Note to self: Amaretto är rent livsfarligt för folk utan självbehärskning.

Det vet jag efter en väldigt trevlig kväll (och väldigt tidig morgon) hos Jeanette och Anna i fredags (lördags). Sen hade jag en mindre trevlig eftermiddag hemma hos mig själv då jag låg i fosterställning på soffan och viskade ”Aldrig mer, aldrig mer!” med en kudde över huvudet. Fast jag tycker det var ganska värt det.

Eftersom jag slocknade redan nio igår och dessutom sovit större delen av dagen vakande jag pigg och utvilad strax efter sju. Det händer inte särskilt mycket så dags en söndag. Det händer faktiskt inte ett jävla skit!

  Jag fiskade lite efter sällskap till en sushilunch men alla var för upptagna eller inte sugna på sushi. Men det var ju jag, så jag gick själv. Det har sina fördelar att äta ensam. Tex får jag inte sitta och titta på när mitt sällskap äter klart efter att själv ha kastat i mig maten på fem minuter. Inte heller behöver jag ångra mig angående min beställning och önska att jag tagit samma som mitt sällskap. Sist, men absolut inte minst, behöver jag inte lyssna på någon annans ointressanta skitsnack.

Ja det är egentligen det enda jag gjort idag. Förutom kollat på UFC hemma hos Sven. Jag är lite förtjust i Rousimar Palhares. Det är för att han har så grova ben. Och är duktig på BJJ. Hur kan man inte gå igång på det lixom?

Nu ska jag sätta mig vid mitt köksbord och klippa och klistra lite.

I samma stund som jag stänger skåpsdörren om dammsugarna sätter katterna igång och piska på varandra så pälsen yr i stora tussar. Och jag skriker och skäller och jagar dom fram och tillbaks genom lägenheten tills deras pälsbollar finns precis överallt (igen)! Då går dom och lägger sig i sängen degar. Det slår aldrig fel! Aldrig! precis som att jag måste stänga dörren till badrummet när jag badar för annars kommer Amadeus och lägger en kabel. Mina katter är såna jävla svin helt enkelt!



Annars har jag blivit bjuden på kalops idag. Det var gott kan jag lova! Och nu ska jag äta lasagne och kolla på film.

Ibland när jag är på jobbet tänker jag på ställen jag hellre skulle befinna mig på. Först var det självklara ställen, som i knät på George St Pierre eller på en badstrand i Costa Rica. Men allt eftersom tiden gick förändrades dom där platserna, till mindre uppenbara alternativ. Och en dag läste jag om två svenskar i ett thailändskt fängelse i Aftonbladet. På bilden satt dom två med sin fängelsehund i knät. Tydligen får man ha husdjur på kåken i Thailand. Och då kände jag att hm, det vore kanske inte så dumt…

  Om man tycker ens jobb är värre än tanken på att sitta i fängelse i Asien (nu tror jag inte att det vore trevligare på riktigt, varmare kanske, mindre jobbiga idioter, mest eftersom jag inte skulle fatta vad dom sa), då skulle jag vilja påstå att det är dags att se sig om efter något annat.

  Men det är inte så jävla lätt och jag lackar på folk som säger ”Men sluta gnäll och gör nått då”. Så säger man bara om man är Moderat eller aldrig varit arbetslös och i hela sitt liv. För hur pissigt ett jobb än är så är en fast inkomst en jävla trygghet. Och den kastar man inte bara i sjön hur som helst. Det är ju inte direkt så att det myllrar av trevliga jobb på arbetsmarknaden just nu.

  Men jo jag måste nog på allvar försöka hitta nått annat. Annars slutar det, i bästa fall, såhär.

Hur kan det bara vara tisdag? Hur?! Visst är det en hjärnblödning man fått om mungipan hänger ner som fan? Gäller det även om det är båda som hänger? En dubbelsidig stroke?

  Det känns lite som jag blivit trampad av en elefant. Lite ihoptryckt men inte direkt skadad. Jag har hört att det inte är så farligt att bli trampad av en elefant eftersom dom har så mjuka fötter.

