Det blev ingen sushi igår, det blev en turkisk burgare på Hötorgshallen. Det var nått av det godaste jag ätit! I alla fall den dagen. Sen blev det ju bio och jag råkade sova bort första 40 minuterna på filmen. Det gjorde inte så mycket, det var inte handlingen jag var mest intresserad av ändå, det var att kolla på hur snygg Robert Downey Jr. Han är het!

Hemma igen kastade jag mig i soffan och satt sönder den. Det kändes fan kränkande! SÅ tung är jag inte! Nu var det inte så illa som det först verkade. Två fjädrar var redan trasiga och nu hade jag alltså pajat en tredje. ”Ja det här var ju inte så bra.” sa morsan lite dystert. ”Jag hade stor användning av den där fjädern.” Sen försökte hon laga den med silvertejp. Och ett par krokar. Och jag blev förbjuden att sitta i vänsterhörnet igen. Som om det är mitt fel att hon har en soffa från tidigt 1900-tal som inte tål NÅNTING!

Jag hälsar på morsan i Stockholm. Och jag har köpt ett par pyjamasbyxor som jag föstås hade med mig. Jag kommer antagligen aldrig ha på mig något annat för dom är assköna! Hade tänkt ha på mig dom på uppresan, men var lite orlig att dom skulle bl skitiga för do är ljusa. När vi skulle klä oss i morse kom morsan ut från muggen med en bh i handen. ”Vad har du för storlek?” frågade hon och slängde bh:n bredvid mig. Jag svarade vad jag har för bhstorlek och morsan tyckte det lät jättekonstigt, typ som en herrbyxestorlek och jag bara ”Va? Vad har du för storlek då?” och morsan sa ”Medium eller small.” ”Vad fan är det för konstig storlek” skrek jag och höll upp bh:n, ”Ska jag pova den här eller?” ”Va, varför skulle du det? Det är ju min bh.” sa morsan förvirrat. Hon pratade tydligen om mina asläckra pyjamasbyxor. Hur skulle jag fatta det när hon stod och viftade med en bh? Nu har hon köpt ett par precis lika dana som jag har.

Sen handlade vi massa mat för sjukt mycket pengar, vilket inte gjorde mig nått för jag ska inte betala för den, bara ät av den. Rätt så perfekt alltså. Men jag höll på att få psykbryt på självbetjäningen på Coop, där man ska dra sina varor själv. Den jävla apparaten var ju dum i huvudet! Det enda som är värre än puckade människor är puckade apparater! Så jag blev förvisad till en bänk. Där fick ja hänga med tre rollatorburna pensionärer. Dom verkade oxå rätt griniga.

Nu ska vi snart in till stan och käka sushi och gå på bio. Jag känner redan nu hur jävla ont i knäna jag kommer få av att sitta ner så länge. Risken finns att jag somnar för jag är trött. Det beror på två saker. Jag sov rätt dåligt eftersom jag kände mig nervös. Sist jag var här kom ”Den stora skammen” och pinkade på mig. Jävligt otrevlig upplevelse. Och för att jag får lite svårt att sova utan Gimpalimpa och min mjukiskrokodil. Som tur var kom Katten och höll mig sällskap större delen av natten, så lite sömn fick jag.

På väg hem från stan stötte jag ihop med grannkärringen som tänder cigaretter i trapphuset. Och eftersom hon höll en cigg i handen och vi var bara 20 meter från porten tyckte jag det var en lämpligt tidpunkt att adressera problemet. Så jag frågade om hon tänder dom i trapphuset och hon sa ”Jaa-aa. Men bara när det blåser.” Det måste alltså blåsa varenda jävla dag i hennes värld. Så jag sa, väldigt artigt och trevligt att hon gärna fick sluta med det eftersom det luktade rök i min lägenhet och hon sa att hon skulle sluta och tillade ”Men idag har jag inte gjort det.” och det tyckte jag ju var bra och det sa jag. Sen när jag gick in i porten stank det ju rök likt förbannat! Puckade kärring!

Igår, efter att ha tagit ännu en tupplur (tror jag sovit typ 14 timmar per dygn sista dagarna), tog jag mig samman och gick till thaiboxningen. Det var kul! Och svettigt, och jobbigt. Men det är ju hela poängen. Men det var kanske inte jättesmart, såhär med facit i hand, för nu har jag ont i sidan igen. Så våld funkar alltså inte. Nästa sak att testa: silvertejp. Allt går att laga med silvertejp! Så det blev ingen träning idag, men jag gick och kollade på jiu-jitsunl. Man kan lära sig en massa bara av att titta på.

Jag har lyssnat på Johnny Cash och Leonard Cohen. Tittat på film. Läst ut en bok. Jag har hasat omkring och lagat mat till mig själv och klappat katterna och inte sagt nästan ett ord på hela dagen. ”Ja tack, på beloppet.” och ”Du kan kasta kvittot, tack.”, typ. Det är inte särskilt svårt att vara tyst när det egentligen inte finns någon man verkligen vill prata med. Och det är egentligen inte särskilt svårt att vara ensam när det inte finns någon man verkligen vill vara med heller. För det mesta, men det blir lite tungt när det finns nått man vill berätta och inser att det inte finns någon att berätta det för.

  Fast sen tänkte jag att det ändå är bättre att vara ensam själv än tillsammans. För jag är rätt kass på det där med att vara social. Typ lite stel och kantig och tyst och skitblyg. Det tar rätt lång tid för mig att slappna av. Så lång tid att det sällan händer kan man säga. Aja, det är som det är.

Hemkommen från julfirandet sedan några timmar. Man blir lätt utmattad av att hänga med släkten. Alla säger och gör saker som om dom kom ut skulle få oss att framstå som… ja… alkoholiserade nutjobs hela bunten! Det är ju tur att det bara är jul en gång om året.

