Det är klart att jag minns min första kyss! Jag var 17 år (ja faktiskt) och låg i en plychhörnsoffa som jag vill minnas var brun, tillsammans med en kille med för mycket parfym som jag trodde jag var kär i och hjärtat tickade som ett tidtagarur mot bröstbenet på mig medan Luke Skywalker sprang omkring inne i en gigantisk tjocktv och viftade med sin lightsaber som lät woosch woosch.

  Han hade jättevacker mun, han den där överparfymerade lille innebandyspelaren i Peak performancekläder. Jättevacker mun som kom närmare och närmare och närmare tills jag var tvungen att blunda för att det gjorde ont att fokusera blicken på så kort avstånd.

  Så kysstes vi, med tunga och allt. Och jag tänkte ”Men va? Är det här allt? Vilken jävla besvikelse!”

”Det lönar sig att vara frisk.” är det första jag läser när jag öppnar Amadeus försäkringsbrev. Sen läser jag vidare att jag tjänat in ytterligare 300:- i rabatt på min självrisk eftersom min katt har varit frisk i ytterligare två år och nu är jag uppe i 900:- i rabatt, vilket är maxbeloppet. Jag nickar förnöjt för mig själv och tänker vänliga tankar om Agria. Tills jag vänder på sidan för att se själva premierna för min friska katt som efter 9 år i livet aldrig behövt uppsöka veterinären för vård av nån form av skada eller ohälsa. Jag har betalat min premie till Agria, i tid, varje månad i alla de där nio åren. Och hur belönar dom mig? Jo genom att hölja premien med 400 spänn sen förra året. OCH höja självrisken med 300!

  Tack för det era skithuvuden! Ska jag vara tacksam för de där intjänade 900:- i rabatt som jag, peppar peppar, aldrig kommer få möjlighet att nyttja? Va? Är det så det är tänk? Vart nånstans är det okej att höja min försäkringspremie med 25% när jag aldrig ens behövt nyttja den och på intet sätt kan räknas som en risk för Agria! Jävla ockrare alltså!

Jag brukar bara nästan på skämt säga att folk har mer hår under armarna än jag har på hela huvudet. Jag är fruktansvärt, fruktansvärt avundsjuk på folk med massa jättetjockt hår. För det är vackert tycker jag. Men jag är begåvad med universums tunnaste babyfjun och skulle inte ens om man tog allt hår jag har på hela kroppen få ihop en ordentlig kalufs. Ju kortare desto bättre är det som gäller för mig. Det är tur att jag inte har superknölig skalle eller asweird huvudform i alla fall.

  Normalt sett rakar jag bara av skiten med jämna mellanrum. För vem vill lägga massa pengar på ett hopplöst hår? Inte jag i alla fall! Men i år gick jag till Eve istället, och fick en frisyr. Jag är jättenöjd. Värt varenda spänn! Dessutom fick jag te och mackor.

Jag har ett batmanplåster på ena handen och en av dom där fantastiska dagarna som jag haft flera stycken av på sista tiden. Jag tror det beror på att jag har sett en katt tvätta tassarna på ett solbelyst altangolv och hört Oliver skratta hysteriskt medan han slagit huvudet av en nyckelpiga, den första jag sett i år. Den var av keramik.

Och kanske för att jag nästan halkat ner i ett dike efter att ha klivit på halvruttna äpplen, legat på knä i gräset utan att ha blivit blöt och önskat att det var lika skönt för mig att rulla mig i en torr rabatt som för en katt.

Eller för att jag sparkat boll för första gången på tusen år och sett på och skrattat åt, utan att  förstå hur det kan vara så underhållande att först riva ur och sen lägga tillbaks gammalt gräs och pinnar i en skottkärra.



Och kanske för att jag har fått färg i ansiktet efter att ha suttit ute utan ytterkläder ända till efter klockan sex, i kvällssolen med en barnstol som fotpall och druckit kaffe efter att ha ätit för många hamburgare, sett katter brottas i gräset och trampat ihjäl för många myror. Det sista var inte med flit, det bara blev så.

