Ensam på kafé med tankarna långt in under halsdukens innersta varv. Utanför hänger himlen som ett grått draperi mellan hustaken. Inga vintervita färger i år, bara blöt asfalt och klumpar av salt.
  Jag tänker på honom och färgen på hans ögon och kan inte längre minnas om det var grått i det blå eller blått i det grå. Det gör inte längre ont. Och jag stålsätter i mig några sekunder för när man inte längre har ont får man ont just därför. För att det är så över. Men det kommer inget. Bara en svag skälvning. Fast det är klart, jag minns ändå.
  Går runt strömmen hem och det är mörkt och tyst. Det yr snökorn i luften, så små att dom knappt syns men det känns när dom landar i ögonfransarna och gör världen mjuk i kanten. Och jag minns ett par rader jag läste nån gång. Några fina ord.

Det är så långt mellan dig och mig

som mellan då och nu

Men jag talar ibland med dig

med det i mig som är du

Vad är poängen med att gå upp sju om man sen går och lägger sig på soffan och sover vidare där? Vet ej! Men det var i alla fall vad jag gjorde i morse och som vanligt drömde jag tvärrubbade drömmar. Den här gången hade jag tydligen smittat någon med syfilis under jiu-jitsuträningen. Det känns inte helt okej alltså.

Jag har städat köket idag. Hittade ett par grejer i ett skåp som jag totalt glömt bort att jag hade. Det är ju alltid kul. Händer dess värre inte så ofta nu för tiden. Det är en av nackdelarna med att inte stuva undan skit man inte vet vad man ska göra med i skåp.

  Folk har en tendens att titta lite medlidsamt på mig när dom får veta att jag gillar att städa. Ungefär som dom tänker ”Åååh stackars henne, hon måste ju vara konstigt. Eller i alla fall inte ha nått liv alls!”. Ja visst, förvisso är det sant. Men knappast för att jag har ett rent hem! Vad folk inte fattar är att anledningen till att jag gillar att städa är att jag aldrig måste göra det. Till skillnad från många andra grisar som låter skiten frodas till dom, fast dom verkligen inte vill, måste spendera en hel dag med att röja upp i skiten. Jag kan alltid skita i det, till och med om jag ska ha gäster.

  Hört uttrycket bättre att förekomma än att förekommas? Det gäller städning också. 20 minuter ett par gånger i veckan behöver jag spendera på att städa av min lägenhet för att den ska hålla sig i ett trevligt skick. Haha! Sug på det era puckade fanskap!

För er okunniga stackare (jag själv tex, lärde mig det alldeles nyss) som inte vet vad SGL står för, så är det Svenska graplingligan. Finalen gick av stapeln idag alltså, i Ektorpshallen, som är fan så mycket svårare att hitta än vad man skulle kunna tro. Klockan åtta blev vi inte insläppta, vilket vi skulle bli. Orsak: Vaktmästaren fikade, eller nått annat helidiotisk. Fanskapet bad inte ens om ursäkt när han typ en kvart försent anlände. Så jävla inte okej tycker jag som är tidsfascist! Men skit samma. 

Lite bilder.




Jag har ingen aning om hur många som skulle komma, men av dom som kom var det bara en som inte klarade vikten. Och majoriteten av alla deltagare var män. Nästan nakna män. Svettiga män. Med varierande mängd muskler. Hade jag vetat om det hade jag ju försökt engagera mig i den här sporten way tidigare! Haha! Skojar bara…

Nu blir det fler bilder.

Min julklappsinspiration var så låg i år att jag faktiskt övervägde att köpa trisslotter till folk. Men tanken på den oändliga ångest jag skulle uppleva om jag gett bort en vinstlott avhöll mig. Jag skulle seriöst aldrig orka leva vidare om nån vunnit massa (eller bara lite för den delen) pengar på en lott jag köpt och gett bort. Aldrig.

  Jul är inte så kul längre. Jag kanske är lite omogen av mig, men jag tycker fortfarande att det är roligare att få klappar än att ge bort dom. Tyvärr får jag inte så många klappar nu för tiden, så jag finner inget direkt nöja i allt det här.

Och nu ska jag berätta om mitt värsta julklappsminne. Det var en jul när jag gick i högstadiet och hade önskat mig ett vintertäcke till min ponny Domino. Under granen låg det ett jättestort mjukt packet. Fatta min lycka alltså! Jag var säker på att det var ett skogsgrönt bukefalostäcke. Och ännu säkrare blev jag förstås när morsan tyckte jag skulle spara paketet till sist!

