Att försöka ha en positiv inställning är fan inte lätt. Inte när man är jag i alla fall. Vet inte ens om jag vill vara positiv. Kanske lika bra att skita i att försöka för då kanske jag slutar sakna det? Sakna att vara lycklig typ. Jag tror inte på lyckliga slut. Vem har någonsin fått ett lyckligt slut? Slutet är att dö. Har man tur finns det människor som älskar en som sörjer och vem kan känna sig lycklig av tanken på att allt ska sluta så? Har man otur så finns det ingen som sörjer en och vad har man då för anledning att dö lyckligt? I och för sig kanske det är det ända sättet att få ett lyckligt slut, lycka över att få lämna ett miserabelt liv?

Och här kommer en hemsk bekännelse. Förut brukade jag tänka att döden ändå är det bästa alternativet. Om man ska bli lämnad så låt det vara helt oåterkalleligt och för gott. Låt dom dö så man kan sörja på riktigt och slipper alla andra känslor, de elaka och fula som gröper ur en. Så brukade jag tänka om mina föräldrar, att det bästa hade varit om dom bara dött. Den raserade världen kan man trots allt bygga upp igen. Det vore enkelt. Inga åttkanter att tvinga in bland mina rektanglar. Men nu, nu blev jag söndermald mellan dom istället. Och jag tänkte nog så någon gång i min förvirrade ungdom när jag trodde att jag verkligen behövde nån av de pojkar jag haft den dåliga smaken att falla för.

  Men nu, nej oavsett om Sven är med mig eller inte så vore en värld utan honom långt, långt värre än något annat. Den går inte ens att föreställa sig.