En gång lyssnade jag så mycket på Morrisey. Det var den sommaren då jag var arg och ledsen över att inte vara viktigt för någon, fast han inte alls var viktig för mig och jag och Figaro sprang över järnvägsbron vid Fiskeby på nätterna och räddade sniglar på de regnvåta gatorna.

  Jag var arg och ledsen och ensam. Och samtidig uppfylld av en besynnerlig, trotsig lycka. För sårigheten var mest bara ett luftslott skapat för att den där vemodiga kreativiteten som bara återfinns i ett i alla fall lite sprucket hjärta skulle kunde frodas. Och i det flätades långa rader av ord ihop till ännu längre texter som målade upp en klarare bild än den som reflekterades i Motalaströmes svarta vatten.

  En lång, lång sommar med Morrisay, ljudet av små klor som raspar mot asfalt och skratt som trillade ner från grannens fönster och studsade som glaspärlor in genom min öppna balkongdörr och jag njöt lite, eller mycket, av att vara helt utanför. Och jag trodde jag visste så mycket. Och förstod så mycket mer än andra. Fast nu vet jag att jag visste ingenting. Och förstod ännu mindre.

Full rulle hela den här helgen också. Inledde med lite god mat och umgänge på La Uva efter jobbet i fredags. Ämnet tyska och betydelsen av färger på barnkläder avhandlades. Hade inte så mycket att säga om det. Fortsatte med en tripp till Jönköping för årsmöte med Podengoklubben på lördagen. Long story short, jag vill ha en hund nu! Nununu!



Landade i Norrköping typ fem i sju och en kvart senare hoppade jag ombord på cykeln och rullade till Lindövägen för en hyllningsfest för Viasat. Den var lyckad! Så lyckad att somliga av oss inte gick därifrån fören halv fyra på morgonen. Jag tycker lite synd om värdarna som fick städa upp all skit vi lämnade efter oss. Men var samtidigt glad över det inte var jag som behövde göra det.

  Jag fick ta på en Cornish rex för första gången på typ 17 år. Hade helt glömt hur härliga dom är! Jag skulle vilja ha sängkläder gjorda av Cornish rexpäls! Fast ändå inte för det vore osmakligt.

Idag har jag varit ute i Fiskeby och fotat tussilago. Det är lite tradition. Förr har alltid Figaro varit med. Förra året var Morris med, han pissade på dom. I år var jag ensam och det var ensamt.

  Traskade runt på stan, bort till Fältrittklubben och kollade några minuter på en ridlektion, men det var för låg kvalité på ryttarna så jag gick vidare. Till Coffe house by George och åt en sallad. Majje och Martin kom och störde mig mitt i maten. Ingen jävla hyfs! Sen drack jag kaffe på Wayens och åt en kaka för ska det vara så ska det vara ordentligt.

Morgonpromenerade med Kenzo i det strålande vädret idag. Vi stötte ihop med en sur kråka. Kenzo som är ungefär lika hård som spunnet socker uppvisade ett förvånansvärt mod och flydde inte i skräck med svansen mellan benen. Hon gjorde bara en hjälpslåmiginteduckning.

  Det här har varit den kortaste veckan på tusen år och jag är för ovanlighetens skull inte överexalterad över helg. För det har varit lugnt och skönt på jobbet och såna veckor får gärna pågå i evigheter. Nu ska jag steka på lite entrecote och äta lyxig fredagslunch.

Dom har sopat halva gården. Och när det är för varmt att gå i vinterjackan men fortfarande lite för kyligt att sitta på en stenmur men man gör det ändå, då vet man att det är vår på riktigt! Bästa tiden på året!

  Jag har traskat runt på stan och sippat på en takeawaykaffe och sagt ”Aaaaah” och kisat mot solen i flera timmar och då och då stannat för att läsa ett par sidor i en bok som till skillnad från den förra får det att pirra i fingrarna av lust att vända blad. En sån där man inte vill lägga ifrån sig. Det var tusen år sedan sist!

  Det är inte särskilt svårt att känna sig välvilligt inställt till det mesta dagar som den här. Och inte svårt att vara trevlig och tacksam mot Tant Rök som faktiskt slutat tända cigaretter i trapphuset. Man blir liksom mjuk i själen och glad en stund.