  Jag såg att Markus Birro höll på och grinade ut i Aftonbladet idag igen. Han blev visst ”ledsen och förvånad” den här gången. Fan vad jag avskyr Birro!

Nu ska jag kamma Amadeus. Det är lite som terapi.

Jag har haft så sjukt mycket att göra sista tiden! Direkt efter nyår (som var trevligt) började jag ju jobba igen efter lite välbehövlig semester. Det var traumatiskt. Så i tre dagar var jag tvungen att ligga på soffan som en strandad val i min pyjamas, kvidandes och stönandes, inte helt olik valsång faktiskt.

  Sen var det torsdag och jag var ledig. Då fick jag lite energi igen. Tillräckligt för att gå på ett extrapass jiu jitsu. Sweet! Och Karro bjöd hem mig på vin och då säger man tack ja och går, så det gjorde jag. Och jag chockade både henne och mig med att senare följa med ut på krogen. Det är inte riktigt min grej, vi ska inte gå in på varför för då blir det så tråkig stämning.

Så var det fredag och jag skulle sitta barnvakt åt Oliver. Det gick strålande. Börjar bli riktigt haj på det där med ungar nu. Och jag lär mig så mycket! Till exempel att aldrig låta ungar leka med nått viktigt, som nyckelknippor, telefoner, hjärtmedicin etc, för dom kan få saker att försvinna spårlöst! Jag lät Oliver leka med min gamla telefon och den står inte att finna nånstans! Jag har letat precis överallt! Som trolleri är det. Mer försvunnen är Maya var när jag skulle köra upp henne till Stockholm.

Och i lördags var jag på middag hemma hos Majje. Fast ”var på middag” sänder lite fel signaler. Jag gjorde det mesta av lagandet om jag får säga det själv. Och det blev strålande! I alla fall gott.

  Men jag skulle ju jobba på söndagen så det blev ingen långdragen kväll. Inte som förra gången… Som pågick väldigt länge. För somliga. För somliga andra slutade det med en handfatsspya och en något ostadig hissfärd nån gång runt tolv. Jag tänker inte säga för vem, men det var inte jag i alla fall!

Och nu är det måndag och snart dags för lite jiu jitsu igen.

Det blev ingen sushi igår, det blev en turkisk burgare på Hötorgshallen. Det var nått av det godaste jag ätit! I alla fall den dagen. Sen blev det ju bio och jag råkade sova bort första 40 minuterna på filmen. Det gjorde inte så mycket, det var inte handlingen jag var mest intresserad av ändå, det var att kolla på hur snygg Robert Downey Jr. Han är het!

Hemma igen kastade jag mig i soffan och satt sönder den. Det kändes fan kränkande! SÅ tung är jag inte! Nu var det inte så illa som det först verkade. Två fjädrar var redan trasiga och nu hade jag alltså pajat en tredje. ”Ja det här var ju inte så bra.” sa morsan lite dystert. ”Jag hade stor användning av den där fjädern.” Sen försökte hon laga den med silvertejp. Och ett par krokar. Och jag blev förbjuden att sitta i vänsterhörnet igen. Som om det är mitt fel att hon har en soffa från tidigt 1900-tal som inte tål NÅNTING!

Jag hälsar på morsan i Stockholm. Och jag har köpt ett par pyjamasbyxor som jag föstås hade med mig. Jag kommer antagligen aldrig ha på mig något annat för dom är assköna! Hade tänkt ha på mig dom på uppresan, men var lite orlig att dom skulle bl skitiga för do är ljusa. När vi skulle klä oss i morse kom morsan ut från muggen med en bh i handen. ”Vad har du för storlek?” frågade hon och slängde bh:n bredvid mig. Jag svarade vad jag har för bhstorlek och morsan tyckte det lät jättekonstigt, typ som en herrbyxestorlek och jag bara ”Va? Vad har du för storlek då?” och morsan sa ”Medium eller small.” ”Vad fan är det för konstig storlek” skrek jag och höll upp bh:n, ”Ska jag pova den här eller?” ”Va, varför skulle du det? Det är ju min bh.” sa morsan förvirrat. Hon pratade tydligen om mina asläckra pyjamasbyxor. Hur skulle jag fatta det när hon stod och viftade med en bh? Nu har hon köpt ett par precis lika dana som jag har.

