Det är vad dom säger att det ska bli på radion. Jag är bekymrad. Vintern som var har jag hört var den kallaste på 40 år och den tyckte jag var riktigt vidrigt kall! För kall. Det tyckte Figaro också. Han verkligen led! Både av kölden och av att behöva ha täcke på sig.

  För många år sedan köpte jag en liten t-shirt med en döskalle på till Figaro. Idag tänkte jag som en sorts invänjning inför vintern att han skulle ha på sig den. Jag tycker han tog det rätt bra. Han satt som förstenad i säkert tio minuter och sen började han gråta stillsamt och förtvivlat. Jag tror han vänjer sig snart.=)

Satan vad det promenerats idag! Vi är redan uppe i tre och en halv timme. Holy crap! Det ända som är lite illa med allt detta promenerande är att jag helst inte vill röra mig ur fläcken mer idag. Hundarna däremot lär om en timme eller så vara redo för ytterligare tre och en halv timmes promenerande. Varför varför har jag inte en slö ras för? Ja den frågan är förstås lätt att svara på: För att jag var dum i huvudet och köpte en jack russell. Och som man bäddar får man ligga.

  I alla fall så har vi tuffat runt bland alla skrotar i Slottsskogen och allt det heter. Väldigt vackert namn på det där skitområdet. Fast det är tyst på helgerna och man får vara ifred så det är rätt trivsamt ändå. Tillslut kommer man dessutom fram till vatten och där är det riktigt trevligt.
  Figaro tyckte det var AStrevligt för han rände iväg och för att flirta in sig hos en skitsöt liten blandrasfröken som först var lite blyg men sen släppte loss riktigt ordentligt. Jag fick bära honom därifrån och han sörjde sin förlorade kärlek i säkert fem mintuter.



Nu borde jag städa för golvet ser ut som skit, men det vill jag inte. Vad jag vill göra vet jag dess värre inte. Eller jo lite, jag vill dricka kaffe. Men kaffet är slut så det går inte, såvida jag inte går till affären och det orkar jag inte.

Okej, bara en dag kvar den här arbetsveckan. Det kan man väl stå ut med. I alla fall dom den är lika lugna som dom här fyra har varit. Trots det har det varit jobbigt att vara på jobbet så här långa dagar. Den här veckan har jag inte gjort annat än jobbat, sovit, kollat på That 70’show och ätit clementiner. Clementinerna är som tur är billiga på Hemköp den här veckan också.

Till Tesse Junior, typ, eller nått. I söndags klämde hon nämligen ur sig sin bebis. Jag var inte där, men av hennes korta resumé av händelseförloppet lät det som en scen ur någon av Alienfilmerna. Men det hela verkade ha gått bra ändå.

  Jag vet inte men det känns lite privat och inte riktigt som min sak att presentera alla detaljer, i alla fall inte utan Tesses godkännande, men att det blev en pojke med normalt antal fingrar, tår och näsor kan jag nog avslöja. I alla fall så, här kommer en bild av hans normalbetåade fötter.

Nu ska jag strax lägga mig på sofflocket. Jag är utmattad! Igår tog kattmaten slut, verkligen tvärslut! Djuraffären stänger klockan 18:00 och jag slutar jobba 17:30 varje dag den här veckan. Två minuter i halv fulade jag till det lite och loggade ut. Sen sprang jag som en gasell ner för trapporna och ut, kastade mig upp på min hoj och trampade hemåt så fort benen bar mig! Vilket var överraskande långsamt men plågsamt jobbigt. När jag vinglade in på gården, kraftigt flåsande, med blodsmak i munnen och darrande ben övervägde jag faktiskt att låta djuren svälta. Men det gjorde jag inte. Jag tog min hund, min bagagevagn och mina skälvande ben och staplade iväg till djuraffären. Så nu är alla nöjda och glada och mätta. Även jag för medan jag sammanställt den här lilla texten har jag ätit 5 stycken clementiner. Jag är besatt av clementiner! Måste nog gå och köpa ett par kilon till.

... när man hittar spyor i sängen precis innan sänggång, önskar man att man inte hade någon hund. Idag är en sådan dag.

I måndags var det ju Kanelbullens dag. Vilken totalt meningslös dag. Vem kom på att den ska firas?? Igår blev jag ändå sugen på kanelbullar så jag bakade ett gäng. Hälften tog jag med till Sven, ogräddade, så vi kunde äta dom alldeles nygräddade medan vi kollade på första avsnittet av säsong tre av Merlin.

