Jag blir så sårad. Sådär tårögdsårad fast inte på det vackra böljande sättet som hänger sig fast i ögonfransarna. Bara rödögt och lite skamset. Som om det vore mitt fel att dom glömmer bort.

  Jag andas på toalettspegelns glas och gör smajlgubbar i imman. Ledsna och arga smajlgubbarna, i väntan på att det röda ska bli vitt igen. "Ibland måste man andas på spegeln för att veta att man lever" eller nått sådant sa Dagerman. Tror jag.

Det var bara en mardröm, intalar jag mig. En hemsk, hemsk och hemskt verklig mardröm, men ändå bara en dröm, en mardröm, bara. Men känslan ligger kvar på botten av min mage och virvlar upp som dy i en grund vattenpöl. Att man kan känna så på låtsas. För det är ju vad en dröm är, ett sorts låtsasliv. Och när jag minns hur det kändes blir jag rädd. Och när jag minns varför jag kände så, i drömmen, blir jag ännu räddare.

  För tänk om det finns sanndrömmar trots allt och tänkt om just den här var en av dom? Tänk om jag en dag får stå i den mörka lilla hallen och höra det där skrattet och veta att nu, nu händer det. Nu bli det verklighet, nu är det ingen dröm. Tänk om?

http://www.youtube.com/watch?v=rsIKbH9p9zI

Jag övar mig på att inte svara i telefonen. Jag har ingen nummer presentatör. Det blir som roulett. När det inte finns någon man vill prata med som kan ringa, varför ska man svara? Men när det ringer och ringer så hjärtat börjar bulta utan att jag egentligen vet varför drar jag ur kontakten för att slippa höra. Och jag tänker att är det riktigt viktigt ringer dom en annan dag och då kanske jag inte övar.

Nej jag tror inte på Så levde dom lyckliga i alla sina dagar. Jag tror inte på Räddaren i nöden i skinande rustning på en silvervit häst. Jag tror inte på att det löser sig alltid tillslut.

Men jag tror på I alla sina dagar, med lycka och olycka och tristess och sorg och glädje och och och... Jag tror på att det som vårdas växer. Jag tror på att bestämma sig.

Och jag tror att om man älskar någon tillräckligt mycket. På riktigt. Då går det.

http://www.youtube.com/watch?v=Ew7D7r_9udM

Så går det några timmar till. Jag har städat och tvättat och promenerat och lagat mat och umgåtts och.... Ja det var allt. Nej föresten, jag har sett lite på film också. Och jag tog några kort. På mig själv. För jag kände mig fin och det är väl bra?

  Nu längtar jag efter Sven. Sånt som att vända mig efter honom i sängen. Att kunna lägga kinden mot hans rygg. Att värma fötterna mellan hans smalben. Att längta är bra. Mycket bättre än att sakna. Och jag längtar.

Kanske har det aldrig förr varit så skönt att komma hem! The dygn in hell är äntligen över. Hoppades på att få en insulinchock och hamna i koma av allt godis jag vräkte i mig på vägen upp men tyvärr fick jag bara ont i tänderna och lite äckelkänslor.

  Snart är hela den här biten överstökad i alla fall och då behöver jag inte ha något med C att göra. Fast hon förstår nog inte det, att vi inte har något som helst gemensamt. Det är lite som Amadeus när han vill kela. Han blir otroligt jobbig så man blir arg och sen får man dåligt samvete för han förstår inte att han är jobbig. Bara det att han är en katt som jag är omåttligt förtjust i ändå och hon är en människa som jag egentligen inte vill veta av över huvudtaget. Men ändå, lite dåligt samvete.

Jag hade tänkt att vräka mig i soffan så fort jag kom hem men så tänkte jag på hur hemskt det skulle kännas att behöva i princip klättra över grejer för att ta sig ut i morgon bitti så jag tog mig i kragen och bar upp det som direkt kunde förpassas till vinden. Nu kommer det kännas okej att vakna imorgon.