  Nu blir det sofflocket resten av dagen alltså. Och inte en jävla bit julmat till!

Jag har insett en sak, jag är långsint. Alltså vi snackar inte om att sura ett par veckor eller så. Vi snackar om att hålla en grudge i år!

Exempel 1: För typ 12 år sedan sommarjobbade jag på ett grossistföretag. Under en rast gjorde en kollega sig lust över mig och sa att ”Det var så roligt när Jonna skrev att Världens bar hade sökt mig. Som om det var hela världens bar! Hahaha!”

  Den där kollegat trodde det hette Värdens bar, som i ”Jag äger stället, jag är värd här”. Jag blev lite osäker och vågade lixom inte stå på mig. Men ett par månader senare när jag traskade utför Västgötabacken såg jag ju att jag hade rätt. Jag hade rätt! Jävla kärring! Åh vad jag fortfarande önskar jag kunde åka tillbaks i tiden och tala om för henne att det är hon som är ett rikspucko!

Exempel 2. Utspelade sig för fem eller sex år sedan och gör mig fortfarande lika delar upprörd och skadeglad. Min faster hade skaffat en katt. En birmakattunge. När jag kom dit ville hon att jag skulle ha Figaro kopplad inomhus så han inte skulle skrämma katten. Jag blev sur. Figaro var för fan van vid katter.

  Ännu surare blev jag när min faster började hylla blindhunden Charlie, som också skulle fira jul med oss, och säga att han inte skulle behöva vara kopplad för han var ju typ den smartaste och lydigaste hunden i hela jävla världen!

  Japp, pist off as hell var jag! Så jävla förorättad och förolämpad alltså! Tills Charlie kom. Och fick syn på katten. Och flög genom vardagsrummet som en fet, svart kanonkula så bord och stolar och gamla tanter flög åt alla håll! Totalt döv för alla kommandon som skreks ut från alla (utom mig då som stod och skrockade förtjust med Figaro lydligt placerad vid mina fötter) Som jag tvådde mina händer när lilla katten resten av julen satt under soffan och tryckte, halvt skrämd till döds av den ”superlydiga” Charlie. Hahaha!

  Figaro skulle aldrig betett sig på det sättet. Han var snäll mot katter! Oftast i alla fall. På den tiden. Inte på slutet. Jag saknar Spigge. Det gör inte katterna, oavsett hur det såg ut ibland.

Efter lite övertalning bestämde sig min dvd för att funka igen. Så jag avslutade kvällen med en film, The guard. Den var helt okej men inte skitrolig, egentligen. Normalt sett hade jag inte skrattat särskilt mycket åt den, men eftersom det gjorde så jävla ont att skratta igår så blev ju allt hysteriskt roligt. Aoutch!

  I morse gick jag med Annsofie och Morris till bageriet. Som två asgamla kärringar stapplade vi fram och var tvungen att pausa då och då. Gustav hade lovat att hämta oss med bilen om det sket sig. Schysst! Och fortfarande var allt asroligt, som när Annsofie skulle plocka upp efter Morris. Hur kul är det normalt va? Inte kul alls. Förutom idag då, jag skrattade så jag nästan tappade luften. Var tvungen att luta mig lite mot en vägg för att kunna andas. Ojoj! Men hellre skratta så man nästang grinar än bara grina.

Jag tog en tupplur på en två timmar eller nått efter den där fruktansvärt ansträngande promenaden som normalt sätt bara tar 20 minuter men idag tog det dubbla. Och när jag vaknade kände jag mig mycket, mycket bättre! Vilken lättnad!

Nu ska jag gå och införskaffa lite painkillers.

Jag har lite julverkstad helt i min ensamhet. Förutom katterna då, som mest förstör. Och ett glas vin, som gör att jag inte vill kasta ut katterna genom fönstret trots att dom förstööööör!

  Somliga kan slå in paket så dom ser ut som rena konstverken. Sådär att man faktiskt inte vill öppna dom för det inuti kan bara inte vara finare än utsidan! Jag är inte en av dom. Jag mest bara rullar in skiten i papper och drar på ett par hundra meter snören. Mycket snöre kan få vad som helst att se fint ut.



Jag tycker lite synd om mig själv idag. Har ju som tidigare nämnt ont i sidan, kanske mer ont än nödvändigt, eftersom jag inte kan låta bli att trycka och vrida och böja för att kolla vad som gör ont och vad som inte gör det.

  Det som stör mig mest är att det inte syns. Ska man ha ont ska det synas. Man vill ju ha nått att visa upp, typ ett gips, eller några stygn, eller en fet lårkaka. Kan man ha det var som helst föresten?

  Jag inbillar mig att jag har ganska hög smärttröskel. Men det tror ju ingen på om man gnäller ihjäl sig över nått som inte syns. Och ingen som sett mig slå i en tå skulle föresten tro på det. Nåja, färdiggnällt (för den här gången).

Jag råkade kolla på ett klipp från Aftonbladet med Calle Schulman där dom pratar om nån snorunge som hoppat upp på en häst i en hage och sen trillat av. Hästarna går sen tillbaks till den utslagna tjuvryttaren och Calle Schulman och hans gäster får det till att hästarna går dit för att kolla så killen är okej. Allvarligt? Hahaha! Dom är för fan bara nyfikna! Om killen brutit nacken skiter väl dom i. Det är för fan hästar! Inte människor vi pratar om!

  Jag tycker föresten att Schulmanbröderna är nästan lika störande som Marcus Birro. Inte helt, men dom ligger inte långt efter. Musse Hasselvall däremot, han är ju sweet, speciellt när han pratar häst och blir upprörd över strutsmisshandel.