  Luften darrade av förväntan! Bullarna skulle stå i ugnen i 8-10 minuter. 225 grader. Svens ugn vet uppenbarligen inte hur varmt 225 grader är. Gång på gång tog vi ut bullarna bara för att konstatera att dom varken fått färg eller var färdiggräddade. Tillslut började vi kolla poå Merlin för vi orkade inte med frustrationen att bara sitta och vänta.

  Då kom nästa dråpslag. Vi förstod ingenting! Vadå bortrövad? Vadå förgiftat? Vadååååååååå? Det slutade med att bullarna blev torra (men vacker färg fick dom i alla fall) och vi fick titta på sista avsnittet av säsong två av The Mentalist istället, för vi förstod inget av första avsnittet på säsong tre där heller. Det var rätt trevligt ändå.

Jag har fyndat lite idag. Fast egentligen vet jag inte om fynda är rätt ord. Jag tycker fynda passar när man hittat någonting man verkligen vill ha till ett bra pris. Jag mer hittade ett par saker jag kände att jag kunde tänka mig att äga. En vinylskiva med Cornelis. Jag har ingen skivspelare, köpte den mest för omslagets skull. Jag älskar Cornelis lika mycket som jag älskar kastanjer. Nu ska han få stå någonstans i någon av mina bokhyllor, eller så kanske jag sätter upp honom på väggen.

  En sittande giraff med jättestora öron hittade jag också. Helt onödig men söt och eftersom jag ville komma upp i 100 kronor så fick den följa med hem. Den och en töntig bok jag läste som liten.

  På Röda Korset hittade jag en kaffemugg. Ända sedan Amadeus slog sönder min marockanska keramikmugg har jag letat och letat efter en ny. Min marockanska keramikmugg fick jag av morsan och den var blå, rund och knubbig och alldeles perfekt. Muggen jag hittade idag var också blå men varken knubbig eller rund men rätt okej ändå. Fast inte lika okej som min blå Marockomugg. Tänk att man kan sakna vissa små saker så mycket.

Vi var på Erikshjälpen ochkså. Jag strosade bland prydnadshyllorna när jag såg två obscena prydnadsbjörnar. Jag var tvungen att hämta Annsofie för att kolla av med henne om det var mig det var fel på, eller dom obscena prydnadsbjörnarna. Det var björnarna. Se själva.

Idag har jag fikat med väldigt gravida Tesse. Ungen kan komma precis när som helst! Jag tycker det är asspännande! Jag gillar små värnlösa varelser som djur och bebisar, inte hjälplösa gamlingar, dom är stora och då försvinner det söta med värnlösheten. Därför tycker jag det ska bli jättekul med Tesses bebis. Jag ska till och med få sitta barnvakt. Hur coolt är inte det?! Fast vem vet. Tesse kanske hinner ta sitt förnuft till fånga och inser att jag kanske inte är den mest lämpade för barnpassning. Fast jag tror faktiskt jag är lämpad för det. Det är lixom lite min grej att passa saker. Jag passar ju på Figaro varje dag och det har gått bra i sex år.=)

  Nåja, tillbaks till fikat. Jag åt en aaaaaaaaaaaaaasgod budapestbakelse! Den var så god att jag ville beställa en till, men jag var för mätt. Nä nu tror jag att jag ljög. Jag tyckte nog det vore lite genant att beställa en till. Det blir tyvärr ingen bild för jag glömde kameran hemma.

  Sen gick vi hem och hämtade Figaro, som i vanlig ordning skrek i falsett när han upptäckte Tesse. Det är inte bara Tesses närvaro som får honom att göra det, det är allas. Alla han känner i alla fall.

  Vi traskade ner mot Lovisamottagningen, där Tesses barnmorska håller till. På vägen stannade vi vid en pytteliten minneslund för M/S Estonia. Det är tydligen årsdagen för den där tragedin. Jag kan tyvärr inte påstå att jag bryr mig så mycket. Medan Tesse satt och sörjde, eller vilade, what ever, passade jag på att fotografera kastanjer. Jag ÄLSKAR kastanjer. Jag vet inte vad det är, jag kan bara inte låta bli att fylla fickor eller väskor eller andra håligheter i kläderna med dom. Utan skal förstås. Jag tycker dom är vackra. När jag var liten hade vi en kastanj på gården. Ett tag hängde det ett rep från en av grenarna som jag och min bror svingade oss i. Det kanske är därför. För att dom påminner mig om en lite enklare och gladare tid.