Sen handlade vi massa mat för sjukt mycket pengar, vilket inte gjorde mig nått för jag ska inte betala för den, bara ät av den. Rätt så perfekt alltså. Men jag höll på att få psykbryt på självbetjäningen på Coop, där man ska dra sina varor själv. Den jävla apparaten var ju dum i huvudet! Det enda som är värre än puckade människor är puckade apparater! Så jag blev förvisad till en bänk. Där fick ja hänga med tre rollatorburna pensionärer. Dom verkade oxå rätt griniga.

Nu ska vi snart in till stan och käka sushi och gå på bio. Jag känner redan nu hur jävla ont i knäna jag kommer få av att sitta ner så länge. Risken finns att jag somnar för jag är trött. Det beror på två saker. Jag sov rätt dåligt eftersom jag kände mig nervös. Sist jag var här kom ”Den stora skammen” och pinkade på mig. Jävligt otrevlig upplevelse. Och för att jag får lite svårt att sova utan Gimpalimpa och min mjukiskrokodil. Som tur var kom Katten och höll mig sällskap större delen av natten, så lite sömn fick jag.

På väg hem från stan stötte jag ihop med grannkärringen som tänder cigaretter i trapphuset. Och eftersom hon höll en cigg i handen och vi var bara 20 meter från porten tyckte jag det var en lämpligt tidpunkt att adressera problemet. Så jag frågade om hon tänder dom i trapphuset och hon sa ”Jaa-aa. Men bara när det blåser.” Det måste alltså blåsa varenda jävla dag i hennes värld. Så jag sa, väldigt artigt och trevligt att hon gärna fick sluta med det eftersom det luktade rök i min lägenhet och hon sa att hon skulle sluta och tillade ”Men idag har jag inte gjort det.” och det tyckte jag ju var bra och det sa jag. Sen när jag gick in i porten stank det ju rök likt förbannat! Puckade kärring!

Igår, efter att ha tagit ännu en tupplur (tror jag sovit typ 14 timmar per dygn sista dagarna), tog jag mig samman och gick till thaiboxningen. Det var kul! Och svettigt, och jobbigt. Men det är ju hela poängen. Men det var kanske inte jättesmart, såhär med facit i hand, för nu har jag ont i sidan igen. Så våld funkar alltså inte. Nästa sak att testa: silvertejp. Allt går att laga med silvertejp! Så det blev ingen träning idag, men jag gick och kollade på jiu-jitsunl. Man kan lära sig en massa bara av att titta på.

Jag har lyssnat på Johnny Cash och Leonard Cohen. Tittat på film. Läst ut en bok. Jag har hasat omkring och lagat mat till mig själv och klappat katterna och inte sagt nästan ett ord på hela dagen. ”Ja tack, på beloppet.” och ”Du kan kasta kvittot, tack.”, typ. Det är inte särskilt svårt att vara tyst när det egentligen inte finns någon man verkligen vill prata med. Och det är egentligen inte särskilt svårt att vara ensam när det inte finns någon man verkligen vill vara med heller. För det mesta, men det blir lite tungt när det finns nått man vill berätta och inser att det inte finns någon att berätta det för.

  Fast sen tänkte jag att det ändå är bättre att vara ensam själv än tillsammans. För jag är rätt kass på det där med att vara social. Typ lite stel och kantig och tyst och skitblyg. Det tar rätt lång tid för mig att slappna av. Så lång tid att det sällan händer kan man säga. Aja, det är som det är.

Hemkommen från julfirandet sedan några timmar. Man blir lätt utmattad av att hänga med släkten. Alla säger och gör saker som om dom kom ut skulle få oss att framstå som… ja… alkoholiserade nutjobs hela bunten! Det är ju tur att det bara är jul en gång om året.

