Idag har jag hängt med min store tjocke far, som inte alls är så stor längre, i förhållande till mig. Och bara typ sex-månader-gravidtjock. Han har skaffat Hulk Hoganmustasch och rakad skalle. Sådär småhård lixom, som han inte alls är och jag-har-alltid-rätt-högljud, som han visst är. Påsar under ögonen, åren har satt sina spår. När jag var liten hade han runda, svartskäggiga kinder och svettpärlor i pannan. Typ alltid solbränd. Det krockar lite, nu och då. Rätt mycket. Som om nått smälter i bröstet på en. Och när han säger ”Jag har kanske 15 bra år kvar, som jag kan sköta mig själv på.”, då känns det ungefär som när man vadar ut i vatten och det är iskallt och når en upp till magen. Jag vill inte att han ska bli gammal och dö. Jag vill inte att mamma ska bli gammal och dö heller. Jag blir skitliten när jag tänker på det. Femårliten och full av mardrömmar. Och jag tror aldrig man växer ifrån det.