Jag har haft världens bästa dag! ALLT har gått min väg! Vad som gått bra? Jo till att börja med tog jag en tupplur på förmiddagen och sov helt sjukt gott! Och sen provade jag ett recept på köttfärslimpa som var jätteenkelt och blev gott (som jag fått av Eve, tack!). dessutom gjorde jag det hemma hos Sven så jag slapp diska!

  På jobbet såg jag att dom lagt in en extra dag ledigt vecka 15. När jag öppnade jobbmailen hade jag fått svar på min semesteransökan: beviljad! Vilket gav mig sju lediga dagar i rad varav bara tre är semesterdagar!

  Sen när jag bestämde mig för att pröva lyckan med komplistan så satt driftarn redan och pillade med den och sa ”Hmm… vem var det jag kompade hem nu då?”. och då sa jag på skoj att ”Det var nog mig!”. Och vet ni vad han sa då? Va? Vet ni? Nej klart ni inte vet, men han sa ”När vill du gå hem?” och jag tror att jag faktiskt blackade out där i nått ögonblick av chocken.

  Om jag skulle dö i sömnen i natt skulle jag dö lycklig! Asså nästan så jag hoppas jag gör det. Fast bara nästan. Nej föresten, inte alls.

Tog cykeln upp till Habebystallet i förmiddags. Hade medvind nästan hela vägen. True story! Det har nog aldrig hänt förr. Det luktar så gott där uppe, häst och gödsel och upptrampad jord. Fanns den att köpa som doftspray, den lukten, hade jag gjort det.



Jag känner mig inte riktigt redo för en arbetsvecka. Framför allt inte en kvällsvecka. Men det är bara att bita ihop och stå ut. Nu blir det kaffepaus.

Efter gårdagens seminarium unnade jag mig ett par timmars välförtjänt vila innan jag knatade ner till Brodway för klubbträff. Jiu jitsu och humor verkar gå hand i hand för i stort sett alla är asroliga! På allvar alltså! Inte bara dom från min klubb utan Stockholmarna och Esterna (eller om dom var Letter) också!

  När folk tröttnat på musiklösheten på Brodway gick vi vidare till Hugos för lite rumpskakning på dansgolvet. Så mycket som jag rörde på mig igår har jag nog inte rört på mig sen typ… låt mig tänka…1995, då jag antingen red eller lekte häst hela dagarna.

Trött men inte bakis i morse. För jag var väldigt måttlig i min alkoholkonsumtion förstår ni. Avslutade kvällen med att beställa cola (men jag fick en pepsi) och vatten. Katching! Där rasade det inte 100 vuxenpoäng på kontot!

  Gick till gymmet och tog lite fler jiu-jitsubilder. Tesse och Oliver kom dit och Oliver körde sitt första jiu jitsupass. Helt på egen hand fick han till en nästan perfekt position om man är sidemountad. Sen körde han ett snabbt kettlebellpass innan vi drog till Maxi och åt middag. Vårrullar. Goooott! *Homerdregel*

  Sen rullade vi vidare till Folkparken och rockade på lekplatsen. Snacka om att gungbrädorna har utvecklats sen jag var liten! Åkte rutchkana för första gången sen gymnasiet (nej jag har inte skrivit fel det ska stå gymnasiet, inte lågstadiet) gjorde jag. Det var inte lika häftigt som jag mindes. Sen avslutade vi med en fika på Waynes coffee. Efter det var det dags att sova middag! För mig i alla fall.

Om jag skulle betygsätta den här helgen skulle det bli tre tummar upp av två möjliga. SÅ bra har den varit!

...var helbra! Vi fick lära oss tre chokes som allihop kändes jätteanvändbara! En armbar körde vi också, lite knepigare att få till men kul! Även om vi i stort sett bara övade tekniker så känner jag mig lite mör nu. Och lite öm på huden på halsen. Men det är ju inte så konstigt när man ägnat en timme åt att bli stryp.

  Jag har tränat i drygt ett halvår nu. Det är INGENTING! Jag är lika ostadig som en nyfödd gnukalv (fast inte lika söt och långbent). Och det är tyvärr med Jiu jitsu som med allt annat; ju mer man lär sig ju uppenbarare blir det att man inte kan nånting! Repeterar, repetera, repetera. Jag behöver repetera allt! Det är tur jag har hela livet på sig att lära sig.

