När jag gick och la mig igår var jag helt inställd på att morgonjogga. När jag vaknade i morse var jag helt inställt på att hålla andan tills jag tuppade av. Jag är kass på att hålla andan, så det sket sig.

  Ingen morgonjogg alltså, men tog mig iväg till gymmet, mest för att jag inte kände för att vara hemma. Och väl där upptäckte jag att fast jag inte styrketränat på över en månad gjorde jag ökningar. Men kul var det inte. Typ som att kolla blodtrycket. Det är ju jättebra om det är bra men inget man skrattar åt direkt.

  Och i den liggande benpressen låg det en kille som gjorde mig nervös. För hans knän och fötter pekade så åt helvete åt fel håll hela tiden att även om inte han verkade kunna höra det, så hörde jag hur hans leder skrek på hjälp. Jag kanske borde ha sagt nått. Men det gjorde jag inte. För jag tror lixom att folk känner sig förolämpade när jag tilltalar dom. Eller i alla fall besvärade. Typ som man känner sig när Jehovas vittne knackar på dörren.