Okej för första gången på länge (peppar peppar) låste jag mig ute. Kul i jul lixom! Inte för att skryta om min fantastiska fysik, men normalt sett kan jag klättra in via balkongen. Ontet i sidan hindrade mig från det idag.

  Hade en svag förhoppning om att nycklarna kanske trillat ur fickan på gymmet, det hade dom naturligtvis inte. Men när jag var där passade jag på att tigga lite hjälp. Det är ju tur att folk är så snälla alltså! Det blev inget dramatisk kostymbyte i en telefonkiosk eller så, men lite superherofeeling var det faktiskt, att nån helt hjältemodigt och utan fruktan för sin egen säkerhet (antagligen för att ett fall från 2 meters höjd inte är så himla farligt) klättrade in på balkongen för att släppa in mig. Det är fan inte vem som helst som ställer upp på sånt sådär bara, utan att först kolla hitta.se! Min tacksamhet når inga gränser! (OBS! Varning! Halka inte i allt smör.)

  Nyckelklippan låg i jackan jag normalt har när jag går till gymmet, så no worries there lixom. Det enda problemet nu är att jag känner att min ställning som bussigaste kompisen i stan är svårt hotad. Crap! Måste göra nått åt det här!

Jaha, nån hjältedyrkanbild blir det inte. Nån måtta får det fan vara lixom! Dessutom vill väl superheros inte få sin identitet avslöjad eller? Det får bli en bild på dagens inte superhälsosamma lunch: vörtbröd med ost och skinka. Men seriöst, det är faktiskt bara jul en gång om året så då får man trycka i sig skit tills det rinner ut genom alla möjliga kroppsöppningar. Eller?

Man börjar morgonen med lite bläddrande i virtuella morgon/dagstidningar och förvånas som vanligt över vad som anses vara nyhetsstoff. Kajsa Bergqvist är lesbisk. Jaha? Nån som bryr sig eller? På Expressens sida (som jag vanligtvis inte besöker) sitter Marcus Birro i headern och ser svår ut! Argh!

  Och sen börjar det lukta rök i lägenheten, grannjäveln har varit igång igen. Hatahatahata! I tvättstugan har nån annan grannjävel inte lämnat tillbaks nyckeln till torkrummet. Den här dagen är så jävla doomed!

Efter att ha rullat omkring och svettats på gymmet gick jag till Annsofie. Hon är just nu lätt handikappad efter sin operation så som den barmhärtiga samarit jag är hade jag lovat att ta Morris på en promenad. Vi gick runt Himmelstalund. Under rådande omständigheter skulle man kunna säga att det var rena snökaoset där. Hade ju fan kommit säkert tre centimeter! När hände det?

  När vi var tillbaks kom Morris ihåg att han hatar mig, eller så ville han ge igen för att jag släpat honom över e22bron. Det var inte så populärt. Så han fick ett litet psykbryt. Värsta Figaroflashbacken. Annsofie blev upprörd och skämdes över honom.

Vidare har jag käkat middag hos Sven. Den jäveln bjöd dessutom på pepparkakor så jag åt som vanligt för mycket. För jag har ju som tidigare nämnt noll självbehärskning. Frosseri är min dödssynd.

Eftersom mina revben gör ont så skippade jag thaiboxningen och lyssnade på Lars Demian istället. Majoriteten av hans texter handlar om att han är aspackad eller betett sig som ett svin mot nån stackars brud som heter Isabell eller Susanna. Youtube:a gärna Dagen efter igår. Suveränt minsann.

  Och under tiden försökte jag skissa lite. En gäspande ponny fick det bli idag. Jag har inte riktigt tålamod längre, med alla detaljer, så jag använder sudden lite väl generöst. Resultatet blir typ väldigt simpelt, men det får duga. Jag kommer ändå aldrig bli nån konstnär.

Nu måste jag checka skinkan.

Jag har lite ont i revbenen på högersidan efter träningen. Även om det inte är jättemånga kilon som landar på en, så känns det lite som att få en elefantbebis i bröstet, tack vara att dom där kilona kommer med lite fart.

  Och det är frustrerande att vara svagast hela tiden. Det är kanske bara en undanflykt. Teknik är väl det viktigaste, men är styrkeskillnaden för stor tror jag starkast vinner. Och föresten har jag inte bra teknik heller så jag är så att säga jävligt körd. Man borde varit kille. Eller fått gå i barngruppen. Fatta vad najs att vara störst och starkast hela tiden!

Borde ta hårdare tag med styrketräningen. Men det är inte roligt när jag inte vågar göra tunga marklyft och knäböj, för mina knän gör ont så ofta nu för tiden och jag blir skraj att dom verkligen ska paja. Då är ju allt kört.

  Skulle behöva tappa i alla fall åtta kilon fett men det är ju det drygaste som finns och jag är så jävla lat! Så kollar jag på gamla bilder och blir bara less på mig själv som släppte allt. Inte för att jag nånsin var nått muskelpaket men fan så mycket bättre än nu var det ju. Skjut mig!

Jag älskar att fika hos Annsofie och Gustav. Man får koppar med fat, mjölk i en liten kanna bredvid och kaffet får man hälla ur en kaffepanna. Hembakade lussebullar och pepparkakor. Det smakar bra mycket bättre än köpta!
  Morris var med Gustav på jobbet. Han lär nog inte bli helt nöjd när han kommer hem och upptäcker att jag varit där. Som jag tidigare nämnt har han lite svårt att bestämma sig för vad han tycker om mig. Lite hatkärl… nä föresten, det var nog att ta i. Mer lite hatgillarsådärhalvdant. Själv gillar jag ju Morris asmycket och försöker ställa mig in så fort jag får chansen. Men idag fick jag bara klappa deras julgrisar.