Jaha nu är A i stan, vilket innebär att bilen alltså finns tillgänlig. För en Normal människa som inte är totalt förståndshandikappad när det gäller planering skulle det ju innebära att man inom en förhållandevis snar framtid kan resa. Uppenbarligen är inte C en Normal person för trots att resan varit planrad i två veckor har hon "några grejer att fixa" så vi "kommer ej att komma iväg inom en och en halv timme". Förlåt men jag vill att hon ska typ avlida. Jag avskyr människan mer än jag trodde var möjligt. Så mycket att det gör ont inombords. Jag får nästan tårar i ögonen av all denna smärtsamma irritation!

  Så jag köpte godis som färdkost. Jag äter nästan aldrig godis. Har gjort det kanske tre fyra gånger sista året men idag kände jag ett våldsamt behov av att tröstäta sötsaker, så godis blev det. Vägde upp det onyttiga med lite vindruvor och en Brämhults juice för säkerhets skull.

Ikväll åker jag alltså till Stockholm med C och K. Det är väldigt få saker som jag har mindre lust att göra. C irriterar mig något så fruktansvärt. Jag vet att hon är snäll men hon är också korkad och jobbig och faktum är att enbart snäll är en egenskap som inte är särskilt intressant.

  Jag tänkte sova hos morsan. Finns ingen som helst möjlighet att jag klarar av att spendera över ett dygn tillsammans med C utan att brista i uppförandet. Med tanke på hur lite det är kvar innan jag är färdig med henne så är det onödigt att hamna på kollisionskurs nu.

  C hade dessutom sms:at morsan och kollat om hon ville träffas på fredag. Otroligt. Varför skulle morsan vilja träffa sin före detta mans ex? Kvinnan hon blev lämnad för. Om morsan inte ens vill träffa farsan varför i helvete skulle hon vilja träffa C?? Jaja, som sagt. Korkad.

Nu ska dricka upp mitt kaffe, rasta Figaro, inhandla lite färdkost och förhoppningsvis bygga upp en ordenlig tålamodsreserv.

Jag har verkligen ingenting att skriva om. Ingenting alls. Fast det var roligt att träffa T igår. Hon skrattar så mycket.

Färskpressad apelsinjuice från Fräcka Fröken på morgonpromenaden. Även om det inte direkt är morgon vid kvart över elva. Intog en brunch bestående av stekt potatis, bacon och äggröra. Väldigt gott. Väldigt brittiskt. Väldigt mättande.

  Ska ta Figgz på en tur nu innan det blir fikadejt med T. Får besök av Svens andra lillebror idag också. Borde väl försöka hitta på något. Frågan är vad. Vad vill 20:åriga pojkar göra? Jag har ingen aning.

  28:åriga flickor vill handla en ny espressobryggare i alla fall.

Jag har planterat mina kryddor. Peppar, peppar vad glad jag blir om dom tar sig. Katterna är kammade. När dom börjar byta päls vet man att det inte är långt kvar. Årets första utelunch intogs vid tennisplanen, chiliepiroger, lite sallad och färskpressad apelsinjuice. Det var lite för kallt för att man skulle bli sittande. Lite för lite av den sol SMHI utlovat och imorgon ska det bli kallt igen.

Grannens alkoholiserade son bjöd oss på bullar när vi var på väg hem från stan. "Mammas hembakade" sa han och log ett väldigt tandslöt leende. Så vi tog varsin. Kardemummabullar. Jag tycker bättre om kanel egentligen.

Så är jag lite förälskad i det här vackra ansiktet tillhörande Jean-François Bernardini.

Ibland tar det lång tid att förstå hur sårad man är och hur ledsen någon eller något gjort en. Man bortförklarar och hittar på ursäkter så att det inte ska kännas så hemskt. Men tillslut kommer det ikapp en. Och det är det ända jag kan tänka på just nu. Hur sårad jag är.

Så många hårda ord. Alla elak, hemska, hemska ord. Vårdslösa ord, som om dom kunde glömmas och torkas bort som ett dammlager. Som om dom inte sitter kvar för alltid, som osynliga brännmärken där huden är som skörast.

  Det är de orden jag minns. Dom har ingen motvikt.


Alla de hemska orden som sagts till mig.

