakt på påsken. Den började med en lapp med en ledtråd, som ledde till ytterligare en lapp, som ledde till ytterligare en. Det var nästan bättre än julafton.

  Ett år slutade skattjakten i tvättmaskinen. Där låg det ett litet, litet påskägg med två Dumle i. Brorsan höll på att bryta ihop. Jag tror han skrek lite, och kanske grät, sån var han när vi var små. Dom riktiga påskäggen var jätte stora. Helafamnenfullstora.

  Naturligtvis köper jag fortfarande påskägg. Men det är inte riktigt samma sak utan skattjakt. Det går lixom inte på 35 kvadratmeter. Och absolut inte om man ska göra åt sig själv. Jag skulle behöva gömma ägget typ i augusti, och sen skulle godiset vara torrt och äckligt när jag hittade det. Eller så skulle jag leta upp det en dag när suget satte in.

  Men jag har ett ägg att ge bort nu. Så jag ska cykla iväg och göra det.

Trött blir jag på mig själv när jag ligger kvar i sängen och stirrar ut genom köksfönstret där solen klättrar ner för husväggen och tänker ”Det vore skönt med en promenad” men ändå inte går någon promenad. Och fast jag är ledig och det är strålande väder ligger jag kvar i sängen och tycker synd om mig själv och saknar.

Jag har köpt en rosmarinbuske. Den är så grön och fin och jag vet precis hur det kommer bli. Den kommer stå där i fönstret och antingen dö eller växa sig ohanterligt stor. Och jag kommer inte använda den en enda gång för jag kommer bli fäst vid den och få dåligt samvete av att klippa i den. Precis som jag får dåligt samvete av att slita huvudet av min spargrishund.

Jag har promenerat med Annsofie och Morris. SMHI sa plus en grad. Små, små sylvassa valptänder i luften i skuggan, men i solen så varmt att mössa, vantar och halsduk åkte av och jackan åkte upp. Fast inte alla var riktigt redo att kasta vintermunderingen. Som en liten amerikansk hairless terrier vi stötte på, som körde med flisoverall fortfarande, ett par nummer för stor dessutom. Och hon for runt runt och som en rosa liten helikopter.

Jag har bokat min stockholmsresa precis nyss och muttrat argt över hutlösa priser och ännu argare över mig själv som hade kunnat undvika dom hutlösa priserna om jag varit ute i god tid. Och nästa gång kommer jag göra samma sak för lära av misstagen, det är inte riktigt min grej.

  Nu hoppashoppashoppas jag på strålande väder nästa vecka! Så jag och mamma kan ta färjan ut till Djurgården och luncha på Blå portens, inte för matens skull, för den är förvånansvärt trist, men för deras underbara innegård som man bara blir lycklig av.

I söndags lånade jag ut en favoritbok till en jobbarkompis, för den är för bra för att nån ska behöva missa den. Och sen drabbades jag av en hemsk avundsjuka när han satt där och pyste ur sig små skrattljud och sa ”Såhär, precis såhär är det!”. Det är det kassa med böcker, att man aldrig får uppleva dom för första gången en andra gång. Suck.

Och idag är jag inte på bra humör, för första gången på skitlänge och nu kan jag inte bestämma mig för om jag ska embracea det och gå runt och muttra argt och skaka nävar hela dagen. Eller om jag ska försöka rycka upp mig. Uppryckning kräver ett visst mått av ansträngning. Men det kan det ju vara värt.

Lite påskhumor.

Det jobbiga med möten med nya människor är att det påminner mig om hur lite dom intresserar mig. Måste man ha en guldvaskares tålamod för att hitta människor som inte får en att vilja göra en ” Who got two thumbs and doesn't give a shit? Jag, trevligt att träffas, inte.”

Tänk vad jag längtar efter att se Mattis skratta så han gråter och trillar ur stolen på jobbet. Och Vicky med. Kom tillbaaaakaaaa!

Det får plats fyra potatisar i min hand idag. Så små var dom väl ändå inte förr i tiden? Inte kan mina händer blivit typ Per Oskarssonstora va?