Och så lite bilder från sparringen.

Den här veckan har av någon anledning pågått i tusen år! Vidrig har det varit, vidrigt! Och lättnaden över att äntligen ha helg går inte att beskriva med ord, i alla fall inte utan att bli oanständig.

  Jag inledde helgen med att bjuda Majjegrannen på middag. timjan- och vitlöksmarrinerad kyckling med ris och citronsås. Smakade inte alls skit. Dessutom var det jättelätt och jättesnabbt att göra!



Dagen bjuder på massa roliga aktiviteter. Inledningsvis frukost! Det är alltid lika trevligt. Klockan elva är det jiu-jitsu och bortsett från 1.5-2 timmars paus så pågår det fram till typ halv fyra-fyra i eftermiddag. Efter det ska jag träffa farsan och sen är det väl typ dags att gå och lägga sig igen.

Jag irriterar mig på folk som säger ”det är ju bara en hund”. Det är inte alls bara en hund! Det är massa mer, det är planering och rutiner och ansvar. Och om hunden försvinner är det inte bara den som är borta. Det är hela ens sätt att leva.

  Nu har jag varit hundlös i snart 17 månader. Det har haft en massa negativa effekter på mig, jag har blivit tjock och lat och lite surare än vanligt. Och det är inte bara att skaffa en ny hund, som folk inbillar sig. För hundar innebär ett gigantiskt ansvar och har faktiskt, vilket icke hundägare inte verkar fatta, personligheter och man kan inte bara ersätta en med en annan.

  ”Du får låna min hund” erbjuder sig folk man känner eller nästan känner. Men jag vill inte låna någons hund. Faktum är att jag knappt ens gillar andras hundar, med nått enstaka undantag. Dom är gapiga eller olydiga eller besvärliga eller allt på samma gång. Det är min hund jag vill ha. En egen hund. Helst Figaro förstås, men det går ju inte. Jag kunde egentligen bara skrivit "Jag saknar Figaro!", för det är vad jag menar.

Förberedde currykyckling direkt efter jobbet och sen drog jag på mig joggingskorna och stövlade runt Himpa med den där sköna känslan av att veta att man inte behöver göra någon mer på hela kvällen! Förutom att koka ris och det tänkte jag göra medan jag duschade. Men nä, såklart inte. För riset var slut. Jag tog det rätt coolt. Inget skrikgråtande a la Andy Wang eller så. Ringde Majjegrannen, men hon hade inte heller nått ris. Alltså man kan inte ha potatis eller pasta till currykyckling, så jag var ju tvungen att gå till Hemköp. Och sen när jag kom hem. Och hade klippt upp påsen och satt ris på kokning och skulle ställa in skiten i skåpet, vad hittade jag då? Va? Va? Ris såklart! Säkert ett helt jävla kilo med ris! Inte okej INTE OKEJ! Jag lovar att det fan i mig inte fanns där innan jag gick och handlade! Aaaargh!

Nu ska jag ta mitt sömnpiller och gå och lägga mig. Här är mitt sömnpiller.

Jag känner mig lite eländig. Jag har inte kunnat träna ordentligt sedan strax innan jul för det gör hela tiden mer eller mindre ont i sidan. Det är inte roligt längre, träningen alltså, att ha ont har aldrig varit roligt. Imorgon ska jag boka en läkartid (Va, har jag sagt det för? Nääää….). Dom kanske kan göra nått åt min treveckorsförkylning också. Nog om det.

I natt drömde jag att en granne sa till mig att sluta kasta plastföpackningar i pappersinsamlingen för annars skulle hon skicka snuten på mig. Jag sa först ”Okej.” och gick hem till mig. Men efter en stund, blev jag så jävla arg på grannen som beskyllde mig för nått jag inte gjort att jag gick tillbaks ut och vrålskrek åt henne. Drömmar alltså, så jävla weirda.

  Nu ska jag kvällsfika med mig själv.