Efter att ha länsat kakfatet, snackat skit om Mikael Wiehe, folk i bandt-shirts och konstaterat att alla med jeansvästar har namn som slutar på y gick jag hem och fikade lite till med Sven över bland annat ett avsnitt Braquo. Bästa serien just nu!

Jag köpte en julskinka förut. Men sen hittade jag inte min köttermometer. Det är fan skandal! Nu blir det ingen vörtmacka med skicka i kväll.

Ensam på kafé med tankarna långt in under halsdukens innersta varv. Utanför hänger himlen som ett grått draperi mellan hustaken. Inga vintervita färger i år, bara blöt asfalt och klumpar av salt.
  Jag tänker på honom och färgen på hans ögon och kan inte längre minnas om det var grått i det blå eller blått i det grå. Det gör inte längre ont. Och jag stålsätter i mig några sekunder för när man inte längre har ont får man ont just därför. För att det är så över. Men det kommer inget. Bara en svag skälvning. Fast det är klart, jag minns ändå.
  Går runt strömmen hem och det är mörkt och tyst. Det yr snökorn i luften, så små att dom knappt syns men det känns när dom landar i ögonfransarna och gör världen mjuk i kanten. Och jag minns ett par rader jag läste nån gång. Några fina ord.

Det är så långt mellan dig och mig

som mellan då och nu

Men jag talar ibland med dig

med det i mig som är du

Vad är poängen med att gå upp sju om man sen går och lägger sig på soffan och sover vidare där? Vet ej! Men det var i alla fall vad jag gjorde i morse och som vanligt drömde jag tvärrubbade drömmar. Den här gången hade jag tydligen smittat någon med syfilis under jiu-jitsuträningen. Det känns inte helt okej alltså.

Jag har städat köket idag. Hittade ett par grejer i ett skåp som jag totalt glömt bort att jag hade. Det är ju alltid kul. Händer dess värre inte så ofta nu för tiden. Det är en av nackdelarna med att inte stuva undan skit man inte vet vad man ska göra med i skåp.

  Folk har en tendens att titta lite medlidsamt på mig när dom får veta att jag gillar att städa. Ungefär som dom tänker ”Åååh stackars henne, hon måste ju vara konstigt. Eller i alla fall inte ha nått liv alls!”. Ja visst, förvisso är det sant. Men knappast för att jag har ett rent hem! Vad folk inte fattar är att anledningen till att jag gillar att städa är att jag aldrig måste göra det. Till skillnad från många andra grisar som låter skiten frodas till dom, fast dom verkligen inte vill, måste spendera en hel dag med att röja upp i skiten. Jag kan alltid skita i det, till och med om jag ska ha gäster.

  Hört uttrycket bättre att förekomma än att förekommas? Det gäller städning också. 20 minuter ett par gånger i veckan behöver jag spendera på att städa av min lägenhet för att den ska hålla sig i ett trevligt skick. Haha! Sug på det era puckade fanskap!

För er okunniga stackare (jag själv tex, lärde mig det alldeles nyss) som inte vet vad SGL står för, så är det Svenska graplingligan. Finalen gick av stapeln idag alltså, i Ektorpshallen, som är fan så mycket svårare att hitta än vad man skulle kunna tro. Klockan åtta blev vi inte insläppta, vilket vi skulle bli. Orsak: Vaktmästaren fikade, eller nått annat helidiotisk. Fanskapet bad inte ens om ursäkt när han typ en kvart försent anlände. Så jävla inte okej tycker jag som är tidsfascist! Men skit samma. 

Lite bilder.




Jag har ingen aning om hur många som skulle komma, men av dom som kom var det bara en som inte klarade vikten. Och majoriteten av alla deltagare var män. Nästan nakna män. Svettiga män. Med varierande mängd muskler. Hade jag vetat om det hade jag ju försökt engagera mig i den här sporten way tidigare! Haha! Skojar bara…

Nu blir det fler bilder.

Min julklappsinspiration var så låg i år att jag faktiskt övervägde att köpa trisslotter till folk. Men tanken på den oändliga ångest jag skulle uppleva om jag gett bort en vinstlott avhöll mig. Jag skulle seriöst aldrig orka leva vidare om nån vunnit massa (eller bara lite för den delen) pengar på en lott jag köpt och gett bort. Aldrig.

  Jul är inte så kul längre. Jag kanske är lite omogen av mig, men jag tycker fortfarande att det är roligare att få klappar än att ge bort dom. Tyvärr får jag inte så många klappar nu för tiden, så jag finner inget direkt nöja i allt det här.

Och nu ska jag berätta om mitt värsta julklappsminne. Det var en jul när jag gick i högstadiet och hade önskat mig ett vintertäcke till min ponny Domino. Under granen låg det ett jättestort mjukt packet. Fatta min lycka alltså! Jag var säker på att det var ett skogsgrönt bukefalostäcke. Och ännu säkrare blev jag förstås när morsan tyckte jag skulle spara paketet till sist!

  Men det var inget täcke. Det var en gigantisk röd dunjacka, mycket modern på den tiden. Morsan ögon tindrade av förtjusning. Det gjorde inte mina, jag började fan nästan grina av besvikelse. En dunjacka? Och en röd dessutom? Vad fan?! Som om morsan inte kände mig ALLS!

  Jag fick byta jackan (som varit dyrare än två bukefalsotäcken) mot en blå skidjacka istället. Det kan nog varit sista året i mitt liv som jag var sådär galet exalterad inför klappöppningen. Tack för det morsan! Du dödade julen!

