Jag irriterar mig på folk som säger ”det är ju bara en hund”. Det är inte alls bara en hund! Det är massa mer, det är planering och rutiner och ansvar. Och om hunden försvinner är det inte bara den som är borta. Det är hela ens sätt att leva.

  Nu har jag varit hundlös i snart 17 månader. Det har haft en massa negativa effekter på mig, jag har blivit tjock och lat och lite surare än vanligt. Och det är inte bara att skaffa en ny hund, som folk inbillar sig. För hundar innebär ett gigantiskt ansvar och har faktiskt, vilket icke hundägare inte verkar fatta, personligheter och man kan inte bara ersätta en med en annan.

  ”Du får låna min hund” erbjuder sig folk man känner eller nästan känner. Men jag vill inte låna någons hund. Faktum är att jag knappt ens gillar andras hundar, med nått enstaka undantag. Dom är gapiga eller olydiga eller besvärliga eller allt på samma gång. Det är min hund jag vill ha. En egen hund. Helst Figaro förstås, men det går ju inte. Jag kunde egentligen bara skrivit "Jag saknar Figaro!", för det är vad jag menar.