Ensam hemma. Är ju inte det så ofta så det brukar vara härligt. Igår var det härligt. Idag känner jag mig bara övergiven och eländig. Önskar Figaro varit hemma, då hade jag haft något vettigt att göra i alla fall. Ingen har jag att prata med heller.=(

  Att bara sitta och stirra på dataskärmen utan att egentligen göra någonting känns som slöseri med tid. Men jag vet inte vad jag ska göra istället. Städade igår så det behövs egentligen inte även om det alltid fungerar. Damma av bokhyllorna tex. Men jag vill inte det. För sent för att dricka kaffe. För tidigt för att sova.

Jag känner mig utanför. Så är det. Löjligt men det känns taskigt att dom alls inte ens frågade om jag också ville komma över och äta när A kommit hem. Hon verkar undvika mig. Mina förslag på aktiviteter eller mitt sällskap verkar synnerligen oeftertraktat.

  Så nu sitter jag alltså här och skiter-ni-i-mig-skiter-jag-i-ersurar och ifrågasätter alla mina relationer. Problemet är att det ju bara finns en gemensam nämnare som det kan vara fel på och den är jag. Bäst att inte spinna vidare på den tråden.

Jag längtar efter Sven och Figaro.=S