Om nån missat det. Efter lite förmiddagsjiu jitsu ballade min sida ur igen. Surt. Blev tipsad om att köra en voltarenkur och eftersom jag alltid gör som jag blir tillsagd knallade jag till apoteket och köpte mig en laddning. Smart drag! Sov en timme eller nått innan jobbet och sen var jag så gott som ny. I alla fall bättre begagnad.

Jag gjorde ett försök att hitta lite serier att kolla på här om dagen. Laddade ner två. Firefly och Sherlock Holmes. Ingen av dom funkade. Jag hatar datorer, nästan lika mycket som jag hatar Marcus Birro. Det fick bli That 70’ show igen. Har väl sett hela en sju åtta gånger nu. Det är okej, den är fortfarande roligt och alltid hör man nån ny fot in your asskommentar man missat eller glömt. Tror faktiskt aldrig jag kommer tröttna på den.

Seriöst dålig attityd vaknade jag med idag. Ni vet sur och ingetärroligtåvadalltsugergnällig. Och arg kände jag mig, på allt och alla och framför allt på höga ljud. Vilket det var gott om ute i trapphuset. Sådär att jag ville rusa ut och vråla ”Håll käften för helvete åt!” åt snubbarna som skruvade fast listerna på ytterdörren. Och kanske slå dom lite med nått lämpligt tillhygge.

  Men sen ryckte jag faktiskt upp mig lite och gick på ett studiebesök. Frisk luft, eller i det här fallet Östergötlands sämsta luft och lite sol kan faktiskt göra typ underverk för humöret. Eller i alla fall göra det lite mindre nujävlarblirdetmordaktigt.

  Och efter studibesöket, som var jättetrevligt, gick jag och tog en kaffe på Café Brodway. Dom har inte det bästa kaffet men det är endå mitt favoritställe. Mest för att det inte är så jävla hippt, glansigt och modernt utan sådär mysigt som caféer ska vara. Och ligger nära.

Föresten, om dom byter postnummer här på min gata. Måste JAG ringa runt och meddela det till alla jävlar som skickar post hem till mig? Jag menar typ jobbet, försäkringsbolag, facket osv? Nån som vet?

En gång när jag var rätt ung. Då var jag vrålmegavansinnigt kär. Så hjärtat nästan bröt sig ut ur bröstet för att dansa flamenco på bordsskivan framför mig. Olé! Jag satt mycket vid ett bord vid den här tiden, kafébord, biblioteksbord, skrivbord, soffbord.

  Så jag satt vid bord med ett bultande hjärta och drömde om min pris. Fast han var inte min på riktigt och naturligtvis inte en prins och jag drömde förstås inte om honom så. En sån på vit häst med rustning och lans och en överklassengelsk brytning. Det var bara håret som gjorde honom prinslik. En page som gick typ till hakspetsen och som böjde sig lite inåt i topparna. Som Prins Valiant, fast som tur var utan lugg. Pojken med prinshåret. Och varje tanke, varje ord, började och slutade med honom.

  Jag och pojken med prinshåret gick till universitetet mitt i natten för att dricka varm choklad i små vita plastmuggar. Automatvarmchoklad som inte smakade så mycket choklad egentligen och mina lår blev alldeles röda av köld. Just då ville jag hellre vara kvar i hans lilla studentrum med vita, märkta vävtapeter. Utan en för tunn vinterjacka, utan någonting alls, i hans knöliga, smala 90säng. Men just nu värmer det lite i magen, minnet av dom där automatchokladvandringarna mitt i vinternatten.

  Fast sen satt jag på tåget hem och kämpade med tårarna som naturligtvis vann, för det gör dom jämt och jag var ynklig och ensam och olycklig över att behöva åka. Och lite rädd. Dagen efter träffade jag Cathrine och hon frågade mig ”Är du ledsen?” och jag svarade sanningsenligt ja, för jag var ledsen. Då frågade hon ”Men har du någon anledning att vara ledsen?” och jag svarade nej för jag hade inte det. Hon sa att ”Du kanske ska vänta med att ta ut sorgerna i förskott? Du kanske ska vara glad och lycklig över det här och inte tro att det kommer skita sig?”.

  Sen tog jag tunnelbanan från Vällingby mot Blackeberg och tänkte att hon nog har rätt. Varför oroa sig så mycket för? Varför alltid tro det värsta? När jag kom upp ur underjorden och möttes av en skitful, avgasbesudlad vintervärd hade jag bestämt mig och resten av dagen var jag nästan helt igenom glad. Det var nästan så mungiporna strävade uppåt av sig själva. Tills telefonen ringde och pojken med prinshåret med darrande stämma viskade från så långt bortifrån att ”Jag är inte kär i dig.”.