I alla fall, efter att ha lämnat av Tesse traskade jag och Figaro vidare utmed södra promenaden. Där brukar vi aldrig gå. Tyvärr hade vi inte jättegott om tid på oss så vi kom inte så långt. Fast fram till Johannisborgs slottsruin kom vi och den var tjusig. Så såg vi lite annat trevligt som en massa vass. Det är oxå en sån där sak jag gillar utan att riktigt veta varför.




Och en luden larv. Dom gillar jag oxå. Dom går under kattegorin små och värnlösa. Och är dom ludna är dom dessutom söta.

I fredags var en fikadag. Först kaffe på Broadway café, som numera är mitt favoritkafé. På väggarna hängde tavlor målade av en Herr Adrian Pettersson (eller kanske Petersson). Jag är väldigt kritisk när det gäller konst. Ju verklighetstrognare desto bättre. Modern konst är absolut ingenting för mig! Jag blir bara förbannad av det. Men dom här tavlorna var riktigt fina! Även om dom var surrealistiska (jag vet egentligen inte exat vad det innebär men jag tycker det känns rätt). Jag blev jätteförtjust i en som hette Ingen bor i skogen…?

  Tyvärr hade jag ätit lunch precis innan så räkmackorna som såg väldigt, väldigt goda ut fick vara. Det var förstås bara för att jag hade sällskap som viste att jag nyss ätit lunch. Hade jag gått ensam hade jag lätt tagit en macka också! Men kaffet smakade precis lika gott som förra gången!

Senare tog jag en sväng på stan och köpte fler arga fågelngrejer. Ett block, skoletiketter och ett pennskrin. Först skulle jag bara köpa blocket och etiketterna men dom visade sig vara på halva priset. Då ville jag köpa allt som fanns! Men jag lyckades behärska mig. Jag ÄLSKAR arga fågeln! Jag önskar det var jag som kommit på honom! Vad jag ska göra med alla grejerna däremot vet jag inte. Jag behöver en hobby. En hobby och en finare handstil.

I alla fall, tog en kaffe på O’learys. Rynkade föraktfullt på näsan åt alla som satt och pimplade bärs klockan fem på dagen. Sen kom jag på att det ju var fredag. I min värld var det söndag. När jag kom på det, att det var fredag, rynkade jag ännu mer på näsan för dom tyckte jag illa om alla som inte skulle jobba hela helgen, som jag.

  Men kaffet var gott hur som helst. Chokladbiten också. och när det var slut gick jag till djuraffären och köpte hundmat och tuggpinnar, några nyttiga och en god, i alla fall enligt expediten. Den goda var av vom. När jag var liten fick Humpe vom. Det luktade så jävla äckligt att man nästan kräktes bara av att tänka på det. Jag hoppas den här pinnen inte luktar lika vidrigt när Spigge får den. Han ska få den nu. Han skulle fått den i fredags men jag glömde bort. Sen skulle han fått den igår men det glömde jag också bort. Nu ska jag ge honom den på en gång, innan jag glömmer det idag också.

Om resten av helgen finns inget att säga. Inget annat än ett lååångt, lååångt klagotjut. OoooOoooUuuuUuuuuUuuaaaahHHHaaa!

Det är Jonna, Annsofie, Figaro och Morris. Igår tog vi bussen ut till Åby. I Jursla (tror jag) hoppade vi av och efter och ha gått upp för världens antagligen längsta backe kom vi till en trevlig skog. Tanken var att vi skulle gå runt Lillsjön. Som namnet antyder är inte Lillsjön så stor. Vi gick och gick och hittade lite svamp på vägen. JAG hittade lit svamp! Som var ÄTLIGT! Jag fick blodad tand och letade jätteambitiöst i kanske tio minuter. Sen tröttnade jag. Svampplockning är astråkigt!

  Vi gick runt nått typ av motionsspår och man kan nog säga att vi följde dom röda markeringarna. Vid flera tillfällen såg vi vatten till vänster om oss. Vatten som Morris badade i. Han låtsades att han ramlade i men vi vet nog att han bara fejkade för att Annsofie inte skulle bli arg på honom. Hon hade sagt till honom säkert tusen gånger att ge fan i att bada!