Nu för tiden behöver jag inte längre köpa funktionella kläder, alltså typ med massa fickor (för godis, bajspåsar, leksaker, klicker), vattenavstörande (för långa, blöta promenader), varma (för långa, kalla promenader) osv osv. Nu när jag alltså kan köpa kläder för att dom är snygga har jag kommit till två insikter. Att jag inte vet vad jag tycker är snyggt. Och att jag är missbildad. INGENTING sitter bra på mig. Inte ens one size fits allmössor funkar! What the hell?!

Jag känner mig som elefantmannen och Quasimodos kärleksbarn när jag står i provrummet på Lindex. Vet ni hur det är? Om inte så är det ungefär som när man passerar ett skyltfönster och skrattar hånfullt åt det fula fanskapet där innanför för att sekunden efter inse att det är sin egen spegelbild man skrattar åt. Skitkul en stund och sen lite smärtsamt.

Men det är faktiskt helt okej att känna sig ful, för det finns så jävla mycket annat som är viktigare än att se bra ut. Bara idioter tycker snygg är det viktigaste adjektivet att beskriva någon med och vem bryr sig om vad idioter tycker? Bara andra idioter. Vad som däremot inte är okej är att känna sig värdelös för att man känner sig ful.
  Så visst jag kanske ser ut som en tunna skit (idag), men jag är i alla fall rolig och rolig kickar snyggs arsel varenda jävla dag i veckan!

Att teckna är en färskvara och det var så länge sedan jag höll i en penna att jag helt glömt bort hur man gör. Tveksamma handrörelser. Bara lite enkelt skissande, som inte alls känns enkelt, som känns spänt och stelt. Som allt nu för tiden. För hårda konturer, för mjuka konturer, för mörka skuggor, för få skuggor. För platt, för dött, för osymetriskt, för fult, för många träd åt helvete. Fast sen blir det okej. Kanske inte bra, men okej. 

I kväll har jag tränat lite. Dags att bestämma om det blir jiu-jitsu eller thai nästa termin. Jag gillar inte att behöva välja. Aldrig, inte bara i det här fallet. Ta bara som exempel om man går ut och äter. Så fort maten kommit in ångrar jag mitt beslut och önskar att jag valt det mitt sällskap äter. Crap!

Barnvakteriet då, det gick som en dans. Jag tror jag är så gott som botad från min barnskräck. Soft. Å andra sidan har jag bara övat på Oliver, som är världens snällaste och sötaste knodd. Så långt ifrån djurkyrkogårdenungen som man kan komma! Djurkyrkogården föresten, det är fan inte konstigt att jag inte vill ha egna barn. Vem skulle vilja det efter att ha sett den filmen och sen blivit tvingad att se Gudrun Schyman föda barn på Barnkundskapen i plugget? Klart man blir skadad för livet!

Hur som helst, vad gjorde vi? Jag kollade på min favoritfilm (Shrek) och Oliver for runt med ett rivjärn. Ja, med ett rivjärn inte som ett rivjärn. Det kan man inte spetsa sig på så jag lät honom hållas. Sen bytte han rivjärnet mot en kaffepanna. Och så möblerade han om i bokhyllorna för tredje gången. Han var tydligen inte nöjd med sina två första försök. Verkar vara lite av en perfektionist den där. Jag gillart!

Kort dokumentation (ja det ska vara särskrivet, kort som i avståndet, inte som i ett fotografi) över vädret de senaste tre åren. 

Först en bild från 2009, en från 2010 och till sist en från i år. Alla är tagna i december, typ mellan den 14-18:e.

Det står inte riktigt rätt till här alltså. Och i folkparken stötte jag ihop med en totalförvirrad Rododendron. Den idioten hade redan satt knoppar! Jag är inget superstort fan av snö, speciellt inte nu när jag inte har någon att leka med den i. Men det här är väl i alla fall lite to much.

Nåja. Jag ska snart vara barnvakt åt Oliver. Det känns helt okej. Jag är inte nervös! Att han ska gråta och skrika hela tiden. Men varför skulle han göra det nu när han aldrig gjort det annars för?

  Men just in case, ni som vet, vad gör man med en unge som skriker och gråter? Jag vet ju vad jag gör när jag skriker och gråter: äter förstås! Det blir man ju alltid lugn och fin av. Men det kanske är dumt att leda in Oliver på tröstätandes destruktiva men ack så goda bana redan?

Igår kväll, strax efter jag gått och lagt mig var det någon som ropade utanför fönstret. Det var Annsofie. Hon och Gustav hade låst sig ute och jag har en extranyckel. Vad är oddsen för att två kompisar låser sig ute inom loppet av en vecka?

Och ordningen är återställd, jag är morgonpigg igen. Har varit uppe sedan strax innan sex och tittat på tecknad film. Är man för gammal för tecknad film är man så gammal att man lika gärna kan lägga sig och dö! Så är det bara!

Hunnit med lite träning också, men det gick inte bra. Jag är dålig på att inte kunna och känna mig kass. Det känns lite som att sitta på mattelektionen och stirra på ett tal tills det blir alldeles suddigt i ögonvrån utan att begripa ett skit, fast alla andra tydligen gör det. Det börjar pirra i benen av frustration, pirra och sticka och göra nästan ont.

  Det knäpper som fan i knäna idag. Dom gör lite ont, både inuti och utanpå, i alla fall det vänstra. Och näsan är lite öm och andas jag in genom den får jag fortfarande lite blodsmak i munnen. Fast bara pyttelite öm, och pyttelite blodsmak. Inte direkt som när jag fick en skatbord i fejset. Där kan man snacka ömt och blodsmak!

Nu ska jag gosa med Gimpa. Det är ju vetenskapligt bevisat att man mår bra av att klappa katter.