Varför slutar man bli sådär galen i någon för? Växer det bort? Som kissandet i sängen eller allergier och mörkrädsla? Eller är det för att folk slutar göra saker som att lyfta på ens kjol och säga ”Men dina ben, DOM måste du väl ändå vara nöjd med?”. Eller för att ingen längre ser lite generad ut och säger ”Du, du är så smart och så jävla vacker.”. Är det för att ingen längre lägger ens iskalla fötter mot sitt ansikte för att svalka sig och tittar på en, över tårna och säger ”Nu är vi så nära varandra.”

Igår när Tesse och Oliver var här gjorde vi vad vi i stort sett alltid gör, vi åt, kollade på en kass film och jag tog en halv miljon bilder, var av ungefär två tredjedelar blev skit. Barn och katter rör sig så jävla snabbt!

  Eftersom jag pratar en hel del om Oliver frågar folk ibland om jag själv är sugen på barn. Absolut inte! Jag tycker fortfarande att andras unga är lite scary, framför allt om dom försöker prata med mig och jag inte fattar vad dom säger. Eller om dom bara står och stirrar alldeles tyst. Creeeeepyyyyyy!

  En annan sak jag inte klarar av är vuxna som förställer rösten när dom snackar med ungar. Det är meningen att det ska låta glatt och gulligt, tror jag, men jag får fan kalla kårar av det! Så både att umgås med barn och barn och vuxna har varit rena pärsen.

  Fast det har blivit mycket, mycket bättre. Här om dagen växlade jag flera stycken ord med en unge som jag aldrig träffat förr. I normalt tonläge. Aldrig i hela jävla livet att jag tänker låta sådär weird och läbbig och snacka bebispråk!

Hur som helst. Igår lekte Oliver med katterna. Mest Amadeus men Gimli var också med på ett hörn, men han är lite mer tillbakadragen än. Kan ni fatta hur sött det var? Nej, det kan ni nog inte. Och fotografier gör det verkligen inte rättvisa.

Tvätta är det tråkigaste jag vet! Jag avskyr det! Och betala räkningar. Vär-de-löööööst! Det är vad jag håller på med just nu. Fast räkningarna är jag klar med. Efter det gjorde jag ett test för att se över min ekonomi. Nu känner jag mig förolämpad av Swedbank som tycker jag borde se över mina utgifter för det verkar som jag har lite lite pengar kvar när räkningarna är betalade.

  Den enda räkning jag skulle kunna göra mig av med är medlemsavgiften till facket, för facket suger! Om dom la lika mycket krut på att löneförhandla som dom gör på att värva medlemmar med godis på min arbetsplats hade jag inte behövt slita häcken av mig för en minimilön. Argh!

Igår var jag på fredagssparringen. Det var kul men jag fick rätt mycket mer ont i sidan. I går kväll gjorde det jätteont när jag böjde mig åt vänster på ett speciellt sätt, så jag gjorde det massor med gånger för att försäkra mig om att det verkligen gjorde så ont som jag trodde. Det gör det. Idag har jag bara lite mer ont än igår innan sparringen. Så det känns lugnt. Men nu blir det vila tills på tisdag. Om jag inte skulle få gå tidigare på måndag då, för då blir det träning då med.

Dagens planer då? Nån gång i eftermiddag får jag besök av Tesse och Oliver, den blivande inredningsarkitekten med en något udda ide om vad som är snyggt och praktiskt. Vi ska se på film och hänga. Innan dess ska jag tvätta klart, göra nått mer som jag glömt bort vad det var och sen ska jag gå till mitt favoritkaffe och dricka kaffe.

Inredning a la Oliver.



Kamma katterna var det jag skulle göra! Men först; frukost!

Det är hemskt att p-piller är så dyrt. Och ännu hemskare är det att det är så jävla svårt att få tag på! Att komma fram till en mödravårdcentral eller vad fan det heter, är som att bryta sig in på Fort knox! Inte omöjligt, men jäääääääävligt svårt!

