Julen är över. Och det är skönt. Julkänslan i år var strax, nej långt, under nollsträcket. Seriöst, julen är faktiskt inte så mycket att ha som vuxen. Det är rent bedrövligt att man aldrig mer kommer lida av den där julaftonshysterieförväntningen som man gjorde som liten. När man nästan innan man ens hunnit öppna ögonen, typ kvar över fem på morgonen, var på väg ner för trappan för att med minutiös noggrannhet gå igenom julstrumpan och sen spendera resten av eftermiddagen med att under en nästan abstinensliknande frustration vänta på att klockan skulle bli julklappsutdelning.

  Nu halvligger man smått apatisk i ett soffhörn och har ett halvt öga på julklappsutdelningen, ett halvt på klokan och ett helt på telefonen. Och istället för att slita upp klapparna så det yr papper som ved ur en vedflis, blir man besvärad och får dåligt samvete över att få paket, eftersom man själv (i alla fall jag i år) varken haft ork, tid, lust, råd att köpa något till någon.

  Jag låter lite småbitter just nu känner jag. Är nog gansak småbitter. Vad fan lixom! Vad har man för nått att se fram emot som vuxen? Inte ett jävla skit! Jag saknar julaftonskänslan, jullovskänslan och sommarlovskänslan (och alla andra lov). Seriöst. Vad ser vuxna människor fram emot?

Nåja. Fick en bok av mamma som hette Gubbe och katt. Helt logiskt handlar den om en gubbe och hans katt och jag blev upprymd och förväntansfull när jag fingrade på det fina omlsaget. För jag älskar berättelser om djur! Tyvärr blev jag ganska besviken. För hittills har den varit grymt flat. Och jag fattar inte det. Jag skulle kunna skriva ett kapitel om dagen om vad mina katter gör för kul, tokigt och gulligt. Vardera (så två kapitel alltså). Fast sen är ju mina katter exceptionellt fantastiska också.