En gång lyssnade jag så mycket på Morrisey. Det var den sommaren då jag var arg och ledsen över att inte vara viktigt för någon, fast han inte alls var viktig för mig och jag och Figaro sprang över järnvägsbron vid Fiskeby på nätterna och räddade sniglar på de regnvåta gatorna.

  Jag var arg och ledsen och ensam. Och samtidig uppfylld av en besynnerlig, trotsig lycka. För sårigheten var mest bara ett luftslott skapat för att den där vemodiga kreativiteten som bara återfinns i ett i alla fall lite sprucket hjärta skulle kunde frodas. Och i det flätades långa rader av ord ihop till ännu längre texter som målade upp en klarare bild än den som reflekterades i Motalaströmes svarta vatten.

  En lång, lång sommar med Morrisay, ljudet av små klor som raspar mot asfalt och skratt som trillade ner från grannens fönster och studsade som glaspärlor in genom min öppna balkongdörr och jag njöt lite, eller mycket, av att vara helt utanför. Och jag trodde jag visste så mycket. Och förstod så mycket mer än andra. Fast nu vet jag att jag visste ingenting. Och förstod ännu mindre.