  Plötsligt kom det en skyld med pilar. På den ena pilen stod det ”Lillsjön” och den pekade konstigt nog tillbaks samma väg som vi kom. ”Det kan väl inte stämma?” sa vi till varandra. Nej det måste vara fel kom vi överens om och fortsatte den väg vi redan gick. Dumt kan somliga tycka. Det borde kanske vara självklart att en skylt vet bättre än två idioter helt utan lokalsinne. Till er som tänker så vill jag bara säga: Det är ni som är idioterna som inte på en gång fattar att två idioter inte kommer fatta det logiska beslutet, alltså att gå tillbaks samma väg dom kom.

  Men skrattar bäst som skrattar sist! Efter flera timmars förvirrat irrande utmed stigar, grusvägar, asfaltsvägar, skidbackar, villaområden. Efter lite äppelstölder, desperata telefonsamtal till trafikupplysningen (självbetjäning suger! Jag blev ombedd att tala om vart jag ville åka ifrån: ”Sätravägen” artikulerade jag klart och tydligt. ”Du vill åka från Mäknavägen” upprepade rösten. ”Nej nej!” skrek jag. ”SÄTRAvägen!”. ”Du vill åka från Mäknavägen.”. Jag la på) och funderingar på att ringa Gustav och be att bli räddade med militärhelikopter så kom vi äntligen tillbaks till Åby! Eller om det nu var Jursla. Skit samma. Bussen kom och vi åkte hem. Halleluja!

  Men det var hemskt vackert där ute faktiskt. Och vädret var alldeles strålande, hundarna på gott humör och varken jag eller Annsofie blev för hungriga, för trötta eller i för stort behov av att göra number 2. det är ju det allra värsta annars med att irra omkring i vildmarken. Att behöva skita, vara vrålhungrig eller alldeles för trött.

Hemma gjorde jag kräftsoppa. Jag åt en rejäl baguette till. Vi snackar typ 70 cm lång nu alltså. Dom som påstår att man inte blir mätt av ljust bröd har helt enkelt aldrig ätit tillräckligt mycket av det. Moahahahaha!

Det är väldigt mycket höst nu och vi behövde inte gå långt för att se rimfrost. Men den är kort och inte särskilt vacker, ser mest ut som utspilld mjölk. Figaro är sprallig. Eller så känner han sig bara frusen, det är svårt att veta med honom. Jag känner mig frusen i alla fall. Fingrarna stelnar runt kopplet och huden blir liksom skör, så allting gör ont. Bara att dra ner jackärmen över händerna gör lite ont.

  Precis vid krematoriet finns det ett träd som är både levande och dött på samma gång och från bögberget trillar solljuset ner genom vissnande lövverk. Figaro och jag trillar inte. Vi liksom hasar, utan att lyfta fötterna ordentligt från marken. Rasp, rasp, rasp låter det om Figaro när han släpar sina klor över asfalten. Inte för att han är trött, det är bara hans sätt att gå på. Stelbent liksom. Lite sprättigt.

Och vid fågelmatarbusken får han syn på tanten som numera bara har en vit hund i släptåg och han springer sitt allra snabbaste. Figaro ser skitkul ut när han springer sitt allra snabbaste. Öronen fladdrar, benen spretar åt alla håll och svansen blir så nära rak den kan bli. ”Näääää-ääääj!” ropar jag efter honom, rätt uppgivet och inte så engagerat och blir jätteförvånad när han faktiskt stannar, står ett tag under tyst kontemplation, innan han vänder tillbaks. Inte i fullt lika högt tempo, men tillräckligt för att öronen ska fladdra sådär fint, somt två små, små mantlar runt huvudet på honom.
  I nätet runt tennisplanerna har skickliga spindlar spunnit konstfyllda små nät och lyckats fånga mängder med små, små daggdroppar. Antagligen är det mindre effektivt med synliga spindelnät, men vackra är dom. Och på den judiska kyrkogården blommar fortfarande ett par rosor. Just där kan man nästan tro att det fortfarande är sommar, för den värme solen fortfarande erbjuder blir instängd mellan gravstenarna och fängelsemuren.

