Skulle snackat med farsan i torsdags. Han skulle ringa hem till C kvart över elva, jag var där elva. Då hade dom tydligen ändrat till halv tolv och där började jag bli irriterad. Sen ringde han inte alls. Väntade till tjugo över tolv under kanske oresonlig ilska. Men jag är en tidsfascist. Tider är till för att passas.

  Jag vet inte riktigt, men det vrider ihop sig i magen när minuterna tickar iväg och jag vet att någon vet (borde veta i alla fall) att jag sitter och väntar. Kanske är det kopplat till låg självkänsla, men jag ser bara en anledning till att låta någon vänta och det är att personen inte är viktig nog. Inte betydelsefull nog att komma ihåg.

  Inte vet jag, jag kanske bara är en otroligt lätt person att glömma bort.

Jag drömmer mardrömmar ibland. Efter tio år (förr var det förstås färre år) kommer jag tillbaks till stallet, som om ingenting hänt. Som om jag var liten igen och min lilla stridsvagn väntade på mig, som då. I drömmen förstår jag inte varför jag inte varit där på så länge, så länge, så länge men han mår ju bra.

  Egentligen blir drömmen ingen mardröm fören jag börjar vaknar. När tanken på att han stått där och väntat på mig så länge letar sig in i den del av hjärnan som först vaknar och får dåligt samvete och avsky över vad jag gjort rusa rakt genom hela kroppen. När jag för ett ögonblick på riktigt i händerna kan känna värmen från hans andedräkt och den välbekanta stalldoften, men vet att det bara är inbillning.

  Då blir det en mardröm, en vaken mardröm och dom har en obehaglig tendens att stanna kvar hos en.

Och jag fortsätter göra mitt bästa för att lyssna sönder Bankrobber, men får fortfarande små ilningar i korsryggen.

  A var så optimistisk i morse. Skulle minsann ta tag i saker nu, sådär som man sagt tusen gånger så jag tänkte överseende och lite medlidsamma tankar, fast jag vet inte om det var över henne eller mig själv egentligen.

  Snart fyller jag år. Och idag tog dom alla våra tvkanaler.

Nu för tiden har jag alltid ont någonstans. Mest i huvudet och i magen. Vet inte riktigt vad det beror på. Stress kanske. Borde kanske gå till läkaren men vad ska dom göra annat än att säga åt en att stressa mindre? Precis som att man frivilligt gör det.

  Har ju varit ledig rätt mycket sista tiden. Känner mig ändå totalt outvilad och det är rätt jobbigt. Men nu ska jag packa ihop och bege mig. förresten, lite bättre väder skulle inte göra ont direkt.

Kaffe säger:

Jag HATAR versaler.

Jonna:

Jag MED. Det allra värsta är att betona fel OCKSÅ


Gäsp. Borde ju sova nu.

Satte mig i soffan med datorn och en mycket väl utvald playlist bestående av tre låtar och tappade all ork. Försöker komma på något att göra som inte känns som en fruktansvärd utmaning, men kommer faktiskt inte på någonting alls.

  Har tänkt en del på Tasses värdshus, räkfrossorna, och ismaskinen, hans anslagstavla med snuskiga vykort bredvid den lilla lilla tv:n där jag brukade sitta och rita och lyssna på alla ljud som fyller ett storkök. Och lilla söta Sandro med nästan lika mycket mustasch som sin husse. Det vart så länge så länge sedan men minnena känns trevliga. Men värdshuset är borta ur släkten sen länge och nu är Tasse död. En olycka kommer sällan ensam, men kanske lika bra att det hände för nu slapp han ju ifrån allting.

Om jag varit ensam hemma hade jag dragit upp volymen på max och dansat. Det händer inte att jag blir danssugen vansinnigt ofta men inget är riktigt som det brukar just nu.

Min playlist för den intresserade:

http://se.youtube.com/watch?v=CDJTiEWZdo0

http://se.youtube.com/watch?v=ge2laYIEMH0

http://se.youtube.com/watch?v=7A6hdbvLq_w

Igår såg vi RockeRolla. Den var så bra så bra! Guy Ritchie är nog min favorit regissör (om man bortser från Revolver som verkligen sög). Sexig är verkligen inget ord jag svänger mig med men här passar det in. Han filmer är fräcka och skådisarna hotta. Jag nästan dreglar när Toby Kebbell mimar till Bank robber. Min nya favoritlåt, borde lyssna mer på The Clash.

