Jag har alltid varit lite orolig för det här fenomenet mammablindhet". Att man tycker att ens egen unge eller katt eller hund är världens sötaste bara för att det är ens egen, inte för att den faktiskt är det. Jag har sett hur massa människor dabbats av det och naturligtvis varit rädd för att själv vara det, drabbad alltså.

Den här oron slog förstås till med full kraft när Musse flyttade in och jag började tycka, kanske misstänka, att det var världens sötaste hund jag fått på halsen. Kunde det verkligen vara så? Jag grubblade och grubblade! Nu, efter nästan fyra månader kan jag med stor lättnad konstatera att det inte är inbillning. Mozart är helt enkelt den sötaste hunden i hela världen. Det här baserar jag inte enbart på min egen åsikt om hans utseende, utan framför allt på alla ”Aaaaah!”:n och ”Ååååh!”:n och ”Gud vilken söt hund, får jag hälsa?”, och alla fåniga leenden och alla ”Titta vilken söt!” och för att inte tala om grannens konstaterande att han är den sötaste hund hon någonsin sett. Hon är +60 så hon om någon borde veta!

  Jag menar inte att trampa på några åt, vara förmäten eller dryg. För det är faktiskt inte mitt fel! Men min hund är helt enkelt sötare än alla andras. Till och med när han inte har några öron.