Deras gemenskap. Inte vår. Det vore lättare om jag slapp se på.

Schemat för april ser bra ut, bättre än förväntat. Peppar peppar ta i trä, men det ser ut som dom lagt tillbaks helgerna på 75% igen. Jag hoppas att det inte är en tillfällighet. Jag hoppas så mycket att det inte är en tillfällighet att jag får lite panik av tanken att det kanske är det.

  Nu önskar jag bara att det inte var ytteligare fem dagar kvar tills jag får vara ledig. Och att jag inte slutade sent på fredagen och började tidigt på måndagen. Men jag kan leva med det. Det är inga problem, bara jag slipper 18,25 arbetstimmar per helg fram över.

Brukar jag tänka. Jag kunde varit fet(are), ensam(are), olycklig(are) och arbetslös, förstås. Men att tänka på att det kunde vara värre får ju inget att kännas bättre. Det är därför det inte hjälper att tänka så. Visst kunde det varit värre. Mycket, mycket värre. Men det kunde faktiskt också vara bättre. Det är det jobbiga.

Det kunde vara bättre.

Kanske den vackraste någonsin.

http://www.youtube.com/watch?v=Zelmpfu8lmM

Det slog mig just hur många fina minnen jag förstört med min bitterhet. Det är sorgligt.

Och ett hundkopplet i handen är det är rätt trivsamt att traska omkring på gatorna, eller gatan, i gamla stan. Ja vi har en sån här också. Butikerna är mindre, charmigare, ointressanta förvisso men trivsammare att se på än H&M:s opersonliga fönsterskyltning.


Det känns som det är söndag eftersom jag varit ledig och ska jobba hela helgen. Försöker att inte tänka på 19 (troligen som vanligt underbemannade) arbetstimmarför det får det att hugga i magen av oro. Förstår inte att det aldrig går över.=(

Poliser gör mig obehaglig till mods. Dom ska få en att känna sig trygg men jag känner mig bara skuldmedveten fast jag inget gjort. Så det var inte så kul att sitta på polisstationen och vänta på min tur att skaffa ny legitimation. Bilden blev ful också. Jag undrar om det är spegeln eller korten som ljuger. Jag hoppas det är korten.

Jag tror innerst inne trots allt att man blir behandlad, kanske inte som man förtjänar, men utifrån vad man betyder. Och jag tror inte människor vill skada dom de bryr sig om. Det betyder något, om man blir skadad av någon, det säger något om vad man är, vad man betyder. I alla fall för den.

  Så jag låtsas att dom aldrig var viktiga. För att det känns som jag kanske kan få behålla ett litet värde genom att förminska deras betydelse. Så som dom förminskat mig. Gjort mig betydelselös. Och jag låtsas att jag aldrig var ledsen, att det aldrig gjorde ont.

Men att låtsas skapar inga sanningar.

För närvarande kan jag inte skriva. Jag vill bara stjäla andras vackra formuleringar och låtsas att dom är mina. Som det här. Kanske världens sötaste kärlekssång.

http://www.youtube.com/watch?v=BCjYX3EHt7Y

As I was going up the stairs

I met a man who wasn't there

He wasn't there again today

I wish, I wish he stayed away

Det är så det är med spöken oftast. Dom är svåra att bli av med, även om dom egentligen inte ens är där.

Det blev för sent igår. Alldeles för sent och då blev det för sent i morse också. Det är allt som behövs för att jag ska få en lite obehaglig känsla i kroppen. Som att gå på ett lutande golv.

  Sen känner jag mig dum och fånig. Men det går ju inte att förklara varför för då förstår och ser alla andra också att jag är dum. Jag är nog bara trött.

Dagens ledmotiv.

http://www.youtube.com/watch?v=FsLj8blqSgQ

Jag är säker på att jag tycker att Nej är ett av de tristaste orden. Jag önskar jag var ryss. Då kunde jag blängt högdraget över höga kindben och slänga ur mig ett nedlåtande Njet. Mycket elegantare. Mycket tjusigare. Allt låter bättre på ryska. Och på italienska, franska och engelska. Men inte på tyska och inte på läspande spanska. Om jag fick välja en begåvning, ja då hade det blivit språkbegåvning.