Det här blev verkligen ett kommersiellt och ytligt inlägg. Men ibland behövs det såna också.;0)

Vilken oproduktiv dag. Här har jag suttit och fördrivit större delen av tiden http://www.schrodinger.gludepeg.com/schroarchives.htm. Försökt jobba med Figaro och gett upp för att tålamodet trutit och han förtjänar inte att få ta mitt dåliga humör. Lyssnat på skidorna och småglott på handbollen.

Imorgon ska jag koppla bort. Städa och lyssna på Winnerbäck på hög volym. Dricka gott rött vin, äta god mat. Bara ha tålamod och försöka att inte tänka på något jobbigt och inte öppna något som kommer med posten.

Men nu ska jag sova.

Mina fina, fina pojkar.<3

Minne.

Att flyga. Små fötter i stora, trygga pappahänder som aldrig kommer låta en falla. Ett mullrande skratt, som ett vänligt åskväder.

***

Och söndagar är trygga dagar för ingen brevbärare kan lämna ett förlåtmigförlåtmigförlåtmigbrev i inkastet. Så svårt har det blivit att hålla uppgivenheten på avstånd, att uppamma tillräckligt med ursinne. Alla har blivit äldre, skörare. Jag också. Och att plötsligt veta att tiden kanske är knapp och aldrig, aldrig någonsin kan fås igen.

De som aldrig lär sig av sina misstag bränner sig gång på gång på elden och brännskador kan vara dödliga.





Hon känner efter om det här är att vara fri
Om det här är ett liv med någon mening i
Det är ingen som tjatar längre
Det är ingen här som ber henne stiga upp


Hon går och plockar och hittar sina gamla brev
Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev
Det är ingen som skriver längre
Det är ingenting här som är värt att skriva upp

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
och ett mål att sikta på
och är det verkligen du?
Är det verkligen du?


Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Hon minns bara stunder i periferin
Hon minns dagar när dom sopade undan krossat porslin
Det är ingen som bråkar längre
Det är ingen här som börjar gräla om ingenting

Ändå känns det som om hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans...

Hon känner efter om livet kan va lite mer
Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter
Det är ingen som pratar längre
Det är såna dagar som vänder allt upp och ner

Det är såna dagar som hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans...

Han är det vackraste jag har och ingen ska få sätta fula, skitiga tummavtryck på det. Den som inte sviker, som inte går sin väg. Hur djupt jag än sjunker så är han min livboj, min anledning att nå ytan igen. Och han väntar på mig utan att dömma. När jag faller sönder hjälper han mig att pussla ihop bitarna igen. Jag vore ingenting utan honom.

Han är lycka.

Jag har tänk en hel del på hur många äktenskap som slutar i skilsmässa. Av dom som var vuxna och gifta när jag var liten är bara ett par fortfarande tillsammans och dom verkar inte ens särskilt förtjusta i varandra. Dom talar till varandra med sån irritation, sen skrattar dom som om det skulle kunna dölja skärpan. Varför stannar man i en sån relation? Fast utifrån ser man ju inte allt förstås. I nöd och lust, säger dom så på riktigt i en vigsel?

  Kanske är det ensamheten som skrämmer. Ibland behöver man någon för att stå ut med sig själv, även om man inte alltid står ut med den. Men när man träffat någon man alltid vill vara med. När man fått vara med en sån människa går det nog aldrig att gå tillbaks till en "istället för". Jag skulle aldrig kunna det i alla fall. Aldrig någonsin. Vilket för tanken tillbaks till hur människor så lätt kan byta partners. Jag undrar just hur många som kliver in i en ny relation när dom fortfarande har känslor för någon annan?

  Det kanske bara är jag men jag tycker inte man kan älska hur många som helst och aldrig någonsin två samtidigt. På det sättet. Jag kan inte göra det och jag skulle inte vilja vara med någon som tycker det går. Det känns falskt.

Nu ska jag faktiskt sova.

Att försöka ha en positiv inställning är fan inte lätt. Inte när man är jag i alla fall. Vet inte ens om jag vill vara positiv. Kanske lika bra att skita i att försöka för då kanske jag slutar sakna det? Sakna att vara lycklig typ. Jag tror inte på lyckliga slut. Vem har någonsin fått ett lyckligt slut? Slutet är att dö. Har man tur finns det människor som älskar en som sörjer och vem kan känna sig lycklig av tanken på att allt ska sluta så? Har man otur så finns det ingen som sörjer en och vad har man då för anledning att dö lyckligt? I och för sig kanske det är det ända sättet att få ett lyckligt slut, lycka över att få lämna ett miserabelt liv?