Det bästa som finns är att slå sig ner med en kopp kaffe och pusta ut efter att ha städat hela lägenheten. Har man dessutom tvättat, hunnit med en fika på stan och tre promenader med hunden så känns det ännu bättre! Det är synd om alla som inte har en hund att promenera med. Det borde vara obligatoriskt med minst en hund per hushåll för det är bra för både kropp och själ! Man får motion och sällskap. Och det är inget jag säger bara för att jag själv har en och därmed aldrig har samma frihet som en hundlös människa som i princip kan göra vad som helst när som helst. Det är inget jag tycker bör införas för att alla andra precis som jag ska behöva vakna om morgonen och veta att man måste gå ut och promenera, trots att hällregnet trummar mot fönsterrutan, eller det är så kallt att snoret fryser i näsan på en. Eller jo det är det vist det.

  Hur som helst. Det är härligt att slå sig ner med en kopp kaffe när man känner att man gjort ett gott dagsverke. Som jag idag. Extra trevligt är det förstås att klockan inte ens är halv sex så det finns gott om tid över att göra mer saker på. Det gäller bara att komma på vad. Att bara ta det lugnt är ju så jävla tråkigt!

Idag är första dagen av tre som jag är ledig. Det firade jag med en extra lyxig frukost. Mozzarellamacka. Det var gott. Innan frukost tog Figaro och jag ett varv runt Himpa. Vi tittade efter rimfrost, men såg bara kanadagäss och deras skit. Det var väl lite för sent för solen var redan framme och brände på rätt bra.

Jag vet inte vad jag ska göra med hela dagen idag. Jag vill göra något för det är så bortkastat att inte göra det. Om jag börjar med att städa av balkongen kanske lite inspiration vill infinna sig. Den har blivit gruvligt försummad senaste typ tre månaderna, balkongen, inte inspirationen. Allt där ute är dött (det är inspirationen också). Utom tre små blå blommor som envist klänge sig fast vid livet. Men det tjänar dom inget på för nu kommer dom åka i soporna.

Sedan flera dagar tillbaks har Annsofie och jag planerat att gå på Kulturnattsloppis. Hör ni hur fint det låter? Kultiverat och miljövänligt! Som vi sett fram emot detta! Annonsblad har funnits i stort sätt över hela stan, mycket ambitiöst.

  ”Jag hoppas det är en skitfet loppis!” sa Annsofie och ögonen tindrade av förväntan när vi svängde in på innergården där försäljningen av kulturella och begagnade ting skulle äga rum. ”Jag med!” sa jag och föreställde mig antika små glas och sjömanskistor, ljusstakar i mässing och en och annan läderinbunden fickplunta.

  Vi blev lite besvikna kan man säga. Loppisen bestod av tre små bord fulla med i stort sett skit och ett par kartonger med kläder som vi inte orkade gå igenom. Morris var rätt nöjd däremot för han fick så mycket uppmärksamhet av tjejerna som, antar jag, anordnade den här storslagna loppisen. Vi var väl där i kanske fem minuter. På väg ut skällde Figaro ut en lätt handikappad dam.

Vi gick ner på stan. På torget utanför Rådhuset fanns det en tre fyra stånd med typ hemslöjdsgrejer. Inte intressant. Ett stånd med karameller, brända mandlar honung och tvål. Lite intressant. Okej kanske mycket intressant. Jag köpte en hel del karameller, mest för att dom var så färggranna. Dom visade sig vara väldigt goda också!

Och sist men allra bäst ponnyridning. MYCKET intressant! Vi hoppdes på islndshästar, så vi också kunde ta oss varsin tur, men det var bara två shetlandsponnyer. Unnie och Vickevira. Ja, jag måste säga att Vickevira var nått a det sämsta jag hört i namnväg någonsin! Men hon var hemskt söt med sin långa långa man, lilla musgrå mule och svepande, långa ögonfransar

Vi gick hem genom industrisamhället.

Avslutningsvis blev jag bjuden på fika hemma hos Annsofie och Gustav. Jag älskar att fika! Speciellt hos Annsofie för där får man kopp med fat och mjölk i en liten kanna bredvid! Som att gå på ett riktigt litet kafé, och man slipper dessutom betala! Kan det bli bättre? Don’t think so!
  Morris var väl inte jättenöjd, som vanligt, med att jag kom på besök. Men jag tror han börjar mjukna lite faktiskt.