  Men det var inget täcke. Det var en gigantisk röd dunjacka, mycket modern på den tiden. Morsan ögon tindrade av förtjusning. Det gjorde inte mina, jag började fan nästan grina av besvikelse. En dunjacka? Och en röd dessutom? Vad fan?! Som om morsan inte kände mig ALLS!

  Jag fick byta jackan (som varit dyrare än två bukefalsotäcken) mot en blå skidjacka istället. Det kan nog varit sista året i mitt liv som jag var sådär galet exalterad inför klappöppningen. Tack för det morsan! Du dödade julen!

Nu för tiden behöver jag inte längre köpa funktionella kläder, alltså typ med massa fickor (för godis, bajspåsar, leksaker, klicker), vattenavstörande (för långa, blöta promenader), varma (för långa, kalla promenader) osv osv. Nu när jag alltså kan köpa kläder för att dom är snygga har jag kommit till två insikter. Att jag inte vet vad jag tycker är snyggt. Och att jag är missbildad. INGENTING sitter bra på mig. Inte ens one size fits allmössor funkar! What the hell?!

Jag känner mig som elefantmannen och Quasimodos kärleksbarn när jag står i provrummet på Lindex. Vet ni hur det är? Om inte så är det ungefär som när man passerar ett skyltfönster och skrattar hånfullt åt det fula fanskapet där innanför för att sekunden efter inse att det är sin egen spegelbild man skrattar åt. Skitkul en stund och sen lite smärtsamt.

Men det är faktiskt helt okej att känna sig ful, för det finns så jävla mycket annat som är viktigare än att se bra ut. Bara idioter tycker snygg är det viktigaste adjektivet att beskriva någon med och vem bryr sig om vad idioter tycker? Bara andra idioter. Vad som däremot inte är okej är att känna sig värdelös för att man känner sig ful.
  Så visst jag kanske ser ut som en tunna skit (idag), men jag är i alla fall rolig och rolig kickar snyggs arsel varenda jävla dag i veckan!

Att teckna är en färskvara och det var så länge sedan jag höll i en penna att jag helt glömt bort hur man gör. Tveksamma handrörelser. Bara lite enkelt skissande, som inte alls känns enkelt, som känns spänt och stelt. Som allt nu för tiden. För hårda konturer, för mjuka konturer, för mörka skuggor, för få skuggor. För platt, för dött, för osymetriskt, för fult, för många träd åt helvete. Fast sen blir det okej. Kanske inte bra, men okej. 

I kväll har jag tränat lite. Dags att bestämma om det blir jiu-jitsu eller thai nästa termin. Jag gillar inte att behöva välja. Aldrig, inte bara i det här fallet. Ta bara som exempel om man går ut och äter. Så fort maten kommit in ångrar jag mitt beslut och önskar att jag valt det mitt sällskap äter. Crap!

Barnvakteriet då, det gick som en dans. Jag tror jag är så gott som botad från min barnskräck. Soft. Å andra sidan har jag bara övat på Oliver, som är världens snällaste och sötaste knodd. Så långt ifrån djurkyrkogårdenungen som man kan komma! Djurkyrkogården föresten, det är fan inte konstigt att jag inte vill ha egna barn. Vem skulle vilja det efter att ha sett den filmen och sen blivit tvingad att se Gudrun Schyman föda barn på Barnkundskapen i plugget? Klart man blir skadad för livet!

Hur som helst, vad gjorde vi? Jag kollade på min favoritfilm (Shrek) och Oliver for runt med ett rivjärn. Ja, med ett rivjärn inte som ett rivjärn. Det kan man inte spetsa sig på så jag lät honom hållas. Sen bytte han rivjärnet mot en kaffepanna. Och så möblerade han om i bokhyllorna för tredje gången. Han var tydligen inte nöjd med sina två första försök. Verkar vara lite av en perfektionist den där. Jag gillart!

Kort dokumentation (ja det ska vara särskrivet, kort som i avståndet, inte som i ett fotografi) över vädret de senaste tre åren. 

Först en bild från 2009, en från 2010 och till sist en från i år. Alla är tagna i december, typ mellan den 14-18:e.

Det står inte riktigt rätt till här alltså. Och i folkparken stötte jag ihop med en totalförvirrad Rododendron. Den idioten hade redan satt knoppar! Jag är inget superstort fan av snö, speciellt inte nu när jag inte har någon att leka med den i. Men det här är väl i alla fall lite to much.