  Och när man väl är där så får man träffa nån sur kärring som ställer frågor som ”Och hur ofta glömmer du att ta dina p-pillert?”. Och om man då svarar ”Ja det har väl hänt en tre fyra gånger sista tiden.” då nästan skriker hon ”JAHA! Det är alltså FYRA gånger du riskerat att bli GRAVID!” och ger en en blick som om året var 1680, hon var min mamma och jag precis erkänt att jag bedrivit otukt med stalldrängen. Ska det verkligen vara så i dagens Sverige? Va?

Över till nått annat. Min fyrs är nästan uräten. Det har tagit tid, vansinnigt lång tid. Jag planerar påfyllning under helgen och den här gången sattsar jag på sånt jag faktiskt har användning för. Vilket jag kommit fram till är matlådor. Så jag ska storkoka och platsen som blir över ska jag fyll upp med ett tjockt lager fläskkarré. Näst efter entrecote är det mitt favoritkött.

  Jag har nästan börjat fatta det här med ”Det är så tråkigt att laga mat bara till sig själv.”. Ibland är det faktiskt roligare att vara fler om ätandet. Inte alltid. Inte när det är nått jättegott som jag äter bautastora portioner som skulle kunna föda ett litet afrikanskt land i en vecka, och folk stirrar med en blandning av chock och avsmak. Men ibland. Middag?

Idag har jag hängt med min store tjocke far, som inte alls är så stor längre, i förhållande till mig. Och bara typ sex-månader-gravidtjock. Han har skaffat Hulk Hoganmustasch och rakad skalle. Sådär småhård lixom, som han inte alls är och jag-har-alltid-rätt-högljud, som han visst är. Påsar under ögonen, åren har satt sina spår. När jag var liten hade han runda, svartskäggiga kinder och svettpärlor i pannan. Typ alltid solbränd. Det krockar lite, nu och då. Rätt mycket. Som om nått smälter i bröstet på en. Och när han säger ”Jag har kanske 15 bra år kvar, som jag kan sköta mig själv på.”, då känns det ungefär som när man vadar ut i vatten och det är iskallt och når en upp till magen. Jag vill inte att han ska bli gammal och dö. Jag vill inte att mamma ska bli gammal och dö heller. Jag blir skitliten när jag tänker på det. Femårliten och full av mardrömmar. Och jag tror aldrig man växer ifrån det.

Jag tror att om det finns ett helvete. Så är det ett apotek där man i evigheters evighet får sitta och vänta på att få hämta ut sitt recept. Ungefär som nu alltså. Jag AVSKYR apoteket! Och tyvärr eftersom jag är bra på att generalisera, alla som arbetar på apoteket. Idag gick jag dit för att ta ut ett recept. Det var ingen annan där, förutom tre som arbetade. Alltså, tre mot en. Vet ni hur länge jag fick sitta och vänta på att få hjälp? Sju minuter. Sju jävla minuter!!! Om jag ballar ur och gör en Bowling for Columbine ligger apoteket på Kungsgatan jääääääävligt illa till!

I helgen jobbade jag. Det sög. Det gör det alltid i och för sig. Jag satt mest och petade mig i näsan och gnällde, som vanligt. Nu ska jag äta nått och slöa tills det är dags att gå till klubben. Jag tänker säga klubben från och med nu, inte gymmet. För jag gymmar ju aldrig längre. Och för att klubben låter ballare.

Fy helvete vad svårt jag haft att andas ett tag. Det är inte okej. Bortsett från det hade jag en kanondag igår. Började med fika med Emina och Cissi. Jag åt massa kakor. Och bullar. Det var gott. Cissi hade en app på telefonen som gav en helkul aniktsform. Jag skrattade så jag bröt ett revben. Sen laddade jag ner den själv men jag var inte alls lika bra på det som Cissi.

  Efter en tur på stan besökte jag biblioteket en snabbis, men orkade inte riktigt botanisera bland böckerna så gick tomhänt därifrån. Hem och stuffade i mig en macka med mozarella. Utsökt! Och sen vidare hem till Sven för lite serietittande och te. Tillbaks hem. Drog av golvet med dammsugaren. Hotade katterna med stryk, just in case att dom planerade att dra igång tredje världskriget.

  Bjöd över Annsofie och Morris. Hängde med dom till apoteket först och stod utanför med Morris som skrek som en liten flicka. Alla blängde argt på mig när dom kom ut, som om jag slog honom. Jag ville slå honom, för det blev pinsamt efter ett tag. Men jag gjorde det inte!

  Sen gick vi hem till mig och katterna barrikaderade sig under sängen. Morris tjöt och pep. Annsofie och jag pratade om saker man inte skriver om på sin blogg efter som folk tycker man är en hemsk människa då. Jag försökte ta kort på Morris med appen men det gick inte. somliga har väl inte ett ansikte man kan göra fult helt enkelt.