Jag drömde så HIMLA konstigt i natt! Jag skulle gå på min kusins bröllop. Det var ett vansinnigt lyxigt bröllop. Hennes pappa hade tagit ett lån på 1.5 miljoner bara för att ha råd med det.=S Galet. Jag skulle ha klänningen jag köpte till bröllopet i somras. Men när jag väl var där på plats så såg jag att klänningen satt FRUKTANSVÄRT dåligt. Och jag hade ingen bh på mig och mina tuttar ville inte sitta där dom borde, utan allt bara gled ner och ner och var knöligt och hemskt. Usch!

  Sen var jag plötsligt hemma, utanför min dörr, som var öppen. Och där inne såg det ut som ett bombnedslag! Allting låg huller om buller! På ytterdörren satt en lapp ”En av dina katter var ute på balkongen. Vänliga hälsningar Grannen.”. Jag blev rädd, tänk om det var Gimpa?! Då hade han säkert stuckit nu. Men det var inte han. Han var inne.

  Jag började städa upp i röran när det plötsligt kröp fram ett barn under sängen. What the fuck?! Tänkte jag, lyfte upp ungen och gick ut med henne på balkongen (som tydligen skulle bygga om och var jättestor). Därutanför stod en lättad dagisfröken och ville ha tillbaks ungen. Så jag hivade ner den till henne och fick veta att dom hade letat jättelänge efter den, ungen alltså.

  Sen gick jag in igen och kollade min mail. Jag hade fått massa mail. Massa arga hatmail, för tydligen hade ett annat dagisbarn dött på min balkong och det var tydligen mitt fel eftersom jag inte låst min balkongdörr. Ja det var konstigt som sagt.

Jag har promenerat med Annsofie oxå. ”Jag ska hem och göra fredagssnyggt.” sa hon ”Och ta ett glas vin.”. Vi kom överens om att städning blev nästan glamouröst om man drack vin under tiden. Jag vill också vara glammig med ett glas vin och en dammsugarslang! Men jag har inget vin och nu när fredagsfikan jag skulle gått på blivit inställd har jag ingen anledning att gå ner på stan och införskaffa mig lite heller. 

Jag känner mig så ful just nu! Finnig och plufsig och håret ser bara fööööörjäääääävligt ut! Jag skulle behöva gå och klippa mig men jag är vågar inte riktigt. Jag är rädd för speglarna dom har på frisersalonger … dom är ondskefulla, dom är antagligen små portar direkt till helvetet. Jag är inte ensam om att tycka så. Majje gör det också. Det är nått med speglarna hos frisörer som gör att man blir sju gånger så ful som man egentligen är.
  Det kan förstås bero på det frisörerna utsätter en för. Först drar dom på en det där jävla förklädet som sitter så hårt att dubbelhakan inte kan glida ner i ens krage utan blir liggandes runt halsen på en. Sen riktar dom en lampa mot ens nylle som obarmhärtigt får varje pormask och ojämnhet att framträda med plågsam skärpa. Efter det börjar dom spraya ens hår med vatten så det ligger ännu mer klistrat mot huvudet än det normalt sett gör. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det.=S

Jag är inte på så strålande bra humör idag. Jag ska sätta på lite Morrisey och sjunga skälvande och falskt för mig själv.

Igår gled jag, Sven och de trebenta runt på stan. De trebenta är Figaro och Kenzo. Kenzo är också trebent nu för hon har slitit av en klo. Jag tror inte det gör så ont men hon verkligen avskyr sitt bandage och vill inte kliva på det. Tyvärr för henne är hon inte en lika rutinerad trebening som Figaro, så hon blir rätt trött, och ser jättedum ut när hon linkar omkring.

  Vi avslutade med lite kaffe på Broadway. Jag tog en latte som verkligen var hur god som helst! Det är inte alltid dom är det. Ibland är det för mycket espresso i, ibland är det för mycket mjölk i, ibland är den för sval. Den här var perfekt! Jag kommer mycket snart vilja gå dit igen!

Idag så gick jag hem till Sven efter jobbet, drack kaffe, såg lite Scrubs och slumrade i 20 minuter på hans soffa. Hur skönt som helst! Sen drog vi oss hem hit igen för lite pannkakslunch. När jag var liten var pannkaka en av mina absoluta favoriträtter. Jag kunde lätt äta typ 50 stycken. Idag är det gott men inte såååååååååååååå gott. Fem sex stycken tror jag att jag åt. Med blåbärssylt. Hemlagad. Snart är den slut.=(

  Sen följde jag och Figaro Sven nästan ända hem innan vi gled tillbaks hit för att städa. Jag stod för städandet. Figaro stod för det olyckliga stirrandet på dammsugaren. Den verkar alltid göra honom så sorgsen.