Nåja. Jag ska snart vara barnvakt åt Oliver. Det känns helt okej. Jag är inte nervös! Att han ska gråta och skrika hela tiden. Men varför skulle han göra det nu när han aldrig gjort det annars för?

  Men just in case, ni som vet, vad gör man med en unge som skriker och gråter? Jag vet ju vad jag gör när jag skriker och gråter: äter förstås! Det blir man ju alltid lugn och fin av. Men det kanske är dumt att leda in Oliver på tröstätandes destruktiva men ack så goda bana redan?

Igår kväll, strax efter jag gått och lagt mig var det någon som ropade utanför fönstret. Det var Annsofie. Hon och Gustav hade låst sig ute och jag har en extranyckel. Vad är oddsen för att två kompisar låser sig ute inom loppet av en vecka?

Och ordningen är återställd, jag är morgonpigg igen. Har varit uppe sedan strax innan sex och tittat på tecknad film. Är man för gammal för tecknad film är man så gammal att man lika gärna kan lägga sig och dö! Så är det bara!

Hunnit med lite träning också, men det gick inte bra. Jag är dålig på att inte kunna och känna mig kass. Det känns lite som att sitta på mattelektionen och stirra på ett tal tills det blir alldeles suddigt i ögonvrån utan att begripa ett skit, fast alla andra tydligen gör det. Det börjar pirra i benen av frustration, pirra och sticka och göra nästan ont.

  Det knäpper som fan i knäna idag. Dom gör lite ont, både inuti och utanpå, i alla fall det vänstra. Och näsan är lite öm och andas jag in genom den får jag fortfarande lite blodsmak i munnen. Fast bara pyttelite öm, och pyttelite blodsmak. Inte direkt som när jag fick en skatbord i fejset. Där kan man snacka ömt och blodsmak!

Nu ska jag gosa med Gimpa. Det är ju vetenskapligt bevisat att man mår bra av att klappa katter.

När alarmet går igång sover jag sådär som allra bäst och jättetungt. och vakenheten kolliderar med resterna av en jättekonstig dröm. Va? Aj! Nej, va! Ska jag jobba? Fattar noll! Fumlar efter telefonen och trycker och trycker för att få tyst på larmet som blir högre och högre. Jaha, fel telefon. Tar nästa och äntligen blir det tyst.

  Okej varför ringer larmet, vad fan är det jag egentligen ska göra? Minns verkligen ingenting. Var det alls något? Jag är väl ledig va, jooo… ledig är jag. Men nått var det... Vad var det? Bara blunda en ett ögonblick, kanske nån minut… Inte länge alls. Orkar inte vara vaken. Vill inte vara vaken.

  I nått halvvaket tillstånd kommer jag sen på att det ju ska morgonpromenad med Annsofie och Morris. Oj! Fan! klockan, vad är klockan? Kastar av mig täcket, Gimli rullar som en dåligt uppblåst baksetboll över sängen. Snubblar på Amadeus som ligger och sover med toalettdörrkarmen som huvudkudde. Aj aj igen! Kattfan! Ena foten i byxbenet, bakofram. Gå på toa, klä på sig, dricka vatten. Simultankapacitet, det har jag blivit plågsamt medveten om att jag faktiskt inte alls har i den utsträckning jag trodde.

  Gimli sitter på hallgovlet och blänger surt när jag vinglar ut genom dörren, halvstrypt av halsduken och med fel vante på fel hand eller rätt vante på fel hand kanske det blir och två sekunders helveteglömdejagnyckelnångest när dörren slår igen.

Kommer otroligt nog i tid. Annsofie och Morris har reflexer. Jag har dödslängtan. Annsofie kvittrar glatt ”Visst är det lätt att gå upp tidigt när man inte ska göra något!”. Inte idag, inte i min värld i alla fall!

Nån som läst Spring Fanny spring? Det är seriöst den hemskaste boken EVER och jag vet inte vad fan som händer i mitt huvud när jag ska berätta om den. Det blir nån sorts kortslutning och jag beter mig absolut stört. För det är så sorgligt att jag bara vill grina men jag skrattar istället. Såhär går det.