När alarmet går igång sover jag sådär som allra bäst och jättetungt. och vakenheten kolliderar med resterna av en jättekonstig dröm. Va? Aj! Nej, va! Ska jag jobba? Fattar noll! Fumlar efter telefonen och trycker och trycker för att få tyst på larmet som blir högre och högre. Jaha, fel telefon. Tar nästa och äntligen blir det tyst.

  Okej varför ringer larmet, vad fan är det jag egentligen ska göra? Minns verkligen ingenting. Var det alls något? Jag är väl ledig va, jooo… ledig är jag. Men nått var det... Vad var det? Bara blunda en ett ögonblick, kanske nån minut… Inte länge alls. Orkar inte vara vaken. Vill inte vara vaken.

  I nått halvvaket tillstånd kommer jag sen på att det ju ska morgonpromenad med Annsofie och Morris. Oj! Fan! klockan, vad är klockan? Kastar av mig täcket, Gimli rullar som en dåligt uppblåst baksetboll över sängen. Snubblar på Amadeus som ligger och sover med toalettdörrkarmen som huvudkudde. Aj aj igen! Kattfan! Ena foten i byxbenet, bakofram. Gå på toa, klä på sig, dricka vatten. Simultankapacitet, det har jag blivit plågsamt medveten om att jag faktiskt inte alls har i den utsträckning jag trodde.

  Gimli sitter på hallgovlet och blänger surt när jag vinglar ut genom dörren, halvstrypt av halsduken och med fel vante på fel hand eller rätt vante på fel hand kanske det blir och två sekunders helveteglömdejagnyckelnångest när dörren slår igen.

Kommer otroligt nog i tid. Annsofie och Morris har reflexer. Jag har dödslängtan. Annsofie kvittrar glatt ”Visst är det lätt att gå upp tidigt när man inte ska göra något!”. Inte idag, inte i min värld i alla fall!

Nån som läst Spring Fanny spring? Det är seriöst den hemskaste boken EVER och jag vet inte vad fan som händer i mitt huvud när jag ska berätta om den. Det blir nån sorts kortslutning och jag beter mig absolut stört. För det är så sorgligt att jag bara vill grina men jag skrattar istället. Såhär går det.

  Det handlar om en pojke och en newfoundlandshund som ställer upp i en slädhundstävling. Pojken har en sjuk morfar eller nått och behöver pengar till sjukvård. Och så finns det nån indian typ, som vunnit den där tävlingen tusen år i rad (ungefär här börjar jag fnissa). Så pojken och Fanny kör som galna för dom bara MÅSTE VINNA för annars kommer morfarn dö (nu frustar jag högt av skratt)! Och dom leder förstås loppet och man tror naturligtvis att dom kommer fixa det! Men, stackars Fanny pallar inte trycket, hon får väl en hjärtinfarkt eller nått och segnar ner och dör på upploppet! Neeej (nu har min röst gått upp i falsett och jag typ skrikskrattar). Men då kommer indianen och hans spann. Och istället för att köra förbi pojken och den döda Fanny, mot segern, stannar han, lyfter upp Fanny och bär henne över mållinjen (och här skrattar jag så tårarna sprutar).

Fan. Bli normal nån gång!

Så. Miguel Torres, en av mina absoluta favoriter, fick sparken från UFC efter att ha skrivit följande på Twitter.

"If a rape van was called a surprise van more women wouldn't mind going for rides in them. Everyone like surprises"

Okej, inte det smartaste eller ens ett särskilt roligat skämt för den delen. Men kom igen för fan! Rashad Evens jämförde vad han skulle göra med Phil Davis med sexuella övergrepp på barn, fick han sparken? Nej. Fick Forrest Griffin sparken när han twittrade ”Rape is the new misssionary.”. Nej, det fick han inte.

  UFC är ju totalt okonsekventa! Det är precis samma med dopingavslöjanden. Marquardt åkte ut på arslet ögona böj, men inte Sonnen. Nån skulle behöva go ninja on Dana Withes ass! Jag blir sååå upprörd!

Det är ju bra om man låst sig ute, att vara granne med sin superschysta kompis (jag syftar på mig själv) så man slipper sätta sig på ett tåg för att åka till Linköping och sova hos sin pojkvän.

  Majje dök väl upp vid elva snåret. ”Vad ringde du inte för?” frågade jag och Majje svarade lite ynkligt att ”Ja du blir ju så arg om man ringer så sent...” och jag protesterade lite upprört och påstod att jag inte alls blev det, vilket förstås var en lögn för det blir jag ju visst det. Jag blir seriöst helsur om folk stör mig efter halv nio på kvällarna. Men nu har min dygnsrytm blivit totalt uppfuckad så just igår gjorde det inget.

Majje fick sova på soffan. Det är nått med den alltså, man drömmer så konstiga drömmar om man sover där. Majje var tex ute och flög bland små kycklingar i ett tv-spel. När hon hade gått la jag mig på soffan och sov en stund jag med. Och drömde också en superweird dröm om att jag råkade krascha en grävskopa eller nått. Det var ju pinsamt så jag försökte smita och gömde mig under ett lass hö i en fodergång i en ladugård. Jag fattar inte vad det är för fel på mig!

Jag är lite halvt om halvt sur idag. Det är Marcus Birros fel. Han dök upp på tv;n i morse och jag vet inte riktigt varför, men nått med honom får mig att vilja utföra en avancerad lynchning. Och sen när jag skulle gå på promenad med Annsofie och Morris och passerade kiosken stod det om honom på löpsedeln och då blev jag ännu grinigare,

  Annsofie och Morris skulle gå förbi Norrköpings akvarier. Och där jag pillade jag på hundleksaker och koppel och önskade att jag också hade nån att handla åt och tänkte på att jag skulle haft det, typ på måndag om det varit lite annorlunda. Men nu är det ju inte lite annorlunda.