Antar att de flesta läst om styvpappan som slagit sin styvson i magen så hårt att han avled? Han har nu blivit dömd till tolv års fängelse. Jag läste lite om det där för ett tag sedan. Mamman påstår sig varit helt ovetande om vad som försigått. Det ställer jag mig mycket, mycket, myyyyycket skeptisk till. Till och med dagispersonalen (som man har hört ska vara fruktansvärt underbemannade, överarbetade och stressade) hade märkt att ungen var orolig och rädd när styvfarsan kom och hämtade honom.

  Hur som helst. Sven och jag pratade lite om det hela. Jag tror som sagt inte alls att hon var så ovetande som hon påstår och jag sa argt till Sven ”Jag hoppas verkligen inte hon får behålla ungen!”. ”Nääää.” sa Sven lite fundersamt. ”Dog han inte?”. ”Just ja, så var det ju.”. En tragisk historia hur som helst.

Jag berättade väl om min granne som låg död i en vecka? Dom tömmer hans lägenhet nu. Verkligen tömmer. Allt åker ut genom fönstret ner i en container. Jag har suttit och tittat en stund, på hur grej efter grej swichar förbi mitt fönster. Nu är containern full och ska köras iväg av ett lastbilsliknande fordon som det står Sita på.

  Jag har inte vetat mycket om framlidne Micke, annat än att han var en knutte och åkte motorcykel, hade ortopedisk sko, ett handikapptillstånd i fönstret på sin gula volvo och ofta bar flanellskjorta. Nu vet jag också att han hade en svart skinnsoffa, en beige tygfåtölj, ett fult badrumsskåp och troligtvis inte bytte sin skurmopp så ofta som kanske önskvärt vore.

  Jag undrar hur ensam man är om man får ligga död i en vecka innan man blir funnen. Man måste inte vara ensam alls antar jag, men vist låter det ensamt.

  Igår såg jag en och en halv minut på Det här är ditt liv, eller vad fan det heter, med Oldsberg. Oldsbergs frågade sin gäst ”Är du religiös?”. Gästen svarade ”Jag förstår inte frågan.”. God dag yxskafft. Finns det några andra svar än ja, nej eller vet inte? Jag kan säga nej utan att tveka. Men visst vore det ballt om det fanns en himmel i alla fall. Då tror jag KnutteMicke skulle sladdade fram till St Pers grind på sin hoj, den vita särken fladdrar i vinden, glorian svajar käckt över hjälmen, lite ketchup har torkat in i skägget efter ett stopp på Shell för en korv med bröd. Micke skulle stänga av motor, vika ihop sina Ray banbrillor och sen skulle följande konversation utspela sig mellan honom och St Per: ”Är det fri parkering?” ”Bara på helgerna.” ”Om man är handikappad då?” ”Det är man inte i himlen!”

Halv sju pinglade klockan ikapp med regnet som verkligen bankade på fönsterrutan. Jag svor, ställde om alarmet och sov en halvtimme till och gissa vad? Nästa gång det ringde var solen framme. Halleluja! Och på jobbet var det lugnt för första gången på flera månader (när jag jobbat i alla fall). En bra dag typ.

  Ett besök på biblioteket resulterade inte i något alls och jag är besviken på Atwoodboken jag köpte så nu är det lite torrt på bokfronten igen, som vanligt nu för tiden. En kopp kaffe och ett Dead like meavsnitt senare försökte jag mig på en promenad med hunddjuren men Kenzo, med en avsliten klokapsel och tre ben ovana vid att bära hela hennes förhållandevis lätta vikt, ville inte vara med.

  Figaro och jag tog cykeln och eskorterade Sven en bit på väg hem för att sen fortsätta ett varv runt i den höstbrungråblöta parken som lixom förlorat en hel del av sin charm sista månaderna. Sommaren var alldeles för kort i år. Alldeles, alldeles för kort. Kom tillbaks, vi var inte klara med varandra!

Fika med Majje på Te och kaffe Companiet. Vi står jättelänge och väntar och muttrar argt men svenskt lågt till varandra för bakom disken står en kvinna och lyfter på teburkarna med ryggen mot oss. Inte alls serviceminded! Det visar sig senare vara en nervös praoelev.

