Jag har inte sköra ben och ganska god balans. Sånt man inte tänker på så ofta men som dagar som den här är väldigt praktiskt. Det är dock inga garantier för att klara sig helskinnad uppe i Folkparken, speciellt inte när man efter ett par ohalkiga hundra meter börjar känna sig övermodig och med lite för mycket självsäkerhet stövlar på med tankarna långt ifrån isfläckar och nysnö.

  Det är ju synd att man inte ser själv hur man ser ut, när man kliver på hälen, alldeles för tungt och hela världen plötsligt vrids nittio grader och man fäktar med armarna och sprattlar med benen och spretar livsfarligt med fingrarna och kanske ger ifrån sig ett lätt hysteriskt målbrottsvrål. Det ser säkert skitkul ut. Det känns skitkul i nån hundradels sekund, tills man börjar kravla sig upp på fötter igen och det bultar i armbågen och arslet känns som en ända stor lårkaka.

  Men det kunde varit värre, man kunde spräckt skallen. Eller landat på kameran, eller ännu värre, på Mozart.