  Strax innan sju fick Annsofie och Morris gå hem för då skulle Jeanette och Anna komma och dom hade ju sina hundar med sig. Det sista Annsofie sa innan hon gick var ”Ja värre än Morris kan dom ju inte bete sig.”. Det kunde dom. Framför allt Buster blev helt hysterisk. Jag fick låsa ut katterna i badrummet. Amadeus var i chock. Ville tog det lite lugnare. Han är söt han. Ser ut som en riktig lite fröken.

  Men sen lugnade allt ner sig. Två halvtaskiga skräckfilmer såg vi. Och åt seriösa mängder snask. Det var gott och trevligt och blev inte alls lika sent eller fullt som förra gången. ”Fan vad skönt att inte vara så full” sa jag innan dom skulle gå. Då var klockan bara strax efter elva och alla var helt nyktra.

Idag har jag inte alls varit lika aktiv som igår. Tvärt om. Jag gick upp klockan nio. Klockan tolv somnade jag om på soffan. Vaknade igen typ två. Nu sitter jag här med lite huvudvärk och väntar på att nån reparationsnisse ska bli klar i tvättstugan så jag kan hämta min tvätt.

  Jag hade förstås kunnat hämta den ändå. Men när jag kom ner för att göra det och han höll på att laga torktumlaren blev jag helt ställd. Och orolig att jag missat nån förbjudet-att-tvätta-mellan-10-17-lapp. Så jag sa att tvätten inte var min och gick upp igen. Ja jag vet, asweirod! Jag gillar inte att den där torktumlarjäppen tagit ut min tvätt. Mina trosor låg ju där i!

Jag har inget emot offentlig amning. Verkligen inte. Hellre det än skrikande bebisar. Men jag känner mig lite stött när en ammande mamma blänger argt på mig som om jag var ett perverst svin bara för att jag tittar på henne när hon gör det. Det är trots allt hon som valt att hänga ut sin tutte tre meter från min kaffekopp. Om det inte stör mig så borde det verkligen inte störa henne att jag råkar titta på den. Nåja.

Jag har införskaffat en gi idag. Den är tuff och det dyraste jag äger i klädväg. Jag provade den när jag kom hem och var tvungen att skrika åt katterna och låsa in mig på toaletten. Det är för att den är svart. Svart är motsvarigheten till en tjurs röda skynke för mina katter. Fast dom försöker inte stånga ihjäl en utan bara stryka sig mot en tills man är helt täckt av päls.

Nu ska jag städa upp efter katterna. Dom har haft lite krig igen.

Note to self: Amaretto är rent livsfarligt för folk utan självbehärskning.

Det vet jag efter en väldigt trevlig kväll (och väldigt tidig morgon) hos Jeanette och Anna i fredags (lördags). Sen hade jag en mindre trevlig eftermiddag hemma hos mig själv då jag låg i fosterställning på soffan och viskade ”Aldrig mer, aldrig mer!” med en kudde över huvudet. Fast jag tycker det var ganska värt det.

Eftersom jag slocknade redan nio igår och dessutom sovit större delen av dagen vakande jag pigg och utvilad strax efter sju. Det händer inte särskilt mycket så dags en söndag. Det händer faktiskt inte ett jävla skit!

  Jag fiskade lite efter sällskap till en sushilunch men alla var för upptagna eller inte sugna på sushi. Men det var ju jag, så jag gick själv. Det har sina fördelar att äta ensam. Tex får jag inte sitta och titta på när mitt sällskap äter klart efter att själv ha kastat i mig maten på fem minuter. Inte heller behöver jag ångra mig angående min beställning och önska att jag tagit samma som mitt sällskap. Sist, men absolut inte minst, behöver jag inte lyssna på någon annans ointressanta skitsnack.

Ja det är egentligen det enda jag gjort idag. Förutom kollat på UFC hemma hos Sven. Jag är lite förtjust i Rousimar Palhares. Det är för att han har så grova ben. Och är duktig på BJJ. Hur kan man inte gå igång på det lixom?

Nu ska jag sätta mig vid mitt köksbord och klippa och klistra lite.

