Jag har tänk en hel del på hur många äktenskap som slutar i skilsmässa. Av dom som var vuxna och gifta när jag var liten är bara ett par fortfarande tillsammans och dom verkar inte ens särskilt förtjusta i varandra. Dom talar till varandra med sån irritation, sen skrattar dom som om det skulle kunna dölja skärpan. Varför stannar man i en sån relation? Fast utifrån ser man ju inte allt förstås. I nöd och lust, säger dom så på riktigt i en vigsel?

  Kanske är det ensamheten som skrämmer. Ibland behöver man någon för att stå ut med sig själv, även om man inte alltid står ut med den. Men när man träffat någon man alltid vill vara med. När man fått vara med en sån människa går det nog aldrig att gå tillbaks till en "istället för". Jag skulle aldrig kunna det i alla fall. Aldrig någonsin. Vilket för tanken tillbaks till hur människor så lätt kan byta partners. Jag undrar just hur många som kliver in i en ny relation när dom fortfarande har känslor för någon annan?

  Det kanske bara är jag men jag tycker inte man kan älska hur många som helst och aldrig någonsin två samtidigt. På det sättet. Jag kan inte göra det och jag skulle inte vilja vara med någon som tycker det går. Det känns falskt.

Nu ska jag faktiskt sova.