  Nu blir det sofflocket resten av dagen alltså. Och inte en jävla bit julmat till!

Jag har insett en sak, jag är långsint. Alltså vi snackar inte om att sura ett par veckor eller så. Vi snackar om att hålla en grudge i år!

Exempel 1: För typ 12 år sedan sommarjobbade jag på ett grossistföretag. Under en rast gjorde en kollega sig lust över mig och sa att ”Det var så roligt när Jonna skrev att Världens bar hade sökt mig. Som om det var hela världens bar! Hahaha!”

  Den där kollegat trodde det hette Värdens bar, som i ”Jag äger stället, jag är värd här”. Jag blev lite osäker och vågade lixom inte stå på mig. Men ett par månader senare när jag traskade utför Västgötabacken såg jag ju att jag hade rätt. Jag hade rätt! Jävla kärring! Åh vad jag fortfarande önskar jag kunde åka tillbaks i tiden och tala om för henne att det är hon som är ett rikspucko!

Exempel 2. Utspelade sig för fem eller sex år sedan och gör mig fortfarande lika delar upprörd och skadeglad. Min faster hade skaffat en katt. En birmakattunge. När jag kom dit ville hon att jag skulle ha Figaro kopplad inomhus så han inte skulle skrämma katten. Jag blev sur. Figaro var för fan van vid katter.

  Ännu surare blev jag när min faster började hylla blindhunden Charlie, som också skulle fira jul med oss, och säga att han inte skulle behöva vara kopplad för han var ju typ den smartaste och lydigaste hunden i hela jävla världen!

  Japp, pist off as hell var jag! Så jävla förorättad och förolämpad alltså! Tills Charlie kom. Och fick syn på katten. Och flög genom vardagsrummet som en fet, svart kanonkula så bord och stolar och gamla tanter flög åt alla håll! Totalt döv för alla kommandon som skreks ut från alla (utom mig då som stod och skrockade förtjust med Figaro lydligt placerad vid mina fötter) Som jag tvådde mina händer när lilla katten resten av julen satt under soffan och tryckte, halvt skrämd till döds av den ”superlydiga” Charlie. Hahaha!

  Figaro skulle aldrig betett sig på det sättet. Han var snäll mot katter! Oftast i alla fall. På den tiden. Inte på slutet. Jag saknar Spigge. Det gör inte katterna, oavsett hur det såg ut ibland.

Efter lite övertalning bestämde sig min dvd för att funka igen. Så jag avslutade kvällen med en film, The guard. Den var helt okej men inte skitrolig, egentligen. Normalt sett hade jag inte skrattat särskilt mycket åt den, men eftersom det gjorde så jävla ont att skratta igår så blev ju allt hysteriskt roligt. Aoutch!

  I morse gick jag med Annsofie och Morris till bageriet. Som två asgamla kärringar stapplade vi fram och var tvungen att pausa då och då. Gustav hade lovat att hämta oss med bilen om det sket sig. Schysst! Och fortfarande var allt asroligt, som när Annsofie skulle plocka upp efter Morris. Hur kul är det normalt va? Inte kul alls. Förutom idag då, jag skrattade så jag nästan tappade luften. Var tvungen att luta mig lite mot en vägg för att kunna andas. Ojoj! Men hellre skratta så man nästang grinar än bara grina.

Jag tog en tupplur på en två timmar eller nått efter den där fruktansvärt ansträngande promenaden som normalt sätt bara tar 20 minuter men idag tog det dubbla. Och när jag vaknade kände jag mig mycket, mycket bättre! Vilken lättnad!

Nu ska jag gå och införskaffa lite painkillers.

Jag har lite julverkstad helt i min ensamhet. Förutom katterna då, som mest förstör. Och ett glas vin, som gör att jag inte vill kasta ut katterna genom fönstret trots att dom förstööööör!

