En gång när jag var rätt ung. Då var jag vrålmegavansinnigt kär. Så hjärtat nästan bröt sig ut ur bröstet för att dansa flamenco på bordsskivan framför mig. Olé! Jag satt mycket vid ett bord vid den här tiden, kafébord, biblioteksbord, skrivbord, soffbord.

  Så jag satt vid bord med ett bultande hjärta och drömde om min pris. Fast han var inte min på riktigt och naturligtvis inte en prins och jag drömde förstås inte om honom så. En sån på vit häst med rustning och lans och en överklassengelsk brytning. Det var bara håret som gjorde honom prinslik. En page som gick typ till hakspetsen och som böjde sig lite inåt i topparna. Som Prins Valiant, fast som tur var utan lugg. Pojken med prinshåret. Och varje tanke, varje ord, började och slutade med honom.

  Jag och pojken med prinshåret gick till universitetet mitt i natten för att dricka varm choklad i små vita plastmuggar. Automatvarmchoklad som inte smakade så mycket choklad egentligen och mina lår blev alldeles röda av köld. Just då ville jag hellre vara kvar i hans lilla studentrum med vita, märkta vävtapeter. Utan en för tunn vinterjacka, utan någonting alls, i hans knöliga, smala 90säng. Men just nu värmer det lite i magen, minnet av dom där automatchokladvandringarna mitt i vinternatten.

  Fast sen satt jag på tåget hem och kämpade med tårarna som naturligtvis vann, för det gör dom jämt och jag var ynklig och ensam och olycklig över att behöva åka. Och lite rädd. Dagen efter träffade jag Cathrine och hon frågade mig ”Är du ledsen?” och jag svarade sanningsenligt ja, för jag var ledsen. Då frågade hon ”Men har du någon anledning att vara ledsen?” och jag svarade nej för jag hade inte det. Hon sa att ”Du kanske ska vänta med att ta ut sorgerna i förskott? Du kanske ska vara glad och lycklig över det här och inte tro att det kommer skita sig?”.

  Sen tog jag tunnelbanan från Vällingby mot Blackeberg och tänkte att hon nog har rätt. Varför oroa sig så mycket för? Varför alltid tro det värsta? När jag kom upp ur underjorden och möttes av en skitful, avgasbesudlad vintervärd hade jag bestämt mig och resten av dagen var jag nästan helt igenom glad. Det var nästan så mungiporna strävade uppåt av sig själva. Tills telefonen ringde och pojken med prinshåret med darrande stämma viskade från så långt bortifrån att ”Jag är inte kär i dig.”.

Varför slutar man bli sådär galen i någon för? Växer det bort? Som kissandet i sängen eller allergier och mörkrädsla? Eller är det för att folk slutar göra saker som att lyfta på ens kjol och säga ”Men dina ben, DOM måste du väl ändå vara nöjd med?”. Eller för att ingen längre ser lite generad ut och säger ”Du, du är så smart och så jävla vacker.”. Är det för att ingen längre lägger ens iskalla fötter mot sitt ansikte för att svalka sig och tittar på en, över tårna och säger ”Nu är vi så nära varandra.”