Så har jag köpt nya gardiner för halva priset. Det är inte så dumt det heller.

Det känns lite ledsamt att vakna till ett tunt, tunt snöfall på min första lediga dag på över en vecka. Att det inte ens kunde få vara ett stort, vackert, vitt snöfall. Speciellt när jag fick sitta och titta på solen bakom skitiga fönster under 19 evighetslånga arbetstimmar förra helgen.

Men det går ann. Jag är ledig, jag ska göra.

Dagens intro. Mest för den fina videon, men också för musiken.

http://www.youtube.com/watch?v=rUX4v57pTvY&feature=related

Det sprang en svart katt över vägen när jag cyklade hem, men jag är inte vidskeplig. Fast jag kliver inte på A-brunnar. Och inte på K-brunnar heller, för en gång klev jag på dom en hel sommar och hoppades i smyg. Men det var länge sedan.

Dagens ledmotiv.

http://www.youtube.com/watch?v=GxxMHFIxCP4

Bruna ägg, bruna manchesterjeans, brunt hår och bruna hästar och andra färger oxå. Färsk timjan, att lukta på en sömning katt, att sova. Rutiner, att lyssna på samma låt om och om och om igen. Att hålla handen, ligga sked, långa och mjuka pussar. Trägolv, fönster med många rutor, små röda stugor med vita knutar och gärdesgårdar.

I natt drömde jag nått, nått om omslingrade armar och skratt, en sorts glupskhet och den där lite för perfekta känslan som bara finns i drömmar. Och när jag vaknade kände jag mig förälskad och längtansfull och hjärtat bultade som det gör när man för första gången är riktigt nära någon man verkligen vill vara riktigt nära. Och det var väldigt vackert och ändå blev jag underligt nedstämd och sorgsen.

Konstigt.

Det klarnar upp. Härifrån ser jag bara hustaken, den blåvita himlen och nakna trädgrenar. Inte snöblasket och den smutsbruna marken. Och jag tänker på när jag var liten och längtade efter att få hoppa hopprep utan jacka och vantar. Jag längtar fortfarande efter den dagen, då det porlar av smältvatten när tjälen går ur marken och tussilagosarna slår ut i dikesgrenen som små solar.

  Jag borde skaffa ett hopprep. Sen kunde jag stå på trottoaren här ute och skutta bort vintertröttheten och bli liten och lycklig igen i snygga gympapjuck och en stickad tröja med spöket Labanmotiv.

Nu är himlen helt blå.

 http://www.youtube.com/watch?v=cNs1dX--8gY


(Tycker översättningen är mycket bättre än Dylas original.)

Helgen är äntligen, över. Vidriga, vidriga helg! Jag håller på attstilla mitt The Smithssug. Fötterna håller på att tina efter cykelturen med Figaro. Jag är inte direkt mätt men ohungrig efter att ha ätit upp gårdagens laxrester. Funderar på att gå till affären och köpa något att tugga på till filmen. Ridderheims inlagda oliver kanske.

Egentligen vill jag bara sova. Men vill inte missa Beck.

Här är dagens ledmotiv.

http://www.youtube.com/watch?v=SfkvPnjb9hs

Jag längtar ut för ute skiner solen och luften här inne är plågsamt instängd. Önskar jag hade lite The Smiths på mobilen. och färre timmar kvar tills jag får gå hem. Jag känner mig lätt melankolisk. Inte direkt eländig, men vemodig.  Jag längtar bort.



Take me out tonight
Where theres music and theres people
And theyre young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one
Anymore

Take me out tonight
Because I want to see people and i
Want to see life
Driving in your car
Oh, please dont drop me home
Because its not my home, its their
Home, and Im welcome no more

And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine

Take me out tonight
Take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
And in the darkened underpass
I thought oh god, my chance has come at last
(but then a strange fear gripped me and i
Just couldnt ask)

Take me out tonight
Oh, take me anywhere, I dont care
I dont care, I dont care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I havent got one, da ...
Oh, I havent got one

And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine