Här sitter jag och ler stelt och tillgjort. Varför? Jo för jag råkade höra en dam på tv tala om hur man kan lura kroppen att den är glad genom att le. Efter bara en stund ska man känna sig gladare. Känner jag mig gladare? Mjo.... Kanske... Får se om en stund, när något prövar mitt humör.

Nybakat bröd.

Jag har försökt förr men jag ska försöka igen. Jag antar att det är vad livet går ut på, att inte ge upp även om det skiter sig. Eftersom det mesta skiter sig förr eller senare kan man väl lika gärna lägga sig ner och dö (m.a.o. ta livet av sig) om man tänker sluta försöka.

  Så jag ska le lite mer även om det tar emot och jag ska försöka tänka lite mer positivt. Försöka att inte hänga upp mig på bagateller och praktisera "tänk mindre, gör mer". För det är där jag fastnar, i destruktiva tankar som hindrar mig från att göra sånt som jag vet faktiskt får mig att må bättre. Mitt glas skall hädanefter vara till hälften fullt istället för till hälften tomt.

Sen beslöt vi oss för att unna oss lite extra gott och ha det lite mysigt. Så vi lagade förrätt, toast med lufttorkad skinka och brieost.  Och sen gjorde vi varmrätt, färsk lax tillagad i ugn, kall sås med stenbitsrom och sallad.

Vi såg första avsnittet av Lie to me men blev inte allt för entusiastiska. Så vi såg ett American dad  och gav varandra menande blickar när det blev för galet.

Nu ska jag gå ut med hunden  och sen sova.

Det måste bli en förändring snart. Det måste bli någon sorts rutin i tillvaron. Just nu känns det som jag bara glider omkring och törnar emot saker och känner mig obekväm med allt. På kant med allt.

Jag hatar att vakna och redan innan man klivit ur sängen vara säker på att dagen kommer bli värdelös. Det blir ju en självuppfyllande profetia.=( Så ja, dagen har varit kass. Lyckades slå sönder en skål och ett glas när jag skulle fixa frukosten. Lägenheten ser ut som skit. Har ingen matplan och ingen lust att göra en heller. Har ingen lust att gå och handla och ingen lust att promenera med A. Jag har VERKLIGEN ingen lust att jobba. Å andra sidan har jag ingen lust att vara hemma heller.

  Ja som sagt. Självuppfyllande profetior. Tur att jag är ledig onsdag torsdag. Tyvärr innebär det att jag jobbar i helgen. Det om något vill jag inte göra. Fan vad jobbigt det allt ska kännas!=(

Jag kan vara gnällig och missnöjd och gnatig och eländig och tycka att allt är riktigt pissigt. Men sen får man lite perspektiv på tillvaron. Som när kompisen berättar om skulderna som bara växer och pengarna som aldrig räcker och karln som aldrig gör någonting och som bara skyller på att han mår ju så dåligt men vägrar göra någonting åt det. Eller hon vars kille har fått barn med en annan kvinna och som aldrig har ork att engagera sig ordentligt i deras förhållande som dom ändå haft i tio år, minus den tid då han gjorde en annan gravid.

  Ja då inser man att en sladdhärva på databordet och en slarvigt bäddad säng inte är världens undergång. Och att man inte behöver bryta ihop för att böckerna i bokhyllan inte följer kanten precis eller att det inte är rentorkat i diskhon och diskborsten ligger kvar i skummet. Det är såna små, små grejer i det stora hela.

Idag fyller jag år, många många år. Och egentligen brukar jag inte gilla födelsedagar för folk har en tendens att glömma bort. Egentligen brukar det bara vara morsan som kommer ihåg. Men idag har jag redan fått några gratulationer och när jag kom hem från morgonpromenaden väntade två presenter från Sven på mig.^^

Igår åts det gott. Riktigt, riktigt gott!

Förrätt: Räkor, både vanliga och rökta, vitt bröd och vitt vin.

Varmrätt: Stekta tonfiskkotletter, potatis, vitvinssås och sallad.

Efterätt: Cheesecake i glas, smaksatt med citronskal och färska bär.

Kvällssnask: Dessertostar och rött vin.

Vi gick till Knäppningen och köpte räkorna, tonfisken och osten direkt över disk. Bara det är en ren njutning! Om jag kunde skulle jag handla all mat över disk. Känns lyxigt.=) Sen gick vi till systemet och köpte både rött och vitt vin. Fick bli Bellingham på båda och det vita var riktigt bra det också!

  Sen dumpade jag Sven som fick släpa hem varorna och gick för att köpa en liten present som jag sparat till ett speciellt tillfälle. Betonas bör att det inte var en Alla hjärtansdagpresent. Oavsett vilken dag det varit hade jag ändå köpt det, det passade bara extra bra igår. Vad jag köpte var chockladpralier med spritfyllning. Lyxiga modeller, inga jävla lösviktsgrejer. Stack tillbaks till systemet och bad om råd att välja ett passande vin. Ja jösses vad vuxet det kändes!=)

  Ja igår var en riktigt, riktigt bra dag.=)

Lite bilder:

Jag gnor och gnor och sprayar och torkar, gnor lite till och torkar igen. Men det tycks aldrig bli så bländande rent och fläckfritt som jag vill ha det. Suck. Börjar bli på synnerligen dåligt humör. Kanske för att Figaro ger mig dåligt samvete med sitt uttråkade tassande i hälarna. Kanske för att jag hela tiden hör Svens dataspel i bakgrunden och musklickklickklickklickklickandet. Kanske för jag när jag inser att jag inte kommer lyckas få bort varenda lilla orenhet börjar förarga mig över bagateller som jag i vanliga fall inte bryr mig särdeles om. Kanske för att jag känner lite frustration över att det bara är jag som ser hur smutsigt det är. Och kanske, kanske, kanske för att Sven aldrig kan fråga "Behöver du hjälp med något?".

  Nej jag behöver inte hjälp, inte av Sven i alla fall, möjligen av en psykolog. Men att få frågan vore ju ändå trevligt.

Är kanske bara trött. Eller hungrig. Eller både och.

Men det är ju inte Alla hjärtans, inta alla ensamma människors hjärtan till exempel. Och föresten, om man måste bli påmind av en högtid för att komma ihåg att visa lite uppskattning och omtanke, vad är det värt då?

När jag var liten och låg på översta våningen i ett skitkallt trevåningshus i sten brukade jag få feberattacker på kvällar och nätter. Låg där och drömde absurda saker och talade för mig själv. Vaknade alltid och var vansinnigt törstig men för matt och kallsvettig för att orka gå och dricka. Då brukade jag drömma eller bara inbilla mig att morsan kom upp och frågade om jag ville ha vatten. Sen låg och väntade och väntade på det där vattnet som aldrig kom.

  Jag brukade drömma framför allt en dröm och fast den inte alls var obehaglig egentligen så var den det ändå. Eeehh... Det var någon som sprang och sprang och skrek aaaaaaaaaaaaahhh med helt entonig och djup röst. Dessutom var det massa ränder och en avsmalnande "väg". Det går helt enkelt inte att beskriva. Men det var inte kul och i natt vaknade jag preciiiiis i inledningen av den drömmen. Jag har inte haft den på en massa år.

Okej jag vet inte vad det är med mig. Sven ligger och vilar/sover i sängen och jag ligger i soffan. Tv:n är avstängd och jag har ingen musik på. Det är tyst på ett sätt jag inte är van vid längre och det ger mig lite ångestkänslor, obehagliga fjärilsvingar i magen, ryckiga lite osammanhängande tankegångar. Paranoia.

  Sven ligger alltså ungefär två meter ifrån mig och ändå känner jag mig sjukt ensam.=S Så jag stör honom hela tiden med "Hur är det?", "Hur mår du" "Ska jag hämta nått åt dig", "Vill du titta på något?". Stackarna får ingen ro. Måste försöka skärpa mig.

Ska nog ta och titta på ett Grays. Sen är det mer än lovligt okej att gå å lägga sig.

Så blev det vinter igen. Snö i töväder. Vad är meningen? Nu måste jag gå i mina tunga stövlar och det är så jobbigt. Faktiskt. Jag fryser om fötterna men feber är nere och bröstkorgen har slutat göra jätteont nu. Men jag borde gå och kolla vad som är fel. Nått måste vara fel! Jag försöker gäspa och flämta i mig luft. När det inte går får jag luta mig fram stödd på knäna och hålla andan en stund och då brukar det i alla fall gå att dra ett ordentligt andetag. Undrar om andningsproblemen kan ha nått med huvudvärken att göra? Vaknar med huvudvärk i princip varje morgon. Jag känner mig lite eländig.=S

  Fast inte lika eländig som Sven för nu är det han som ligger däckad. Lägenheten måste vara en ruskig smittohärd. Borde ta tag i saker, kanske köra en maskin tvätt, städa upp ordentligt och om Sven inte förgås, vädra ur. Men jag orkar inte riktigt. Känns fortfarande som om kraftreserverna ligger lite lågt och dessutom får jag yrsel när jag reser mig.

På den lilla tid det tagit att skriva det här har snöflingorna blivit nästan dubbelt så stora. Suck.

Skulle nog vilja påstå att majoriteten av alla på AOH kan placeras i någon av följande kategorier: Korkad, självgod, pretentiös och hysterisk. Alla är sååå duktiga, deras hundar gör aaaaaldrig fel. Värst är ändå Tala-hund-språk-och-var-en-flockledare-förespråkarna (dom ska in i korkadkategorin)

  "Jag gör som en hund skulle göra om min valp biter, fast istället för att använda tänderna tar jag hunden om nosen och säger nej." På vilket sätt finns det någon som helst likhet mellan en tik som hugger valpen över nosen och morrar när den är för hårdhänt? En hand och ett nej är kanske en efterapning men inte samma sak. Du är "bara" en människa som hindrar den från att göra något. Att hunden tillslut förstår är inte så konstigt, dom är lättlärda och följer gärna det beteende som lönar sig. Tex att inte tugga på vad det nu än var och få ett "Bra!" och en godis/klapp. Människor har över huvudtaget inga fysiska möjligheter att "tala hundspråk". Jag blir irriterad av att folk ens kan tro det. Suck!

  Sen dom som tjatar och tjatar om att "Om du är en bra ledare för din hund kommer den inte slåss med eller visa aggressivitet mot andra hundar/dra i kopplet/hitta på hyss/stjäla från bordet/över huvudtaget vara olydig osv osv".

  Först och främst undrar jag vad det är för flock ni tror ni bildat? Som jag förstår det ska era hundar inte varna eller försvara flocken/reviret. Dom har troligtvis inga valpar att fostra eftersom gemene man inte är uppfödare eller går igenom allt för många hundar under sin livstid. Dom ska heller inte bidra till flockens försörjning eftersom den delen sköter matte/husse också. Det finns alltså bara en individ som har en funktionell roll.

I naturen skulle en sån gruppbildning aldrig någonsin uppstå. Vilket i och för sig inte är en plats där våra tamhundar hör hemma. Men i och med att de flesta som är anhängare av flockledarmetoden hänvisar till att hunden har sitt ursprung ur vargen så måste det väl vara där ifrån de anser att hundars flockbeteende kommer? Men i en vargflock har alla uppgifter och fyller viktiga funktioner för varandra. Tex genom att varna/försvara/fostra/jaga.

Eftersom flockledarförespråkarna tar ifrån sina hundar allt ansvar och all rätt till engagemang i flocken så kan dom uppenbarligen inte anse att det är viktigt för hunden att få känna sig delaktig. Om hunden inte har något behov av att vara delaktig varför skulle den alls vilja ingå i en flock eller behöva en flockledare?

Jaja, idioter kommer det alltid finnas och eftersom det inte är någon vits att diskutera med dom får jag spy galla här istället.

Sov till halv ett idag. Vet inte om jag drömde eller verkligen försökte vakna och gå upp ett flertal gånger. Hade säkert kunnat ligga kvar hela dagen om jag inte behövt gå på toa.

  Idag har jag i alla fall fått behålla det jag fått i mig, vilket är en liten skål fil och en liten skål grönsakssoppa. Dessutom orkade jag ta mig ut en sväng med Figaro. Tyckte det borde vara bra med lite frisk luft. När vi tagit oss upp till parken var jag andfådd och redo att gå hem, så vi gjorde det. Stackars Figaro. Även om Sven rastat honom så är det inte riktigt vad han är van vid.

För övrigt blev jag irriterad på C idag. Jag har inte alls någon lust att hjälpa till med den där skiten. Och henens fråga "Vet du vart han har tänkt förvara grejerna den här gången?". Ursäkta dumhuvud men det är bara du som pratar med honom. Dessutom lär du ju lägga beslag på allt av värde precis som vanligt.

Nu ska jag äta lite mer soppa och sen är det horisontellt läge som gäller igen.

Jag hatar verkligen att vara sjuk. Har legat hela dagen och varit mer eller mindre i dvala. Kallsvettig ena sekunden för att vara överhettad nästa. Känns som om tarmarna slagit knut på sig själv. Fast det var nog värre i morse. Då var det som jag hade en klump i magen och så fort jag rörde mig studsade den mot magsäcken så det kändes som jag skulle behöva spy. Nu har jag mest bara en molande värk och matthetskänsla.

  Idag har jag verkligen varit glad över att ha Sven. Mycket tveksam till att jag fixat att gå ut med Figaro själv.

  Nu måste jag vila igen. Phu!