  Somliga kan slå in paket så dom ser ut som rena konstverken. Sådär att man faktiskt inte vill öppna dom för det inuti kan bara inte vara finare än utsidan! Jag är inte en av dom. Jag mest bara rullar in skiten i papper och drar på ett par hundra meter snören. Mycket snöre kan få vad som helst att se fint ut.



Jag tycker lite synd om mig själv idag. Har ju som tidigare nämnt ont i sidan, kanske mer ont än nödvändigt, eftersom jag inte kan låta bli att trycka och vrida och böja för att kolla vad som gör ont och vad som inte gör det.

  Det som stör mig mest är att det inte syns. Ska man ha ont ska det synas. Man vill ju ha nått att visa upp, typ ett gips, eller några stygn, eller en fet lårkaka. Kan man ha det var som helst föresten?

  Jag inbillar mig att jag har ganska hög smärttröskel. Men det tror ju ingen på om man gnäller ihjäl sig över nått som inte syns. Och ingen som sett mig slå i en tå skulle föresten tro på det. Nåja, färdiggnällt (för den här gången).

Jag råkade kolla på ett klipp från Aftonbladet med Calle Schulman där dom pratar om nån snorunge som hoppat upp på en häst i en hage och sen trillat av. Hästarna går sen tillbaks till den utslagna tjuvryttaren och Calle Schulman och hans gäster får det till att hästarna går dit för att kolla så killen är okej. Allvarligt? Hahaha! Dom är för fan bara nyfikna! Om killen brutit nacken skiter väl dom i. Det är för fan hästar! Inte människor vi pratar om!

  Jag tycker föresten att Schulmanbröderna är nästan lika störande som Marcus Birro. Inte helt, men dom ligger inte långt efter. Musse Hasselvall däremot, han är ju sweet, speciellt när han pratar häst och blir upprörd över strutsmisshandel.

Okej för första gången på länge (peppar peppar) låste jag mig ute. Kul i jul lixom! Inte för att skryta om min fantastiska fysik, men normalt sett kan jag klättra in via balkongen. Ontet i sidan hindrade mig från det idag.

  Hade en svag förhoppning om att nycklarna kanske trillat ur fickan på gymmet, det hade dom naturligtvis inte. Men när jag var där passade jag på att tigga lite hjälp. Det är ju tur att folk är så snälla alltså! Det blev inget dramatisk kostymbyte i en telefonkiosk eller så, men lite superherofeeling var det faktiskt, att nån helt hjältemodigt och utan fruktan för sin egen säkerhet (antagligen för att ett fall från 2 meters höjd inte är så himla farligt) klättrade in på balkongen för att släppa in mig. Det är fan inte vem som helst som ställer upp på sånt sådär bara, utan att först kolla hitta.se! Min tacksamhet når inga gränser! (OBS! Varning! Halka inte i allt smör.)

  Nyckelklippan låg i jackan jag normalt har när jag går till gymmet, så no worries there lixom. Det enda problemet nu är att jag känner att min ställning som bussigaste kompisen i stan är svårt hotad. Crap! Måste göra nått åt det här!

Jaha, nån hjältedyrkanbild blir det inte. Nån måtta får det fan vara lixom! Dessutom vill väl superheros inte få sin identitet avslöjad eller? Det får bli en bild på dagens inte superhälsosamma lunch: vörtbröd med ost och skinka. Men seriöst, det är faktiskt bara jul en gång om året så då får man trycka i sig skit tills det rinner ut genom alla möjliga kroppsöppningar. Eller?

Man börjar morgonen med lite bläddrande i virtuella morgon/dagstidningar och förvånas som vanligt över vad som anses vara nyhetsstoff. Kajsa Bergqvist är lesbisk. Jaha? Nån som bryr sig eller? På Expressens sida (som jag vanligtvis inte besöker) sitter Marcus Birro i headern och ser svår ut! Argh!

  Och sen börjar det lukta rök i lägenheten, grannjäveln har varit igång igen. Hatahatahata! I tvättstugan har nån annan grannjävel inte lämnat tillbaks nyckeln till torkrummet. Den här dagen är så jävla doomed!