Idag har jag hälsat på i Eneby hos Eve och hennes gäng och suttit på en solig altan och spelat spel. Dessutom blev jag bjuden på både mat och fika och fick leka med barbie. Det var jättegott! Barbielekandet kändes lite skevt och ovant, det har nog aldrig riktigt varit min grej, men man tar lixom seden dit man kommer.

Istället för att cykla raka vägen hem tog jag en sväng förbi Fiskeby i hopp om att hitta en tussilago eller två. Det gjorde jag inte. Men jag hittade en gräsfylld och trasig breezerflaska som jag tog kort på.

Det känns i ansiktet att jag varit ute i solen idag. Och i kroppen. En liten powernap hade inte varit så dumt, om jag hade kunnat ta sån, men det kan jag inte. Somnar jag så sover jag tills jag inte vill sova mer, typ en två timmar. och finns risken att det blir akit av nattsömnen.

Jag har varit på stan och fotade folk, mest folk som inte visste om att dom blev fotade. Någon som vi kan kalla Daniel, eftersom han heter det, påpekade för mig att det var creepy. Först höll jag med, men efter att ha tänkt lite på saken bestämde jag mig för att det kanske inte var creepy utan konstnärligt…

  Klart det vore lättare att fota folk som vet om det, men det är inte så lätt för så fort man tar fram kameran bland folk man känner skriker dom ”NÄÄÄÄj ta inte kort på mig! Jag är SÅ FUL!” fast dom inte alls är det!

  Barn, djur och Jiu-jitsu, det är det roligaste att fota. För varken ungarna, djuren eller dom som jiu-jitsuar sig tänker på hur dom ser ut och då blir bilderna bäst. Nästan alla blir bra på kort om dom inte tänker på att dom ska vara med på kort. Nästan alla som gillar att vara med på kort blir förstås också bra. Folk fattar sällan hur fina dom är.

Jag tycker om att springa. Att bara sätter ena foten framför den andra igen och igen och igen. Det är den enda gången det blir helt tomt och still och liksom lugnt i huvudet, i vaket tillstånd. Med hög volym på mp3spelaren så jag bara nån gång då och då, mellan låtarna, hör min egen andhämtning. Med rätt musik i öronen känns det som jag kan springa hur långt som helst. Det kan jag förstås inte, men jag tycker om att det känns så.

  Bäst är det när det är mörkt. Runt strömmen, ut och in i ljuset under gatlyktorna och ut över Himpa. Nästan jämt samma väg i så många år har jag sprungit där att jag inte behöver tänka mig för. Fötterna vet vart marken är ojämn och vart den brukar vara blöt och hal.

  Men allra bäst är det ändå efteråt, att ligga på golvet och eftersvettas en stund medan pulsen sjunker och mjölksyran bryts ner och kroppen är så avslappnad som den aldrig annars är. Det är lite som meditation tror jag. I alla fall förstår jag varför folk mediterar om det känns ungefär som jag känner då.

Det har varit lite dött här, för det har varit lite dött här. Jag har vunnit över cykeln. Tillslut. Eller vunnit och vunnit. Jag har fått på slangen, däcket, satt tillbaks hjulet och pumpat den. Men man kan väl säga att hojen fått sista ordet för den är egentligen inte vidare skön att cykla på. Vid minsta uppförslutning, även de för små för att ögat ska registrera, är det skittungt att cykla. Men nerför går bra.

  Mitt nya objektiv är finfint. Men som vanligt är man nöjd i en kvart, sen kickar mersmaken in. Jag vill ha ett macroobjektiv nu. Och en blixt. Och ett stativ, dom är ju inte så dyra. Sen vill jag ha nått fint att fota. En Figaro tillexempel, men den jäveln är ju död.

  Nu är det den tiden på året då jag normalt sätt är på ett alldeles strålande humör. Men jag vet inte, det känns surt i år bara. För det var ingen riktig vinter så lättnaden över att den är slut är inte fullt så stor. Det blir inga översvämningar när tjälen går ur i år, för det har typ inte varit nån tjäle. Så det blir inget porlande av smältvatten och inga snödroppar som faktiskt tittar upp ur snön heller. Jag känner mig lite lurad på den riktiga våren.