  Och sen gick jag hem och tröståt en hamburgare från Texas Longhorns, kollade på min nya favvoserie Braqou och kelade med Gimpa.

Plingeling i telefonen och jag argumenterar med mig själv på väg ut i hallen. ”Måste jag svara? Nej. Men tänk om det är nått viktigt? Hahaha! När ringde någon till dig om nått viktigt senast? Typ aldrig. Just det. Så svara inte då.”. Fast jag svarar ändå för jag har aldrig lyssnat på mig själv så varför börja nu lixom?

  Det är pappa. Det är bara pappa och telefonförsäljare som ringer till mig. Och i mitt huvud kolliderar nu och då som det alltid gör och jag känner vemod, som jag alltid gör. Och saknad, som jag också alltid gör.

  Okej att jag är vuxen nu men jag antar att man på ett sätt alltid är ett barn ändå och en pappa är väl alltid en pappa. Men det är en grå hinna över det som brukade vara svart och blått nu, och en bitter ton i det som brukade vara ett muntert muller. Och det känns lite som ett spännband dras åt runt min bröstkorg när jag jämför idag med då. Det känns som sorg.

Men vad är det med folk och vampyrer egentligen?! Om vampyrism vore en drog skulle det vara inkörsporten till tyngre missbruk, vilket skulle vara typ kannibalism. Hur många tycker att Hannibal Lecter är het? Va? Ingen!

  Och sen kom Twilight sagan och gjorde allt ännu värre! Ett utav mina absolut värsta filmögonblick är i Twilight när Edward tar med sig bruden ut i skogen för att visa vilket monster han är, så visar det sig att det monstruösa med honom är att han glittrar i solen. Allvarligt? Jag får sura uppstötningar bara av att tänka på det! Det är ett par timmar av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaks!

  Härmed tänker jag sätta upp Twilight på min lista över människor jag inte kan befatta mig med. Den består än så länge av följande tre kategorier:

Människor som sympatiserar med SD
Människor som gillar Nick Diaz
Människor som gillar Twilight

Jag viftar argt med armarna och pekar på den utvälta sopkorgen och skriker ”Men vad fan skulle det där vara bra för? Va? VA? Jag hällde ju för fan diskmedel i tonfiskburken! Vad är du för en värdelös jävel som inte kan känna på lukten att det är diskmedel i tonfisken? Va? Ni ska ju ha bra luktsinne! Åååhhh IDIOT! Jag orkar inte med dig! Du borde få äta upp skiten som straff!”

Umgås med exemplar av samma art som jag kanske vore värt att prova…

Det var nån som skulle äta kött till lunch. Och då gick mina tankar av någon anledning till filmer Alive. Ni vet den som handlar om ett flygplanshaveri i Anderna och de överlevande passagerarna tillslut börjar äta av de som dött?

  Och jag tänkte medan jag traskade hemåt, att lätt att jag skulle äta upp döingar om valet var det eller svälta ihjäl! Och sitt nu inte där och skaka fördömande på huvudet och spela chockade och påstå att ni aaaaldrig skulle äta människokött, att ni hellre skulle dööööö! För det skulle ni inte! Och ni skulle inte hoppa ur den överfulla livbåten heller, för att rädda alla andra från att drunkna. Och ni skulle inte hellre bli torterade än att själv tortera. Skärp er!

  Hm… tappade tråden där lite…Vart var jag…? Jo! Vad jag däremot INTE skulle göra är att radda upp döingarna i snön med ansiktet neråt, dra ner brallorna på dom och börja karva små köttbitar ur deras skinkor som jag sen åt råa, fortfarande ståendes och stirra på dom där nakna skinkorna. Det är ju helt sjukt asså…

Det här är verkligen de tvära kastens årstid. Ena dagen är man idel muntert skrockande och leenden och nästa har man en rynka djupare än helvetesgapet mellan ögonbrynen och precis allt får näsvingarna att fladdra av ilska.

  Och man skulle vilja ryta argt åt en gubbe som tycker man håller åt fel håll på promenadvägen runt Motalaån, för vi har ju högertrafik i Sverige. ”För fordon ja, är du en cykel eller, gubbjävel?!”. Men det gör man ju inte. Man bara gnuggar tänderna mot varandra så det börjar värka i underkäken och travar vidare och håller ännu mer till vänster i en löjlig liten protest som ingen fattar.

Jag är på ett strålande humör fast jag stått och väntat utanför Hemköp i 25 minuter på en jävel som inte dök upp. Det är väl karma, för igår var det jag som inte dök upp. Men hon som då väntade satt i alla fall inne i värmen! Hon stod inte i tunna jumpapjuck och fick frostskadade tår, näsor och fingrar för idag är det kallt! Och nej vi ska inte jämföra med tidigare år eller ryssland eller nordpolen eller nått! Vi ska jämföra med igår och i jämförelse med då är det svinkallt!

  Men jag är ändå på ett strålande humör. Det är jag. Och jag flinar fånigt utan nån direkt anledning och kommer på mig och snörper ihop munnen som en pryd kyrkansbarntimmarfröken för jag är så ful när jag ler och sen går det ett par minuter och jag börjar flina igen och kommer på mig igen och snörper ihop munnen igen som… ja ni hajar. Det går runt.

Sen promenerar jag runt strömmen med Annsofie och solenljuset skuttar som skräddare på vattenytan och bländar. Jag berättar om Lambi och vi skrattar lite rått, lite hjärtligt. Typ hälften medlidande och hälften löje. Och sen går jag hem och försöker slå mitt rekord i dubbelhopp istället för att styrketräna för mina ben har ingen lust att göra knäböj idag. Fast nått nytt rekord blev det inte.