Efter att ha rullat omkring och svettats på gymmet gick jag till Annsofie. Hon är just nu lätt handikappad efter sin operation så som den barmhärtiga samarit jag är hade jag lovat att ta Morris på en promenad. Vi gick runt Himmelstalund. Under rådande omständigheter skulle man kunna säga att det var rena snökaoset där. Hade ju fan kommit säkert tre centimeter! När hände det?

  När vi var tillbaks kom Morris ihåg att han hatar mig, eller så ville han ge igen för att jag släpat honom över e22bron. Det var inte så populärt. Så han fick ett litet psykbryt. Värsta Figaroflashbacken. Annsofie blev upprörd och skämdes över honom.

Vidare har jag käkat middag hos Sven. Den jäveln bjöd dessutom på pepparkakor så jag åt som vanligt för mycket. För jag har ju som tidigare nämnt noll självbehärskning. Frosseri är min dödssynd.

Eftersom mina revben gör ont så skippade jag thaiboxningen och lyssnade på Lars Demian istället. Majoriteten av hans texter handlar om att han är aspackad eller betett sig som ett svin mot nån stackars brud som heter Isabell eller Susanna. Youtube:a gärna Dagen efter igår. Suveränt minsann.

  Och under tiden försökte jag skissa lite. En gäspande ponny fick det bli idag. Jag har inte riktigt tålamod längre, med alla detaljer, så jag använder sudden lite väl generöst. Resultatet blir typ väldigt simpelt, men det får duga. Jag kommer ändå aldrig bli nån konstnär.

Nu måste jag checka skinkan.

Jag har lite ont i revbenen på högersidan efter träningen. Även om det inte är jättemånga kilon som landar på en, så känns det lite som att få en elefantbebis i bröstet, tack vara att dom där kilona kommer med lite fart.

  Och det är frustrerande att vara svagast hela tiden. Det är kanske bara en undanflykt. Teknik är väl det viktigaste, men är styrkeskillnaden för stor tror jag starkast vinner. Och föresten har jag inte bra teknik heller så jag är så att säga jävligt körd. Man borde varit kille. Eller fått gå i barngruppen. Fatta vad najs att vara störst och starkast hela tiden!

Borde ta hårdare tag med styrketräningen. Men det är inte roligt när jag inte vågar göra tunga marklyft och knäböj, för mina knän gör ont så ofta nu för tiden och jag blir skraj att dom verkligen ska paja. Då är ju allt kört.

  Skulle behöva tappa i alla fall åtta kilon fett men det är ju det drygaste som finns och jag är så jävla lat! Så kollar jag på gamla bilder och blir bara less på mig själv som släppte allt. Inte för att jag nånsin var nått muskelpaket men fan så mycket bättre än nu var det ju. Skjut mig!

Jag älskar att fika hos Annsofie och Gustav. Man får koppar med fat, mjölk i en liten kanna bredvid och kaffet får man hälla ur en kaffepanna. Hembakade lussebullar och pepparkakor. Det smakar bra mycket bättre än köpta!
  Morris var med Gustav på jobbet. Han lär nog inte bli helt nöjd när han kommer hem och upptäcker att jag varit där. Som jag tidigare nämnt har han lite svårt att bestämma sig för vad han tycker om mig. Lite hatkärl… nä föresten, det var nog att ta i. Mer lite hatgillarsådärhalvdant. Själv gillar jag ju Morris asmycket och försöker ställa mig in så fort jag får chansen. Men idag fick jag bara klappa deras julgrisar.

Efter att ha länsat kakfatet, snackat skit om Mikael Wiehe, folk i bandt-shirts och konstaterat att alla med jeansvästar har namn som slutar på y gick jag hem och fikade lite till med Sven över bland annat ett avsnitt Braquo. Bästa serien just nu!

Jag köpte en julskinka förut. Men sen hittade jag inte min köttermometer. Det är fan skandal! Nu blir det ingen vörtmacka med skicka i kväll.