  Det handlar om en pojke och en newfoundlandshund som ställer upp i en slädhundstävling. Pojken har en sjuk morfar eller nått och behöver pengar till sjukvård. Och så finns det nån indian typ, som vunnit den där tävlingen tusen år i rad (ungefär här börjar jag fnissa). Så pojken och Fanny kör som galna för dom bara MÅSTE VINNA för annars kommer morfarn dö (nu frustar jag högt av skratt)! Och dom leder förstås loppet och man tror naturligtvis att dom kommer fixa det! Men, stackars Fanny pallar inte trycket, hon får väl en hjärtinfarkt eller nått och segnar ner och dör på upploppet! Neeej (nu har min röst gått upp i falsett och jag typ skrikskrattar). Men då kommer indianen och hans spann. Och istället för att köra förbi pojken och den döda Fanny, mot segern, stannar han, lyfter upp Fanny och bär henne över mållinjen (och här skrattar jag så tårarna sprutar).

Fan. Bli normal nån gång!

Så. Miguel Torres, en av mina absoluta favoriter, fick sparken från UFC efter att ha skrivit följande på Twitter.

"If a rape van was called a surprise van more women wouldn't mind going for rides in them. Everyone like surprises"

Okej, inte det smartaste eller ens ett särskilt roligat skämt för den delen. Men kom igen för fan! Rashad Evens jämförde vad han skulle göra med Phil Davis med sexuella övergrepp på barn, fick han sparken? Nej. Fick Forrest Griffin sparken när han twittrade ”Rape is the new misssionary.”. Nej, det fick han inte.

  UFC är ju totalt okonsekventa! Det är precis samma med dopingavslöjanden. Marquardt åkte ut på arslet ögona böj, men inte Sonnen. Nån skulle behöva go ninja on Dana Withes ass! Jag blir sååå upprörd!

Det är ju bra om man låst sig ute, att vara granne med sin superschysta kompis (jag syftar på mig själv) så man slipper sätta sig på ett tåg för att åka till Linköping och sova hos sin pojkvän.

  Majje dök väl upp vid elva snåret. ”Vad ringde du inte för?” frågade jag och Majje svarade lite ynkligt att ”Ja du blir ju så arg om man ringer så sent...” och jag protesterade lite upprört och påstod att jag inte alls blev det, vilket förstås var en lögn för det blir jag ju visst det. Jag blir seriöst helsur om folk stör mig efter halv nio på kvällarna. Men nu har min dygnsrytm blivit totalt uppfuckad så just igår gjorde det inget.

Majje fick sova på soffan. Det är nått med den alltså, man drömmer så konstiga drömmar om man sover där. Majje var tex ute och flög bland små kycklingar i ett tv-spel. När hon hade gått la jag mig på soffan och sov en stund jag med. Och drömde också en superweird dröm om att jag råkade krascha en grävskopa eller nått. Det var ju pinsamt så jag försökte smita och gömde mig under ett lass hö i en fodergång i en ladugård. Jag fattar inte vad det är för fel på mig!

Jag är lite halvt om halvt sur idag. Det är Marcus Birros fel. Han dök upp på tv;n i morse och jag vet inte riktigt varför, men nått med honom får mig att vilja utföra en avancerad lynchning. Och sen när jag skulle gå på promenad med Annsofie och Morris och passerade kiosken stod det om honom på löpsedeln och då blev jag ännu grinigare,

  Annsofie och Morris skulle gå förbi Norrköpings akvarier. Och där jag pillade jag på hundleksaker och koppel och önskade att jag också hade nån att handla åt och tänkte på att jag skulle haft det, typ på måndag om det varit lite annorlunda. Men nu är det ju inte lite annorlunda.

  Och sen gick jag hem och tröståt en hamburgare från Texas Longhorns, kollade på min nya favvoserie Braqou och kelade med Gimpa.

Plingeling i telefonen och jag argumenterar med mig själv på väg ut i hallen. ”Måste jag svara? Nej. Men tänk om det är nått viktigt? Hahaha! När ringde någon till dig om nått viktigt senast? Typ aldrig. Just det. Så svara inte då.”. Fast jag svarar ändå för jag har aldrig lyssnat på mig själv så varför börja nu lixom?

  Det är pappa. Det är bara pappa och telefonförsäljare som ringer till mig. Och i mitt huvud kolliderar nu och då som det alltid gör och jag känner vemod, som jag alltid gör. Och saknad, som jag också alltid gör.

  Okej att jag är vuxen nu men jag antar att man på ett sätt alltid är ett barn ändå och en pappa är väl alltid en pappa. Men det är en grå hinna över det som brukade vara svart och blått nu, och en bitter ton i det som brukade vara ett muntert muller. Och det känns lite som ett spännband dras åt runt min bröstkorg när jag jämför idag med då. Det känns som sorg.