Det var länge sedan jag verkligen asgavade. Ni vet sådär så man blir dubbelvikt och inte kan andas och om man försöker säga nått blir rösten till ett högt tjut på slutet. Och ryggen gör så jävla ont av skratt att man måste kasta sig på golvet och rulla ett par varv och flämta ”Jag dör jag dör!” fast man vet att man inte alls kommer dö och egentligen vill man inte ens sluta skratta.

  Det är väl en sån där grej som hör barndomen till. Som sommarlovsförväntan och mörkrädsla och julaftonspirr. Som att ligga vaken till två på natten, fast man ska gå upp halv åtta, med en bok som suger en in i en annan verklighet. Det händer ju inte heller längre. Nu är det förnuftet och ingen förälder som knackar på klockan tio och talar om att man ska släcka lampan och sova. Förnuftet har pondus. Förnuftet argumenterar man inte emot. Och från nattduksbordet lockar inte boken på en genom mörkret. Fy satan vad fint det var att vara barn va!

En balkong som badar i solljus. Bruna löv rör sig lite ängsligt i vinden, som rädda att tappa taget om sina grenar. Höstens röda fingeravtryck har nästan helt tvättats bort men i parken är gräset fortfarande lysande grönt och spindlarna har väl gått och lagt sig nu, men deras nät är kvar och fångar daggdroppar i Tennisparkens inhägnad.

  Luften har fått små huggtänder att borra in i kinder och nakna fingertoppar. Kameran tynger lite i handen och en solkatt skuttar över asfalten i en långbent skugga när solen reflekteras i linsen.

  Under den nerdragna mössan rör sig tankarna trevande fram över gamla minnen, sköra som torkade kastanjer och utan någon riktig tyngd, utan vassa hörn. Inte bortglömda, bara inte så viktiga längre.

Idag har jag lärt att små ungar kan röra sig med typ ljusets hastighet. Dom är precis som mjölk, kokar över när man vänder ryggen till. Jag har full förståelse för föräldrar som tappar bort sina barn. Lätt gjort.

Men jag tycker Oliver är ball. Vi har mycket gemensamt, tex är han intresserad av inredning. Han gjorde vissa förändringar i min lägenhet. Jag kan väl kanske inte påstå att vi har samma smak, jag är lite mer strikt och vill ha lite ordning och reda medan Oliver är mer okontroversiell och tycker om kaos. Men det är ändå ett intresse vi delar. Mat är han förtjust i och det har väl inte undgått någon att jag också är. Okej hans bordsskick är väl lite oortodox.. och jag kan erkänna att jag var lite överraskad över hur stora ytor en så liten människa kan sprida några grönsaksbitar på. Men jag är openminden lixom, så det är okej med mig. Fast äta blåbärssoppa i soffan lär han aldrig få göra! Och så gillar han djur.

Det är inte bara jag som behövt öva på det här med att hänga med småglin. Gimli och Amadeus är mycket, mycket skeptiska. Idag vågade dom göra annat än ligga och lura under sängen i alla fall. Det går framåt alltså. Jag tyckte det syntes på Olivier att han tyckte mina katter var mycket, mycket finare än hans egna katter…

Tesse har gjort ett sjukt bra jobb med den där ungen alltså. Så glad och lättsam och så söt att man skulle kunna äta upp honom alltså!

Frukost är det bästa jag vet! Surdegsbullar (surprise!!) med nån extrastark salami, te och färskpressad apelsinjuice. Det bestod min frulle av idag. Juicen pressade jag innan jag gick till bageriet. Erkänn nu, ni är imponerade och önskade allihop att ni fick äta frukost hos mig!



Med på promenaden till bageriet var Annsofie och Morris. Morris blev alldeles glad av att se mig. Kan ni fatta hur glad jag blev då? Jag började nästan böla av lycka! För er som inte fattar varför kommer här en kort förklaring: Morris känner stark antipati för mig, antagligen på grund av att han förknippar mig med Figaro som till och från betedde sig som ett svin mot honom.*
  Själv är jag vansinnigt förtjust i Morris av i stort sett samma anledning, han påminner mig om Figaro. 

Hur som helst. Idag blir det lite KBT-terapi med Oliver och Tesse. Det behövs. Jag måste komma till rätta med min barnskräck. I natt drömde jag en mardröm om att jag hade två egna barn. Jag var helt förstörd för jag kan ju inte ta hand om två ungar! Fast sen kom jag på att jag kunde ta ut mammaledighet och då kändes det bättre. Ungefär då visade det sig att det inte var två bebisar jag hade utan två kattungar. Jag behöver verkligen hjälp!

* Detta är bara en teori, Morris kan lika väl ogilla mig för att han tycker jag är dum i huvudet.

Mjölksyra, det är så jävla vidrigt! Jag hade sån fruktansvärd mjölksyra i axlarna på Thaiboxninge igår att jag trodde jag skulle dö. Har aldrig riktigt varit bra på att stå ut med det. Därför jag suger på långdistanslöpning. Och intervaller. Och halvdistans. Och på att bära tunga saker länge. Och på att cykla. Och på att simma. Och gå i trappor. Ja typ allt suger jag på som ni ser. Mjölksyra får mig att vilja ligga i fosterställning och skrikgråta som Andy Wang. Suck.

  Hur tränar man för att bättra på sin mjölksyretålighet? Tipps mottages ödmjukast.

Idag har jag fått min julkalender också. Mamma skickar en till mig varje år. I år trodde jag nästan hon glömt, men idag dök den alltså upp. Jag hade hoppats på en med pengar bakom luckorna, men icke. Lite snålt, men men.

Jag mår inte så vidare bra just nu. Jag vet inte vad det kan bero på. Tror i alla fall inte det har nått att göra med att jag satte i mig en gigantisk skål popcorn på ungefär 30 minuter… Det har säkert inget alls med saken att göra…