  Och när vi väl få beställa säger Majje ”Jag vill ha en sån där öööhhm… eeehhh.” och försöker läsa från en handskriven skylt. ”En companiets kaffedrink?” frågar expediten hjälpsamt. ”Jaha, det står companiet … Fast utan p …” Skylten är felstavad och vi trodde det var nått på typ franska eller så.

  Jag vill köpa hela affären för den är full med små söta burkar och flaskor och dofter och smaker. Men jag köper bara en latte som inte är tillräckligt varm men god ändå. Majje får ett matchande sugrör, det matchar hennes naglar. Och hennes mugg. Chickt. Säger man så? Sen promenerar vi hem genom industrisamhället där solen ligger på och värmer som om den vore helt ovetande om att det snart är oktober och faktiskt höst.

Senare bär det av ner på stan igen. Jag hasar från skoaffär till skoaffär, fast jag egentligen inte är särskilt förtjust i skor. En bra sak att ha visst, speciellt vattentäta och varma på vintern, men roliga. Nä. Jag hasar från skoaffär till skoaffär för Majje behöver, nej vill ha, ett par nya. Mina ben är mjölksyrematta och stumma, ungefär som kycklinglår, ospänstiga. Kycklinglåren är förstås det för att dom är döda. Mina lår är inte döda, bara knäböjda.

  Jag hittar två böcker på Åhlens. En Margaret Atwood. ”Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bästa vän Crake.” börjar baksidan med och det låter bekant och som nått jag borde läsa. Den andra boken är en barnbok med karta över ett fantasiland. Jag gillar fantasiländer och boken kostar bara 10 spänn. Jag gillar billigt också. När jag kommer hem upptäcker jag att det är bok nummer två i en serie.

Medan jag knaprar på mina efterträningingenriskakor kikar jag igenom aftonbladet lite. Inga roliga nyheter (mord, människorov och sådant, jag vet det är galet och hemskt men jag gilla att läsa om sånt). Bara tråkiga och för Sverige tragiska nyheter om valet. Jag hoppas ni är nöjda nu, alla ”proteströstare” som inte aaaaaalls är främlingsfientlig! Shame on you!>:( En blå majoritetsregering kan man väl leva med, om man måste, men det här?!

  Jag funderar på att avsäga mig mitt Svenska medborgarskap och i framtiden bara behålla mitt medborgarskap i Jonnaland. Det må vara en diktatur men den skulle i alla fall aldrig tillåta en främlingsfientlig diktator!

Nu ska jag gå och fika med Majje och Figaro och hävar ur mig lite frustration och skaka nävarna argt. Kanske rent av faller på knä och skriver Whyyy god? Whyyyyy?! som dom gör i Amerikanska filmer.

Jag sitter och valvakar och lyssnar faktiskt på debatterna. Märkligt. Förra gången var jag inte så jätteintrtesserad. Röstade ja, hoppades på rött ja, men var vidare intresserad, nej. Jag känner mig lite dyster. Miljöfrågor kommer på tionde plats bland de viktigaste frågorna. What is up with that? Och SD. Vad fan. Så sitter dom där och säger att ”Det är proteströster, människor vill visa sitt missnöje och kanske känner sig utanför. Det behöver inte betyda att dom är främlingsfientliga.”. Varför inte rösta blankt då? Eller på nått annat minoritetsparti? Vad som helst utom SD. Röstar man på det är man fan inte klok! Jag blir lite illamående av att lyssna när dom intervjurar SD. Får lite sura uppstötningar typ.
  Så jag känner mig lite dyster. Jag vill inte ha en blå regering och jag vill inte ha SD i regeringen. Stadskupp någon?

Figaro bryr sig inte alls om hur valet går. Han har egna problem. Nuvarande favoritbollen har försvunnit in under soffan och ingen (jag) vill hjälpa honom ta fram den. DET problemet är det minsann ingen politiker som bryder sig om säger han.



Nåja. Över till annat. På jobbet i fredags försökte dom motivera oss lite med en tävling. Jag kände mig inte alls motiverad men hade av någon anledning jätteflyt. Jag vann sex coca colaburkar och två pezisar. Pezisarna åt jag upp idag när jag satt på jobbet och väntade på att få gå hem och vara ledig. Colan ska jag sälja till högstbjudande på tradera …



Egentligen har det hänt så löjligt lite den här veckan (som jag känner för att skriva om här i alla fall) att jag lixom inte har så mycket att komma med.