Och här kommer en hemsk bekännelse. Förut brukade jag tänka att döden ändå är det bästa alternativet. Om man ska bli lämnad så låt det vara helt oåterkalleligt och för gott. Låt dom dö så man kan sörja på riktigt och slipper alla andra känslor, de elaka och fula som gröper ur en. Så brukade jag tänka om mina föräldrar, att det bästa hade varit om dom bara dött. Den raserade världen kan man trots allt bygga upp igen. Det vore enkelt. Inga åttkanter att tvinga in bland mina rektanglar. Men nu, nu blev jag söndermald mellan dom istället. Och jag tänkte nog så någon gång i min förvirrade ungdom när jag trodde att jag verkligen behövde nån av de pojkar jag haft den dåliga smaken att falla för.

  Men nu, nej oavsett om Sven är med mig eller inte så vore en värld utan honom långt, långt värre än något annat. Den går inte ens att föreställa sig.

Vi var vid det lilla huset på promenaden idag. Jag kan precis föreställa mig hur det skulle se ut om man renoverade det. Ett litet bibliotek med väggfasta hyllor och färgade glas i fönstren, som fönstret i Viken. Snedtak i sovrummet, en kakelugn och trägolv, trägolv överallt. Som knarrar. En riktig förstubro att sitta på under tidiga sommarmornar och en trädgård med syrener, krusbärsbuskar och äppelträd. Ett potatisland och ett hönshus. Gärdsgård runt tomten så Figgz kan få gå ute som han vill.

  Dagdrömmar som aldrig kommer bli verklighet.=(

Vi gick en långtur med A idag. Tre timmar irrade vi omkring vid F13 och till bådas förvånig fick hundarna en nytändning och lekte som dom gjorde förr när Morris var en liten sparv och Figaro den roliga lekfarbrorn. Det var kul att se.

  Jag fick svar från kursen jag sökt och det blev Nej. För många sökande stod det men jag vet inte om jag var för sen med ansökningen eller arbetsprovet var undermåttligt. Slängde ju ihop ansökningen i all hast och i allra högsta grad sista minuten. Lite besviken ja men föga förvånad.

  Får försöka hitta på något annat att syssla med. Illa att jag ska vara så totalt ointresserad av allt. All tid (som den här) jag bara låter gå och gå. Suck. Desillusionerad kallas det väl.

Jag är trött och ska snart sova. Det har varit en bra, händelselös dag. Imorgon kommer jag vakna till ett rent kök och ett rent golv. Det är kanske fånigt men få saker känns så bra som ett välstädat hem. Så länge det är snyggt och prydligt omkring mig så blir jag betydligt mindre störd och obalanserad.

  Nått annat som också är bra för balansen är att sniffa Sven i naken och på kinderna medan han spelar. Ska göra det en stund nu.

Igår hade vi lite mysafton och åt skaldjur. Räkor till förrätt och hummer till varm(fast vi åt den kall)rätt. Det var gott men inte flera-hundra-koronor-kilotgott. Väldigt trevligt var det i alla fall att för ovanlighetens skull sitta mitt emot varandra vid matbordet. Borde sluta äta vid tv:n så ofta. Fast nu är det så kallt eftersom ena elementet inte fungerar och bordet råkar vara placerat just där, nedanför ett lite dragit fönster och med en lite dragit balkongdörr 80 cm där ifrån så får det nog vänta tills vädret blir mildare.

Jag hade tänkt ta lite kort idag (och igår) men jag glömmer hela tiden kameran. Får hoppas på fint väder imorgon också. När vi gick runt promenaderna idag och solen sken och det knarrade under skosulorna så kändes det riktigt mysigt med vinter. Nu när jag snart måste ut med Figgz igen känns det bara ruggigt.

Well. Lika bra att få det gjort!

Så blev det lite 09-vinter med snö, strålande sol och minusgrader. En perfekt dag för utomhusvistelse men det är för kallt för täckvägraren Figaro. Såna här dagar saknar jag Kaijfas. Vi hade kunnat packa en matsäck och gå en jättelångttur utan risk för frusna små hundlår.

  Dag två på semestern och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Städade igår när Sven var hos T och spelade FM. Fick för mig att friska upp geografikunskaperna men tillslut blir det långtråkigt att traggla med Afrikas konstiga huvudstäder. Skulle kunna titta på Grays men har inte riktigt ro och dessutom känns det som jag tappat bort mig där.

  Om det inte var så jävla kallt kunde jag tagit en joggingtur eller om Svens cykel varit intakt kunde vi dragit till racketstadion och kört badminton. Kanske borde gå ner på stan en tur köpa en bok, ta en fika. Höra om T vill med. Men hon jobbar nog. Många om. Om, om och tiden bara går.

  Får väl köra dom där städerna en gång till så länge.