I samma stund som jag stänger skåpsdörren om dammsugarna sätter katterna igång och piska på varandra så pälsen yr i stora tussar. Och jag skriker och skäller och jagar dom fram och tillbaks genom lägenheten tills deras pälsbollar finns precis överallt (igen)! Då går dom och lägger sig i sängen degar. Det slår aldrig fel! Aldrig! precis som att jag måste stänga dörren till badrummet när jag badar för annars kommer Amadeus och lägger en kabel. Mina katter är såna jävla svin helt enkelt!



Annars har jag blivit bjuden på kalops idag. Det var gott kan jag lova! Och nu ska jag äta lasagne och kolla på film.

Ibland när jag är på jobbet tänker jag på ställen jag hellre skulle befinna mig på. Först var det självklara ställen, som i knät på George St Pierre eller på en badstrand i Costa Rica. Men allt eftersom tiden gick förändrades dom där platserna, till mindre uppenbara alternativ. Och en dag läste jag om två svenskar i ett thailändskt fängelse i Aftonbladet. På bilden satt dom två med sin fängelsehund i knät. Tydligen får man ha husdjur på kåken i Thailand. Och då kände jag att hm, det vore kanske inte så dumt…

  Om man tycker ens jobb är värre än tanken på att sitta i fängelse i Asien (nu tror jag inte att det vore trevligare på riktigt, varmare kanske, mindre jobbiga idioter, mest eftersom jag inte skulle fatta vad dom sa), då skulle jag vilja påstå att det är dags att se sig om efter något annat.

  Men det är inte så jävla lätt och jag lackar på folk som säger ”Men sluta gnäll och gör nått då”. Så säger man bara om man är Moderat eller aldrig varit arbetslös och i hela sitt liv. För hur pissigt ett jobb än är så är en fast inkomst en jävla trygghet. Och den kastar man inte bara i sjön hur som helst. Det är ju inte direkt så att det myllrar av trevliga jobb på arbetsmarknaden just nu.

  Men jo jag måste nog på allvar försöka hitta nått annat. Annars slutar det, i bästa fall, såhär.

Hur kan det bara vara tisdag? Hur?! Visst är det en hjärnblödning man fått om mungipan hänger ner som fan? Gäller det även om det är båda som hänger? En dubbelsidig stroke?

  Det känns lite som jag blivit trampad av en elefant. Lite ihoptryckt men inte direkt skadad. Jag har hört att det inte är så farligt att bli trampad av en elefant eftersom dom har så mjuka fötter.

  Jag såg att Markus Birro höll på och grinade ut i Aftonbladet idag igen. Han blev visst ”ledsen och förvånad” den här gången. Fan vad jag avskyr Birro!

Nu ska jag kamma Amadeus. Det är lite som terapi.

Jag har haft så sjukt mycket att göra sista tiden! Direkt efter nyår (som var trevligt) började jag ju jobba igen efter lite välbehövlig semester. Det var traumatiskt. Så i tre dagar var jag tvungen att ligga på soffan som en strandad val i min pyjamas, kvidandes och stönandes, inte helt olik valsång faktiskt.

  Sen var det torsdag och jag var ledig. Då fick jag lite energi igen. Tillräckligt för att gå på ett extrapass jiu jitsu. Sweet! Och Karro bjöd hem mig på vin och då säger man tack ja och går, så det gjorde jag. Och jag chockade både henne och mig med att senare följa med ut på krogen. Det är inte riktigt min grej, vi ska inte gå in på varför för då blir det så tråkig stämning.

Så var det fredag och jag skulle sitta barnvakt åt Oliver. Det gick strålande. Börjar bli riktigt haj på det där med ungar nu. Och jag lär mig så mycket! Till exempel att aldrig låta ungar leka med nått viktigt, som nyckelknippor, telefoner, hjärtmedicin etc, för dom kan få saker att försvinna spårlöst! Jag lät Oliver leka med min gamla telefon och den står inte att finna nånstans! Jag har letat precis överallt! Som trolleri är det. Mer försvunnen är Maya var när jag skulle köra upp henne till Stockholm.

Och i lördags var jag på middag hemma hos Majje. Fast ”var på middag” sänder lite fel signaler. Jag gjorde det mesta av lagandet om jag får säga det själv. Och det blev strålande! I alla fall gott.

  Men jag skulle ju jobba på söndagen så det blev ingen långdragen kväll. Inte som förra gången… Som pågick väldigt länge. För somliga. För somliga andra slutade det med en handfatsspya och en något ostadig hissfärd nån gång runt tolv. Jag tänker inte säga för vem, men det var inte jag i alla fall!

Och nu är det måndag och snart dags för lite jiu jitsu igen.