Men vad är det med folk och vampyrer egentligen?! Om vampyrism vore en drog skulle det vara inkörsporten till tyngre missbruk, vilket skulle vara typ kannibalism. Hur många tycker att Hannibal Lecter är het? Va? Ingen!

  Och sen kom Twilight sagan och gjorde allt ännu värre! Ett utav mina absolut värsta filmögonblick är i Twilight när Edward tar med sig bruden ut i skogen för att visa vilket monster han är, så visar det sig att det monstruösa med honom är att han glittrar i solen. Allvarligt? Jag får sura uppstötningar bara av att tänka på det! Det är ett par timmar av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaks!

  Härmed tänker jag sätta upp Twilight på min lista över människor jag inte kan befatta mig med. Den består än så länge av följande tre kategorier:

Människor som sympatiserar med SD
Människor som gillar Nick Diaz
Människor som gillar Twilight

Jag viftar argt med armarna och pekar på den utvälta sopkorgen och skriker ”Men vad fan skulle det där vara bra för? Va? VA? Jag hällde ju för fan diskmedel i tonfiskburken! Vad är du för en värdelös jävel som inte kan känna på lukten att det är diskmedel i tonfisken? Va? Ni ska ju ha bra luktsinne! Åååhhh IDIOT! Jag orkar inte med dig! Du borde få äta upp skiten som straff!”

Umgås med exemplar av samma art som jag kanske vore värt att prova…

Det var nån som skulle äta kött till lunch. Och då gick mina tankar av någon anledning till filmer Alive. Ni vet den som handlar om ett flygplanshaveri i Anderna och de överlevande passagerarna tillslut börjar äta av de som dött?

  Och jag tänkte medan jag traskade hemåt, att lätt att jag skulle äta upp döingar om valet var det eller svälta ihjäl! Och sitt nu inte där och skaka fördömande på huvudet och spela chockade och påstå att ni aaaaldrig skulle äta människokött, att ni hellre skulle dööööö! För det skulle ni inte! Och ni skulle inte hoppa ur den överfulla livbåten heller, för att rädda alla andra från att drunkna. Och ni skulle inte hellre bli torterade än att själv tortera. Skärp er!

  Hm… tappade tråden där lite…Vart var jag…? Jo! Vad jag däremot INTE skulle göra är att radda upp döingarna i snön med ansiktet neråt, dra ner brallorna på dom och börja karva små köttbitar ur deras skinkor som jag sen åt råa, fortfarande ståendes och stirra på dom där nakna skinkorna. Det är ju helt sjukt asså…

Det här är verkligen de tvära kastens årstid. Ena dagen är man idel muntert skrockande och leenden och nästa har man en rynka djupare än helvetesgapet mellan ögonbrynen och precis allt får näsvingarna att fladdra av ilska.

  Och man skulle vilja ryta argt åt en gubbe som tycker man håller åt fel håll på promenadvägen runt Motalaån, för vi har ju högertrafik i Sverige. ”För fordon ja, är du en cykel eller, gubbjävel?!”. Men det gör man ju inte. Man bara gnuggar tänderna mot varandra så det börjar värka i underkäken och travar vidare och håller ännu mer till vänster i en löjlig liten protest som ingen fattar.

Jag är på ett strålande humör fast jag stått och väntat utanför Hemköp i 25 minuter på en jävel som inte dök upp. Det är väl karma, för igår var det jag som inte dök upp. Men hon som då väntade satt i alla fall inne i värmen! Hon stod inte i tunna jumpapjuck och fick frostskadade tår, näsor och fingrar för idag är det kallt! Och nej vi ska inte jämföra med tidigare år eller ryssland eller nordpolen eller nått! Vi ska jämföra med igår och i jämförelse med då är det svinkallt!

  Men jag är ändå på ett strålande humör. Det är jag. Och jag flinar fånigt utan nån direkt anledning och kommer på mig och snörper ihop munnen som en pryd kyrkansbarntimmarfröken för jag är så ful när jag ler och sen går det ett par minuter och jag börjar flina igen och kommer på mig igen och snörper ihop munnen igen som… ja ni hajar. Det går runt.

Sen promenerar jag runt strömmen med Annsofie och solenljuset skuttar som skräddare på vattenytan och bländar. Jag berättar om Lambi och vi skrattar lite rått, lite hjärtligt. Typ hälften medlidande och hälften löje. Och sen går jag hem och försöker slå mitt rekord i dubbelhopp istället för att styrketräna för mina ben har ingen lust att göra knäböj idag. Fast nått nytt rekord blev det inte.